Reseblogg

Dag 59 Bratwurst Über Alles

2008-07-07T09:02:00.000-07:00

DAG 59 den 30 maj 2008

En tjej med en resväska frågar en man vart Powell street ligger. Han pekar omedelbart på gatan som ligger inom synhåll. Hon har en kompis som också drar på en resväska. Den ena tjejen har en mustasch som skulle göra vilken tolvårig kille som helst avundsjuk, den andra har minst en haka mer än jag. Låt mig gissa, säger jag, ni ska till USA Hostel, eller hur? Ja, svarar de glatt. Låt mig gissa en gång till: ni kommer från Tyskland? Ja!! Okej, en sista gissning; ni heter Gretchen och Heidi? Nä. (Satans hybris, skulle ha stannat efter två fullträffar.) Jag visar dem vägen till hostelet och kilar iväg till Borders, köper en dricka och tar fram datorn, sen sitter jag där resten av dagen. Plötslig är klockan 22, de stänger vid elva och jag känner att jag behöver käka innan det är sovdags så jag börjar bege mig hemåt. När jag kommer tillbaks till mitt rum är det tomt men jag ser att två nya gäster har kommit, på lapparna står det att de kommer från Tyskland och de heter varken Gretchen eller Heidi. Lustigt nog har tjejerna jag träffade tidigare under dagen hamnat i samma rum som jag!

Dag 58 San Francisco

2008-07-07T08:59:00.000-07:00

DAG 58 den 29 maj 2008

Jag vaknar ur mitt halvsovande tillstånd av att busschauffören säger San Francisco! Yrvaken tittar jag ut och ser att vi är vid vattnet, pier 2 tror jag närmare bestämt. Några hoppar av och busschauffören hjälper dem med väskorna. Jag börjar samla ihop mina grejer och när busschauffören kommer på igen frågar jag om det här är enda stoppet i San Francisco? Ja, svarar han. Jag packar raskt ihop mina saker, det är dags att hoppa av. Jag blir tagen lite på sängen av det plötsliga avstigandet. Jag hade frågat expediten i Santa Barbara om San Francisco var sista stoppen på resan, just för att jag ville veta om jag kunde sova tryggt på bussen och hon hade svarat ja. Hade jag sovit djupare hade jag kanske vaknat upp någon helt annanstans. Men nu står jag plötsligt här, yrvaken, på kajen, klockan är fem på morgonen, det är fortfarande mörkt och det är öde. En och annan bil passerar, jag möter en figur som håller på att flytta någon typ av vagn. Jag funderar över vad jag ska göra, vad är öppet nu? Det är säkert för tidigt att checka in på hostelet, det är inte som i Las Vegas, där skulle jag kunna sätta mig på ett kasino och spela tills det ljusnar. Jag bestämmer mig för att ändå ta mig till hostelet, det går säkert att hänga i lobbyn eller något liknande. Det är för långt att gå dit men taxi frekvensen är låg här just nu. Finns liksom inga människor att plocka upp, förutom mig. Efter att ha promenerat en bit på kajen kommer det äntligen en taxi som jag lyckas stoppa. I rasande fart, taxi chaffisar i San Francisco tycks alltid åka i en rasande fart, åker vi upp och ner för de tomma gatorna. Jag ser att han inte slagit på taxametern men bryr mig inte om det. Vill han köra svart så här på morgonkvisten får han göra det. När vi kommer fram säger han att han glömt sätta på taxametern men att kostnaden är ca 7 dollar, jag ger honom 8 och strosar in på hostelet. Receptionisten säger att han inte kan checka in mig än, men jag får gärna hänga i loungerummet. Låter utmärkt, vi kör på det. Klockan har hunnit bli halvsex, jag sätter mig med datorn och jobbar lite, tidigaste check-in tid är klockan sju, men jag fastnar vid datorn. Klockan 8 checkar jag in, går upp till rummet och lägger mig för att sova.

Dag 57 Santa Barbara

2008-07-07T08:56:00.001-07:00

DAG 57 den 28 maj 2008

Planen är att jag ska till Santa Barbara i tre dagar för att sedan åka till San Francisco, men när jag, av en ren slump, slår på datorn har jag fått ett mail från mitt hostel som säger att de inte har några lediga bäddar för den 28 och 29, trots att jag bokade och fick bekräftelse om reservationen igår. Men det kanske inte är helt oväntat, jag träffade nämligen en kille igår som hade varit där och han sa att det var fint men att mannen som skötte stället inte hade någon koll alls. Var det fullt, var det inte fullt, vi får se? En crackpot. Men jag har redan bokat tågresan och på hostlet i Hollywood är det fullt så jag tar mig ner till stationen med funderingar på att ändra destination. Jag funderar på Santa Cruz, som visserligen är den minst charmiga staden jag varit i här, men surfen var bra och hostlet låg nära stranden. Det visar sig att det inte går något tåg dit som passar och några andra bra surfställen känner inte expediten till, det får bli Santa Barbara trots allt. Så nu sitter jag alltså på tåget till Santa Barbara utan boende och utan plan. Förhoppningsvis finns det något annat hostel, men från vad jag har hört så är det en dyr stad med få billiga boenden, vi får se vad det blir. I värsta fall kanske jag får köpa ett tält, det ordnar sig alltid på något vis. Det känns lite vemodigt att resan snart är slut, samtidigt som det ska bli skönt att komma hem till Lillian och alla mina böcker, filmer och gitarrer. Jag kommer att behöva en lång semester när jag kommer hem, för att återhämta mig från den här semestern.

Dag 56 Planering

2008-07-07T08:54:00.000-07:00

DAG 56 den 27 maj 2008

Det är lite av en återhämtning och planeringsdag. Det är endast en vecka kvar på resan och jag har bara bokat en natt till i Hollywood så imorgon måste jag resa någonstans. Är fortfarande trött efter Vegas och de senaste veckornas hårda partyliv så jag bestämmer mig för att se nya Indiana Jones-filmen. Jag höll faktiskt på att somna ett par gånger men det berodde absolut inte på att filmen var tråkig. Den var helt ok, men kanske inte riktigt så bra som jag tyckte de tre första var när jag var liten. Men det kan ju ha med åldern att göra också. På kvällen är det open mic night och Elsa som jobbar här gör en utsökt balladversion av I Want to Hold Your Hand. Annars funderar jag en del på de stora frågorna: relativitet vs. kvantmekanik, determinism eller fri vilja, vilken film är bäst, Gudfadern 1 eller 2? Som vanligt lyckas jag inte komma fram till några tillfredställande svar.

Dag 55 Memorial Day

2008-06-22T16:50:00.000-07:00

Gud till Jesus: fan, jag tror jag råkade sätta fel huvud på den där kroppen!

Det här är med stor sannolikhet världens coolaste cyklist.

DAG 55 den 26 maj 2008

Det är strålande väder; jag och Louise åker ner till Santa Monica Beach för att spendera dagen på stranden. Vi hyr cyklar och beger oss mot Venice Beach. När vi kommer till Muscle Beach pågår det en body building tävling, vi stannar ett tag och tittar. Sen käkar vi glass och tittar på rullskridskoåkarna som leker och stylar på skatebanan. Hela stranden är som en stor lekplats för vuxna. På kvällen åker vi limo och hoppar av vid en klubb som har en mekanisk tjur. Kul att titta på. Det är mer av ett bar ställe och vi vill ha en dansklubb så vi åker till the Arena som är ett hipt ställe. När vi kommer dit frågar en av de tre vakterna om vi står med på gästlistan. Nä, svarar jag. Så ni bara chansar? Japp! Ok, det går också bra. Har ni leg? Better believe it! Det visar sig vara ett mycket soft ställe. På borden står det oöppnade flaskor med diverse spritsorter, vet inte riktigt hur det funkar men de är definitivt inte gratis. Vi beställer två White Russian och sätter oss i en skön soffa. När drinken är tömd ger vi oss ut på dansgolvet och jag plockar fram lite gamla Michael Jackson-moves, något jag inte gjort på många, många år men de tycks funka bra här. Plötsligt utbryter det en dansduell mellan två killar; vi övriga bildar en ring mitt på dansgolvet där de tar fram sina bästa och snuskigaste moves, riktigt underhållande. Efter några minuter återgår dansgolvet till sin vanliga look för att en halvtimme senare återigen avbrytas av att någon säger; vi är stolta över att presentera en kollektion av John Doe, varpå en modevisning helt plötsligt inleds. Dansandet avbryts och alla ställer sig för att se vad som händer på catwalken, en udda och uppfriskande kväll i LA.

(Sen har jag ett outsidertips till vem som kommer att bli John McCains vicepresidentkandidat. Jag vet att det är en riktig högoddsare men jag misstänker att det kan bli Joe Lieberman. Galet tänker ni, han är ju inte ens republikan!! Och ni har rätt, det är galet. Men i det är presidentvalet är inget som det brukar. En republikansk kandidat som inte gillas av det republikanska partiet och en demokratisk kandidat som lyckats besegra partifavoriten. Två outsiders med andra ord och det är mittenväljarna som avgör, så är det alltid, därför skulle jag satsa en slant på Lieberman även om det är EXTREMT osannolikt. Men skulle det bli så, så kom ihåg var ni hörde det först.)

Dag 54 Back to Earth

2008-06-22T16:46:00.000-07:00

DAG 54 den 25 maj 2008

Är åter i Hollywood, ska försöka landa på jorden igen och jämfört med Las Vegas känns Hollywood som ett steg i rätt riktning. Det är komedikväll i kväll. Sist var den sådär, men när jag frågar vilka som uppträder säger de att det är ett nytt gäng så jag bestämmer mig för att ge dem en chans. Det visar sig att det endast är fyra komiker men alla är faktiskt riktigt bra, tre av dem har uppträtt hos Jay Leno eller David Letterman. Jag och min rumskompis Louise sitter längst fram och blir givetvis en av måltavlorna för komikerna. Hur länge har ni varit tillsammans då? Vi möttes idag på rummet! Så ni delar rum? Nja… Privatrum och allt!! Han måste tacka sin lyckiga stjärna! Nä alltså…Hur gjorde du? ”Jag vill boka ett rum med en het blondin i, går det att ordna!?” Zzzz….men i övrigt var de riktigt roliga.

Jag går på Hollywood boulevard på väg mot the Kodak Theater i min vanliga, halvspringande takt när en man kommer fram till mig och frågar om jag vill göra ett stresstest. Nej det har verkligen inte tid med!! Han borde ju förstå att om han lyckas få någon som kommer gående på trottoaren att ta hans stresstest så har de definitivt inga problem med stress. Snarare kan man undra om de har ett liv.

Dag 53 Stripper Heaven

2008-06-11T14:04:00.000-07:00

DAG 53 den 24 maj 2008

Jo det finns en himmel. Den ligger mitt emot mitt motell på Las Vegas boulevard. Strippklubben OG har legat där som en hägring i tio dagar nu, men ikväll, min sista kväll innan jag åker tillbaks till Hollywood, så ska jag utforska den. Eftersom min buss går kvart i sju på morgonen har jag bestämt mig för att skippa sömnen i natt, jag brukar ändå lägga mig runt sex numera så det känns meningslöst att försöka lägga sig tidigare. Ska försöka sova lite på bussen. När jag närmar mig klubben vet jag inte riktigt vad som väntar mig. Har inte varit på strippklubb på snart tio år. Byggnaden är stor och fräsch jämfört med husen runt omkring; alla fönster är svarta, det ska inte gå att se in. Först är det en dörr, sen en lång korridor, sen en till dörr, sen inträdesavgift; 30 dollar, växelpengar, ha! Där inne dunkar musiken, en scen med två pålar i mitten, en tjej som är topless åmar sig på scengolvet. Runt scenen sitter det killar och tjejer med drinkar och dollarsedlar. Jag blir något förvånad över att det nästan är lika mycket tjejer som killar i publiken; tjejgäng, par, bredvid mig sitter tre killar som precis fyllt 21, de är lyckliga som barn på julafton. I början känner jag mig lite obekväm, är lite skadad av den svenska politiska korrektheten, men när jag märker hur avslappnad och vänlig stämningen är slappnar jag av lite. Efter några låtar kommer det upp en ny tjej på scenen, senare är det två tjejer åt gången; det är stora bröst, små bröst, silikonbröst, hängiga bröst, glada bröst, ledsna bröst, spetsiga bröst, något för alla. Jag sitter vid ett bord lite i bakgrunden med en drink när en kvinna med stora bröst endast iklädd bh och trosor kommer fram till mig. Gillar du naturliga, frågar hon? Dom där är inte naturliga, säger jag, varpå hon plockar fram ena tutten och placerar min hand på den. Och ja, de var faktiskt naturliga! Hon frågar om jag vill ha en lapdance. Kanske senare, svarar jag. Det kostar bara 20 dollar vilket naturligtvis gör det hela mer intressant. Då och då kommer det fram tjejer och frågar om jag vill ha sällskap, jag vet inte riktigt vad det innebär och tackar nej. Efter att ha suttit i bakgrunden ett tag vågar jag mig fram till scenen; sitter bredvid ett gäng med en som fyller år vilket visar sig vara en bra placering, alla strippor vill ju bjuda födelsedagsbarnet på något extra. Har växlat till mig lite dollarsedlar så jag kan vara med i leken. Stripporna har många metoder för att plocka upp sedlarna på, bland annat placeras sedeln i pannan och plockas upp mellan tuttarna, kan definitivt rekommenderas, en annan variant är att placera en dollarsedel i varje hand, varpå hon blöter sina bröstvårtor, placerar tuttarna tryggt i händerna och får sedlarna att fastna på bröstvårtorna, mycket skickligt. Strippornas kroppskontroll är ganska imponerande måste jag säga, hade ingen aning om hur mycket man kan utrycka endast med hjälp av skinkorna. En tjej är så duktig på pålen att det inte kan kallas något annat än konst. En mörk strippa som precis varit uppe kommer och sätter sig bredvid mig. Hon där är min favorit, säger hon om Betty Paige-kopian som briljerar på pålen. Hon har lärt upp många av tjejerna. Jag kan förstå att hon är bra på pålen, hon ser inte ut som en typisk strippa, små bröst, glasögon, lite av en nördstrippa som kompenserar med att röra sig överlägset bäst. Hon är cool, senare diskuterar hon politik med grannen, mångfacetterad. Den mörka tjejen säger att hon gillar mig, föga förvånande. Hon vill dansa för mig; det tror jag säkert! Hon är het, jävligt het, det går inte att förneka. Och jag känner ju att mitt strippklubbsbesök inte skulle vara fullkomligt utan en äkta lapdance. Kanske senare, säger jag. Det är ju skapligt underhållande att bara sitta och kolla på alla nya strippor som kommer upp, stoppa in en dollarsedel innanför trosan på dem och få dem att skaka rumpa. Jag trivs här inne, jag skulle kunna bo här, det här är paradiset! Runt omkring mig är det andra som beställt lapdance, känner mig som en gäst på the Playboy Mansion, tjejerna gnuggar sina underliv mot killarnas; smeker brösten över lyckliga ansikten och skickar iväg morse koder med skinkorna. Den mörka tjejen säger att hon ska gå iväg på fikarast men att jag ska vänta där. När hon kommer tillbaks är jag redo; sänker min drink och följer med till en bekvämare sittplats; det är dags för en lapdance! För en kort stund tror jag att jag dött och kommit till himlen men jag blir snart påmind om att blodet fortfarande pumpar i mina ådror… jag tror jag avslutar rapporten där men från och med nu ska jag bara skriva musik man kan strippa till!

Dag 52 Zzzz

2008-06-11T14:01:00.000-07:00

DAG 52 den 23 maj 2008

Kan man överleva en vecka i Las Vegas? Jag antar att svaret är ja, eftersom det gått en vecka nu och jag fortfarande lever. Men det är fan inte mycket liv kvar i mig. Det har varit en av de sjukaste veckorna jag varit med om. De senaste dagarna har jag känt mig som en zombie; vaknar någon gång på eftermiddagen; käkar lite chips, tar en dusch, ger mig ut i hetluften. Jag försöker minnas senast jag åt något som kan liknas vid en riktig middag men kommer inte ihåg när det var. Jag har mängder av grymma pokerhistorier, men eftersom många som läser bloggen inte är pokerskadade sparar jag dem till senare. Får bli över en drink eller varför inte ett pokerbord? (Eventuellt gör jag en sammanställning av flera dagars historier.) Jag slutar veckan på lite över 10 000 plus, vilket jag är nöjd med. Hade egentligen bara tänkt köra ett par turneringar men det blev mest cash-games och det som gör mig särskilt nöjd är att jag råkade ut för ett par extremt osannolika utdragningar men ändå slutade rejält plus. Hade jag inte haft otur på ett par händer kunde jag ha haft betydligt mer.

Dag 51 RIP Coca Cola

2008-06-08T05:02:00.000-07:00

DAG 51 den 22 maj 2008

Det omöjliga har hänt: jag har tröttnat på Cola. Vad kommer näst? Kommer jag att tröttna på pizza också? Jag vågar inte tänka på följderna om det skulle hända. Förhoppningsvis tillfrisknar jag inom kort. Det hela är ytterst bekymmersamt…

Min livsstil den senaste veckan har gjort att det är svårt att få ihop sammanhängande meningar, eller ens tänka klara tankar. Jag går som i en dimma, rullar in på kasinona, dricker gratisdrinkar, rullar ut igen vid obestämd tid med en ny sedelbunt i fickan. Jag skulle kunna leva här, men det skulle bli ett väldigt kort liv. Som en nyårsraket som brinner starkt och snabbt och dör med en smäll. Yeah baby, yeah.

Dag 50 Champions League

2008-06-08T04:59:00.000-07:00

DAG 50 den 21 maj 2008

Aislan trodde att champions league finalen skulle spelas på torsdag morgon, men när jag ligger i sängen på onsdagsmorgonen jobbar mitt undermedvetna och kommer fram till att, eftersom vi ligger 9 timmar efter Sverige här och jag vet att finalen alltid spelas på en onsdag, så borde den visas på onsdagsförmiddagen och inte på torsdagen. Jag ploppar upp ur sängen, går till loungerummet och mycket riktigt; det är avspark om tio minuter, ännu ett litet mirakel i den Frodianska världen. Min hjärna gör ofta sånt, löser problem eller kommer till insikter när jag är upptagen med annat. Jag sätter mig med de andra som också är United fans och ser United vinna efter en mycket dramatisk straffläggning. Jag lider med John Terry och hade faktiskt unnat dem segern, de hade ju trots allt ett par stolpträffar under matchen. Men United borde ha avgjort under första halvleken då de hade flera chanser att göra två-noll. Men fotbollen liksom livet är grymt…underhållande.

Det är natt till torsdag, det mesta tyder på att jag kommer att lägga mig i vad som nästan skulle kunna kallas normal tid: klockan har precis passerat ett. Jag skulle kunna säga att tröttheten slutligen hunnit i kapp mig, men det gjorde den för flera dagar sedan, det var bara det att jag inte gjorde något åt det då. En vecka har passerat i Las Vegas, alla jag mött har sagt att det räcker med 2-3 dygn i Vegas; det är allt man klarar av. När jag kom hit bokade jag tre nätter, nu har det gått en vecka och jag har ännu inte fått nog. Min kropp fick förmodligen nog för 4-5 dagar sedan men min viljekraft är starkare. Har levt på gratisdrinkar, redbull och snabbmat i en vecka nu. Har flera gånger tänkt att idag ska jag äta något nyttigt; lite frukt, en riktig middag, men nej, de blinkande ljusen från kasinona och klubbarna är alldeles för lockande. Flera gånger har jag upptäckt, vid tio snåret på kvällen, att jag inte käkat någon frukost. Då blir det oftast en pizzaslice eller två. Idag satt jag bara ett par timmar vid pokerbordet, körde en turnering och vi delade när vi var fyra kvar. Kände mig som en zombie men dominerade ändå bordet. Gick hem med 350 färska dollar i fickan; vilket gör att jag nu går runt med 12000 kronor i fickan vilket känns både bra och lite nervöst. (Anledningen till att jag gick med på att dela med fyra personer kvar var att, eftersom de betalade fyra platser med 30 deltagare och inte 3, som vore mer rimligt, så betalade andraplatsen ungefär lika mycket som om vi alla delade och med tanke på hur små marginalerna är på slutet var det en acceptabel deal.)

Dag 49 Poker King

2008-06-08T04:56:00.000-07:00

DAG 49 den 20 maj 2008

Det är eftermiddag, Aislan åkte hem i morse så nu känner jag ingen i staden. Men jag ska se Champions League finalen med mina rumskompisar som kommer från England, så det blir nog kul. Ena killen kommer faktiskt från Irland och det är nästan omöjligt att förstå vad han säger; ibland tvivlar jag på att han själv förstår vad han säger. Tröttheten är, som vanligt nu mera, extrem. Är för trött för att tänka. För första gången tror jag att jag kommer hinna ut på stan innan det är kväll. Kan bli intressant. Annars blir det nog en del poker skulle jag tro.

Kväll/morgon: När jag vandrar i hem i den varma ökenluften vid fyrasnåret går jag som på moln. Det har varit en sjuk dag vid pokerborden, många uppgångar och nergångar, men jag slutar dagen och natten på topp med 1650 dollar i fickan. Många händer blir det, råkade ut för ett par rejäla smällar men höll huvudet kallt och fortsatte mitt skarpa spel vilket betalade sig i längden. Efter att ha lämnat Flamingo med 1100 i fickan hamnade jag på Stratosphere där jag spelade midnattsturneringen. När vi var två kvar delade vi på potten, 550 var. Ka-ching.

Dag 48 Värme

2008-06-03T21:18:00.000-07:00

DAG 48 den 19 maj 2008

Klockan är halv fem på eftermiddagen, jag har precis stigit upp. Känns skönt att ha sovit ikapp några timmar från de tidigare sömnbefriande nätterna. Solen skiner som vanligt här, värmen är förmodligen på gränsen till outhärdlig, men jag har inte gått ut och kollat. Värmen är ganska påträngande klockan tre på natten också, så under dagen får man hålla sig inne eller ligga vid poolen. (Läser i tidningen att det är värmerekord för den här årstiden: 43 grader. Med andra ord är det varmare här än det var i Death Valley!!)

Strosar runt på strippen då jag hamnar i en rulltrappa; framför mig står en tjej med en kjol som är så liten att den påminner mer om ett pannband. När rulltrappan rullar upp hamnar hennes bakdel i huvudhöjd och jag kan inte låta bli att lägga märke till att hon är…..troslös!! Vilket förövrigt påminner mig om att jag måste raka mig…

Dag 47 Grand Canyon

2008-06-03T21:11:00.000-07:00

DAG 47 den 18 maj 2008

Klockan är halv fyra på morgonen så det är egentligen måndagen den 19, men jag kör det som söndag ändå. Det var en lång dag i dag. Man kan nästan säga att den började redan på lördagen eftersom jag inte sov något mellan dagarna. Jag åkte till Grand Canyon idag; bussen hämtade mig halvsju imorse. Jag sov inget i natt men försökte sova lite på bussen. Gick sådär. Busschauffören var väldigt pratglad under den första delen av resan. Han berättar att många skolfröknar jobbar extra som bartender eller croupier på kasinona. En som han kände hade en fast lön på 750 dollar men fick 3000 dollar i dricks varje månad. Sen fyllde hon på boobsen med Silicon och plötsligt fick hon 6000 i dricks istället. En investering som förmodligen betalade sig ganska snabbt. Jag sitter och halvslumrar på bussen, vanligen har jag ipoden på shuffle men nu låter jag den spela musiken i följd. Burials skiva Untrue funkar som utmärkt soundtrack. Har endast lyssnat på enstaka låtar på denna mycket underliga och stämningsfyllda skiva men nu, i mitt halvsovande tillstånd, fungerar den mycket bra och det känns som att en sinnlig film spelas upp i min hjärna. Jag älskar att vara i detta tillstånd, när man inte riktigt kan skilja på dröm och verklighet, det är inte ofta man är där men när man är det är det jäkligt skönt. Efter någon timme kommer vi till Hooverdammen, detta ingenjörmästerverk där de numera håller på att bygga en ny bro för att undvika all tung trafik över dammen. Efter ett antal timmar kommer vi äntligen fram till the Grand Canyon. Tänker inte försöka beskriva känslan här men det är en maffig upplevelse. I framtiden vill jag paddla nerför Colorado floden och campa längs med floden. Det vore jäkligt coolt, men det får bli vid ett senare tillfälle. Jag vandrar vid kanten ett par timmar i skaplig värme; ett par rådjur eller något liknande, ligger precis bredvid stigen och tycks inte bry sig något vidare om min närvaro. När jag är på väg tillbaks till bussen stöter jag på Pete och Jannine, som jag visste skulle hit idag, men att vi skulle råka på varandra var ganska osannolikt. De lämnar Vegas idag för att fortsätta i riktning mot bland annat New Orleans, ett resemål som jag faktiskt funderat på att åka till efter Vegas men kommit fram till att det är lite för omständligt att ta sig till och från (och onödigt dyrt om jag skulle flyga.) Aislan skulle också till Grand Canyon idag och vi trodde kanske att vi skulle hamna på samma buss men det visar sig att han inte skulle till South Rim som jag. Senare på kvällen stöter jag på honom vid motellet, vi bestämmer oss för att försöka avverka så många kasinon som möjligt och börjar längst bort med Mandalay Bay och Luxor, lyckas arbeta av 6-7 stycken sen ger vi oss. Tröttheten är som vanligt extrem och det skulle sitta bra med en rejäl natts sömn.

Lyssnings tips när ni är trötta, helst slumrande: sätt er i en skön fåtölj eller lägg er i sängen; börja spela Burials Untrue skiva, blunda och ni kommer att ge er ut på en mental resa. Detta tips funkar också mycket bra till Roger Waters skiva Amused to Death fast den kommer ta med er på en mycket annorlunda resa. Ok, en till, The Dark Side of the Moon av Pink Floyd funkar också mycket bra till dessa lyssningsinstruktioner.

Dag 46 Stratosphere

2008-06-03T21:06:00.000-07:00

DAG 46 den 17 maj 2008

Jag tycker jag ser ett bekant ansikte ute på parkeringen, kilar ut och mycket riktigt är det Aislan som jag träffade i Hollywood. Av en slump har vi hamnat på samma motell. Jag ska möta Jannine och Peter senare på dagen och ber honom hänga på. Jag kommer till mötesplatsen 25 minuter för tidigt. Bestämmer mig för att spela lite poker så länge. Jag lämnar bordet 200 dollar plus. Senare åker vi till Fremont som är det ursprungliga kasinoområdet i Las Vegas, på den tiden Frank Sinatra och the rat pack höll igång. Sen åker vi till the Stratosphere, som är det högsta tornet i västra USA. Vi har en makalös utsikt över strippen och övriga Las Vegas. Där uppe finns också ett par åkattraktioner men jag undviker allt som man blir illamående av. Utsikten är så fin att man inte vill gå därifrån men vi har planerat att se piratshowen vid Treasure Island så vid niosnåret ger vi oss av. Showen är väl sådär får man säga, men gratis, så varför inte. Sen blir det ännu mera poker. Lämnar bordet ytterligare 200 dollar plus. Andra dagen slutar alltså 400 plus, vilket jag är nöjd med. Imorgon ska jag åka till Grand Canyon, bussen lämnar motellet kl. halv sju; eftersom jag kommit hem runt sex de tidigare dagarna ser jag ingen mening med att försöka sova något innan bussen går.

Min pokerfilosofi: spelar man bara på korten så spelar man i princip på tur. Jag vill inte vinna dina pengar med den bästa handen. Jag vill sno dina pengar med den sämsta handen. Jag vill förolämpa dig och ditt intellekt med min usla hand. Jag vill få dig att gråta när du tänker på hur lätt du lät dig luras.

Wedding Day

2008-05-29T19:55:00.000-07:00

Jag möter Jannine, Pete och deras engelska vänner i lobbyn till the Luxor, det pyramidformade hotellet. Limon som skulle hämta oss har åkt till fel hotell så vi tar en taxi för att hinna i tid till ceremonin. Vi kommer fram till kapellet och mycket riktigt, där är han: Elvis! Jag visste väl att han inte var död. I ärlighetens namn så är han inte jättelik originalet men Jannine är väldigt glad över att vi fick smala 50-tals Elvis och inte feta 70-tals Elvis. Och det är alltså Elvisimitatören som är prästen här, som om inte världen var galen nog som den är. Hela ceremonin filmas och direktsänds även på internet, som en del av paketet. Elvisimitatören har en röst som är mycket lik originalet vilket kompenserar för hans bristande Elvislikhet. Jannine och Pete skrattar nästan oavbrutet åt det absurda i situationen och de är glada att det inte är deras riktiga bröllopsdag eftersom det hela är så knasigt. Efter att ha sjungit några låtar och dragit några kyrkliga rader är det dags för Elvis speciella bröllopslöften. Så här låter de:

Vi skrattar så tårarna rinner och uh-hu blir vårt ledord för kvällen. Okej, ord är kanske att ta i, låt oss kalla det ett ljud. När ceremonin är klar är det dags att skriva under vigselbeviset och jag skriver på som vittne, mycket stolt! Vi lämnar kapellet i en limousin som lyckats hitta rätt den här gången. Vi åker till the Bellagio och till tonerna av Liza Minelli som sjunger All That Jazz ser vi en mycket vacker vattenshow i den varma Vegasnatten. Vi snubblar iväg till the Luxor för att supa lite på deras vänners hotellrum innan vi ger oss ut på strippen igen. Vi hamnar på Coyote Ugly där tjejerna dansar på bardisken, ett mycket roligt ställe. Jennine, med sin vita klänning och prinsesskrona, är väldigt populär bland de andra gästerna. Alla vill ta ett foto med henne och när de får höra att jag är från Sverige vill de gärna ha med mig också. Tror aldrig jag har hamnat i så många samtal på dansgolvet förut, brudklänning is the shit!! En tjej som passerar nyper mig i skinkan. Se men inte röra! Skoja bara, fortsätt gärna! You’re famous, utbrister en annan tjej och pekar på mig. Jag vill inte göra henne besviken så jag tar fram en penna och signerar mitt namn på hennes högra bröst. En överglad kvinna kommer fram och lägger sina händer på Jannines kinder som om de är gamla vänner som inte setts på många år. Gifte du dig idag, säger hon entusiastiskt. Ja, svarar Jannine. Har han ett gott hjärta? Ja han är toppen! Men har han ett gott hjärta? Jag snurrar iväg på golvet och hör inte resten av samtalet. Efter någon timme tar vi oss ut på strippen igen för att börja bege oss hemåt. När vi passerar the Flamingo ser vi den överglada kvinnan från klubben ligga på knä ute på gatan med ansiktet mot marken och rumpan i vädret, omringad av sina vänner. This is why I love Las Vegas, säger en marin med snaggat hår… Vi tar en taxi till the Stratosphere för att käka på en 50-tals restaurang. Klockan är fyra på morgonen, det har varit en fantastisk dag, Vegas har mig redan i sitt grepp.

Dag 45 Early Morning

2008-05-29T07:48:00.000-07:00

DAG 45 den 16 maj 2008

Jag har precis lagt mig i sängen; klockan är fem i sex på morgonen; det har börjat ljusna ute, solen är på väg upp; jag har suttit vid pokerbordet de senaste sex timmarna; tiden har ett annat tempo inne i casinona; det finns inga klockor någonstans och de roterar sina dealers så att man fastnar i en loop; det enda som skiljer dag från natt här inne är att det är mindre folk som spelar på natten; ljusen från spelautomaterna blinkar oavbrutet; ljuden låter som gamla tv-spel från 80-talet; då och då hör man någon ropa lyckliga läten, men för det mesta är det tyst fokus som gäller. Jag sitter vid pokerbordet när en servitris med en bricka kommer fram; något att dricka, frågar hon? Är det gratis frågar jag. Ja, svarar de övriga vid bordet unisont. Vad har du frågar jag? Allt, de har precis allt, säger killen på andra sidan bordet. Meningen är givetvis att man ska bli packad och spela bort ännu mer pengar än vad man planerat. Men jag är kylig och beställer en Redbull. Vid något tillfälle ligger jag 200 dollar plus, sen ligger jag 200 dollar minus, grämer mig naturligtvis enormt över att jag inte slutade när jag låg plus. Efter ytterligare någon timme är jag tillbaks där jag började, klockan är fem på morgonen, jag ska på bröllop senare på dagen, bestämmer mig för att gå hem och sova lite. På vägen hem stöter jag på en äkta crackhora. Crackhora är inget ord jag brukar använda, men tro mig, det har aldrig varit så befogat som nu. Hon skrattar hysteriskt, lägger huvudet ner på marken, fortsätter med sitt fejkade, hysteriska skratt. Det är inte mycket människa kvar i henne just nu. Jag får lust att ta fram mitt hopfällbara baseballträ och få tyst på henne, men jag har hört att man inte ska slå djur.

Första dagen vid pokerborden: plus/minus noll.

Dag 44 Las Vegas

2008-05-29T07:41:00.000-07:00

DAG 44 den 15 maj 2008

Jag lämnar Hollywood för Las Vegas. Åker med Jannine och Pete som hade plats i bilen. Efter fyra och en halv timme rullar vi in på den berömda strippen till tonerna av Elvis’ Viva Las Vegas i en remixad version; hotellen speglar sig i solen, turisterna irrar runt som huvudlösa höns, snart är jag en av dem. Jag checkar in på mitt motell, Tods, som jag fått rekommenderat av folk jag mött på vägen. Motellet ligger på strippen, nära the Stratosphere, med pool, tvätt och allt annat man behöver. Jag bor i ett sex bäddars rum men jag är enda gästen i rummet vilket innebär att jag betalar 17 dollar dygnet för ett privatrum, ha! Sjukt billigt, vilket det mesta är här, de vet ju att de får in pengarna i kasinona istället. Efter några veckor med intensivt umgänge känns det skönt att bo själv ett tag, få en chans att vila upp sig, men jag är rädd att det inte blir så mycket vila; jag är ju trots allt i Las Vegas! Jag tar en dusch och bäddar sängen. Min kropp skriker: behöver sova!! Lyssnar jag på min kropp? Givetvis inte, jag ger mig ut på strippen för att knäcka banken…

Dag 43 Universal City

2008-05-25T16:25:00.000-07:00

DAG 43 den 14 maj 2008

Jag, Anna, Pauline, Kenneth och Aislan åker till Universal City, som är lite av en nöjespark, baserad på olika filmer. Det är också filmbolaget Universals inspelningsstudio, där många filmer och teveserier spelats in. Vi åker bland annat igenom gatan som används till serien Desperate Housewives. Vi har en bra och rolig dag i strålande väder, hinner med de flesta attraktionerna. Pauline lär oss en lek som heter smile sucking om jag minns rätt. För att se hur det går till kan ni titta här: Jag är glad för att jag fick lära känna dem en aning, tyvärr fick de inte lära känna mig särskilt mycket eftersom jag var för trött för att ha personligheten påslagen, kanske en annan gång. På kvällen är det stand-up show på hostelet, de flesta komikerna är halvdassiga men ett par är ok. Senare får jag höra av Jannine, som hade gått till sitt sovrum, att det var någon som blivit knivskuren precis utanför hostelet och att ett tiotal polisbilar omringade parkeringen utanför; i luften cirkulerade två polishelikoptrar med sökljusen . Otroligt nog så märkte ingen av oss i loungerummet någonting av det. Vi tar en till match:

Dag 42 The Smell of Death

2008-05-23T20:57:00.000-07:00

DAG 42 den 13 maj 2008

Har skrivit upp mig på en guidad tur som går till Hollywoodskylten. När vi går på Hollywood boulevards ”walk of fame” berättar guiden att för att få en stjärna på gatan så måste man ha varit i branschen i minst fem år och att det kostar 25000 dollar. Det vill säga att alla som har en stjärna här har betalat för det själva, vilket känns aningen fåfängt men det kanske inte är särskilt överraskande. Den enda stjärnan som inte ligger på trottoaren är Mohammed Ali’s eftersom han inte ville att folk skulle trampa på honom. I stället hänger den på en vägg, respekt. Vi vandrar upp för den branta backen till Hollywoodskylten i den stekande värmen. Guiden berättar att de har installerat ett avancerat säkerhetssystem för att undvika att folk klättrar på Hollywoodskylten eller vandaliserar den. När vi väl kommer upp på toppen har vi enastående utsikt över LA; det mest slående är kanske smogen som ligger tjock över staden. När jag lämnade San Diego var jag rädd att jag inte skulle träffa på lika sköna människor i Hollywood men min oro visar sig vara obefogad; här finns faktiskt ännu skönare människor. Förutom mina rumskompisar så kan jag nämna Pauline från Hong Kong, Anna från Lindköping, Kenneth från Norge, Aislan från Brasilien och ett antal britter och australiensare som jag inte kommer ihåg namnen på, (de är för många, det är omöjligt!) Särskilt Anna och Pauline är riktiga glädjespridare som jag är extra glad över att jag mött. Under vandringen till skylten börjar jag tala med en brittiska, Jannine, som är här med sin australiensiske make, Pete. De är båda roliga och trevliga; efter Hollywood ska de till Las Vegas för att gifta om sig inför en Elvisimitatör, som en rolig grej. Senare på dagen åker vi ner till Santa Monica Beach och vandrar på strandpromenaden. Jag nämner att mitt nästa stopp på min resa är Las Vegas. Du borde komma på bröllopet!, utbrister Jannine. Vi har lediga platser i limon. Ett äkta Vegas bröllop är givetvis inget man tackar nej till! Ett bonusäventyr! De andra vill ta en öl på piren, Kenneth är inte gammal nog så vi drar oss hemåt. Vi hoppar på bussen och sätter oss på första bästa lediga säte; efter en kort sekund känner vi en dödlig stank. Vad i helvete är det? Sen ser vi att det sitter en lodis framför oss som vi hade missat på vägen in. Vi sitter kvar några sekunder, vi tror kanske att det ska gå att uthärda men det går inte; vi måste flytta på oss. Vi flyttar oss tre-fyra rader längre bak på andra sidan gången. Vid nästa station kommer det på en man som sätter sig på vår gamla plats. Hur länge tror du han sitter kvar, frågar jag Kenneth? Max en minut, svarar han. Vi ser hur han rynkar på näsan och ser förskräckt ut; han tittar sig runt om kring, upptäcker lodisen. Efter trettio sekunder flyttar han på sig. Trots att vi sitter en bit bak så kommer det vågor av dödlig stank som väller över oss. Och det är ingen vanlig stank vi pratar om, den här skulle ha kunnat användas vid kemiskkrigföring. Tänk er den värsta stanken ni upplevt och dubbla det, då börjar ni närma er vad vi snackar om här. Vi sitter och roar oss åt alla passagerare som kommer på och ser de lediga platserna, som en oas i öknen; de har ingen aning om vad som väntar dem; efter en stund blir bussen så full att det inte går att hålla sig borta. De som tvingas stå och sitta i närheten håller uppe sina tröjor för munnen för att skydda sig mot stanken; vid stoppen hoppar de ut och andas lite frisk luft för att sedan hoppa tillbaks och hålla andan så gått det går. Vi lyckas överleva resan och tar oss hem helskinnade.

Dag 41 Silicon Valley

2008-05-23T20:44:00.000-07:00

DAG 41 den 12 maj 2008

Inleder dagen med att gå in i en parkeringsautomat en pinsamhet som senare överträffas av en kanadensiska som går in i en lyktstolpe. Det här är drömmarnas stad, men kanske ännu mer de brustna drömmarnas stad. Här finns många servitriser/skådisar, butiksbiträden/rockmusiker, modeller/porrskådisar. Men det mest slående är kanske alla tuttar, närmare bestämt silikontuttar. Och har man lagt ett antal tusen på att fixa till dem så vill man givetvis att det ska synas. En del tuttar tycks bryta mot tyngdlagen i sättet de håller sig uppe. Man ser många tjejer som förmodligen varit modeller eller liknande men som nu har passerat trettio och inte längre får jobb; de håller fortfarande sin kropp i topptrim men har inte råd att göra något åt rynkorna i ansiktet. Bitterheten lyser igenom, ett par silikontuttar räcker en bit men inte hela vägen. Själv har jag lite av en återhämtningsdag i dag, förra veckan tog hårt. Går runt i Hollywood på lite sightseeing, uppför branta backar till bostadsområden med små vägar utan trottoarer. Det här är, som jag fått höra många gånger, en stad för billister, inte för kommunaltrafikanter. Jag går nerför på Hollywood boulevard och uppför på Sunsetstrip; sätter mig på Starbucks med datorn och softar i någon timme. En kvinna som är hög på något irrar runt inne på kafét; hon går in på toaletten; efter en lång stund kommer det vatten rinnande under dörren och hon kommer inte ut. Personalen står utanför med en mopp och försöker få henne att öppna; dags att gå. När jag kommer tillbaks till hostelet så skriver jag upp mig på en limousintur de har på kvällen. Första bilen är full men de försöker få ihop folk till en andra. Tyvärr blir det inte tillräckligt med folk till den andra och vi får bittert se hur de andra rullar iväg med gratis champagne och allt, svinen! I stället hänger vi loungerummet och spelar fussball. Har ett par riktigt softa rumskompisar, bland annat Frank från Holland och Pete från Sydafrika. Pete har varit ute och seglat i 8 månader och är mycket ivrig på att gå till en salsaklubb. Eftersom vi andra inte vill se ut som idioter på dansgolvet lyckas vi undvika salsaklubben och hamnar i stället på the Sunset Strip. (Visst ser vi ut som idioter vanligen också men till en mindre grad.) Första besöket gör vi på The Rainbow Bar and Grill. Vi är aningen fel klädda eftersom det är läder, tatueringar och nitar som gäller här. Får höra att Guns’n Roses spelade in sin video till November Rain här. Sen trillar vi ner till The Viper Room, där en grupp som heter The Savages spelar. En trio som är duktiga musiker och som har en del sköna låtar, får ta och kolla upp dem på nätet senare. Tar taxi hem, första heldagen i Hollywood är över. (Inga kändisspottings men Frank påstår att han såg Snoop Dog på the Rainbow, något jag finner högst osannolikt.)

HOLLYWOOD

2008-05-19T19:07:00.000-07:00

Johnny Depp har svårt att släppa piratrollen.

Spindelmannen jobbar sent idag. Jag sitter och käkar pizza i the Kodak Theater, bredvid mig slår sig Catwoman och Snövit ner. Som för att säga: hej, välkommen till Hollywood; här är ingenting på riktigt. Nere på Hollywood boulevard står spindelmannen, snobben, goofy, en drös krigare ur Darth Vaders arme, plus en massa andra sagofigurer som jag inte minns namnen på. Catwoman och Snövit har lunchrast just nu och käkar pizza vid bordet bredvid. Radion spelar Purple Rain och Catwoman sjunger med så att det ekar i hela restaurangen. När jag har käkat klart återvänder jag till Hollywood Boulevard; på trottoaren står en kille och en tjej och musicerar; killen spelar gitarr och flickan sjunger; flickan ser ut att vara 13 år och killen inte mer än 16 år. De spelar ”Umbrella” och andra covers; han spelar bra gitarr och hon har en egen och bra röst men hennes engelska är dålig, jag misstänker att de kommer från någon gammal öststat, ser ut så på ansiktstypen också. Jag passerar en dörr där det står psychic readings, only 15 dollars. Här har ni en spådom: den nästa personen som går in genom den dörren kommer att bli lurad på alla sina pengar. Där! Se hur lätt det är. Och jag tar inte ens betalt. Längre fram på vägen sitter en annan gatumusiker med en skylt där det står: Out of work pornstar. Aren’t we all...

Dag 40 Sentimental Journey

2008-05-16T18:39:00.000-07:00

DAG 40 den 11 maj 2008

Tåget rullar sakta ut ur San Diego; förbi flygplatsen, lagerlokaler, amerikanska flaggor som vajar i vinden, barn som flyger drakar i parkerna, söndagstrafiken som lunkar fram. Veckan i San Diego flög förbi oroväckande snabbt. Det blir så när man har kul antar jag. Tröttheten är nästan överväldigande efter ännu en natt med minimal sömn. Känns som att det var flera veckor sedan jag fick en full natts sömn. Ipoden står på shuffle och plötsligt dyker Still Loving You av Scorpions upp, denna perfekta powerballad, med de små nyanserna i introt och de dramatiska stämningsbytena i mitten till det majestätiska och bombastiska slutet. Den perfekta tryckarlåten, en typ av låt som inte görs längre. Förmodligen eftersom det inte går att överträffa klassikerna, från Aerosmith’s Dream on till Guns ´n Roses Don’t Cry. Trots att jag har haft podden i snart en månad har denna låt aldrig dykt upp förens nu. Jag har inte hört låten på säkert 15 år och att lyssna på den får en flod av gamla fjortisminnen att välla över mig. Låten var obligatorisk i våra fester i 44:an och det kan mycket väl ha varit den låten jag dansade min första tryckare till. Man var 11 år och stod mod väggen och samlade mod för att bjuda upp en av tjejerna på intresselistan. Det var ofta 3-4 stycken tjejer på listan med en som var lite mer intressant än de andra. Vem den personen var ändrades ganska ofta och det berodde mest på vem jag bedömde att jag hade störst chans att nå framsteg med. (Dilemma: visar man för mycket intresse för en av dem riskerar man att sumpa det med någon av de andra som man kanske har större chans med. Eftersom man inte har någon aning om man vet vem man har bäst chans med så får man gå försiktigt fram.) Man var oskuld och vägen till andra sidan tycktes oändligt lång. Atlantis låg hela tiden och lurade bakom nästa krök men man kom aldrig nära nog för att se hur det såg ut. Frustrationen var naturligtvis olidlig. Att dansa tryckare till Scropions var ett steg på en lång, brant trappa som man var tvungen att ta. Och man tog gladligen det steget eftersom varje nytt område man fick utforska var som att upptäcka Amerika på nytt; spännande, läskigt och fantastiskt. Man kan aldrig återvända dit, aldrig uppleva de sakerna igen, vissa saker upplever man bara en gång i livet. När man går ut ur Platons grotta kan man aldrig återvända igen. Jag håller på att utveckla en sentimental ådra som jag vårdar med ömhet. En komplimentering till min personlighet som jag placerar bredvid mina morgondepressioner som jag också utvecklat under senare år; förmodligen ett resultat av insikten om att livet i grunden är meningslöst och att den enda meningen som livet har är den man själv ger det. Och ibland har man inte energi nog att fylla tomheten. En depression om dan gör dig lyckligast i stan som Kalle Anka brukar säga. Att känna doften av danspartnerns hår och parfym var en doft av lycka även om man knappt kunde andas i den överparfymerade luften. Man stapplade fram som nyfödda kalvar och var lycklig som ett barn på julafton; minnena är inkapslade i låtar som Guns’n Roses Don’t Cry, den ultimata depplåten som påminner om alla gånger man blev ihop med den söta tjejen med flätor och sen upptäcker att det är hennes bästis man egentligen vill ha. Eller min personliga favorit som egentligen inte alls är en deppig låt men som påminner mig om en särskilt olycklig kärlek; What’s Up med 4 Non Blondes. Oh, the pain. Kommer musiken man hör idag ha samma effekt? Jag tror inte det, livet är inte tillräckligt dramatiskt nu; man är inte lika mottaglig. Världen intas med en ironisk och cynisk underton som jag försöker undvika så mycket som möjligt. Jag lämnar mina nya vänner i San Diego, Joel, Sue, Henke, Johan och alla andra som jag inte kommer ihåg namnen på. Vi kommer aldrig att ses igen; gjorde ett kort gästspel i varandras värld och försvann sedan i myllret. Jag är dålig på att hålla kontakt med folk, jag existerar bara här och nu; mitt liv är en film, jag är huvudpersonen och det som inte syns på filmduken existerar inte. Människor kommer och går i biroller, ibland viktiga, ofta roliga, men alltid flyktiga. När jag var liten ville jag vara hjälten men jag tror jag får nöja mig med att vara anti-hjälten. Den är lättare att leva upp till. I närheten sitter någon och tuggar på ett tuggummi med en bekant smak: jenka! Doften av detta tuggummi tar mig ännu längre tillbaks i tiden. Fem-sex år gammal; hade fortfarande svårt att skilja mardrömmarna från verkligheten, vilket gjorde att även dagarna var skrämmande. Minnena finns lagrade i kroppen, sammanlänkade med ljud och dofter som vid given signal ploppar fram ur det omedvetna. Och jag känner mig sentimental igen.

(Okej, ett aningen skumt inlägg men jag är trött och känner mig melankolisk, då blir det så.)

Dag 39 Surf Boy: The Resurrection!

2008-05-16T18:24:00.000-07:00

Surf Boy is back! Okej, om vi ska vara ärliga så lyser de vågbemästrande superkrafterna ännu med sin frånvaro. Men idag så fick jag åter en chans att brottas med havet. Det var ingen picknick. De här vågorna var fan inte att leka med. The sea was angry today, som George Costanza skulle ha sagt. Jag satte mig på bussen och åkte till Mission Beach, ett jäkligt skönt ställe med något för alla skulle jag tro. Hyr en bräda och ger mig ut i havet. I Santa Cruz surfade vi inne i en vik och förhållandena var väldigt bra för amatörer; här är det inget som bromsar vågorna, de kommer med full kraft och slänger upp allt i dess väg på stranden. Jag går ut tills vattnet når brösthöjd och lägger mig på brädan; paddlar för allt jag är värd; känner inte att jag har kommit långt nog ut, paddlar vidare; tjugo minuter senare: nu borde jag vara långt nog ute. Jag tittar bakåt och ser att jag rört mig ungefär fem meter framåt på den senaste kvarten. Fuck!! Jag får byta taktik, tar mig längre ner på stranden där vågorna är lite mer gästvänliga. Slutligen kommer jag en bit ut; jag paddlar bort till de större vågorna; försöker fånga ett par men missar; det är helt klart svårare här: vågorna bryter annorlunda och är snabbare. Efter ett par misslyckade försök är det istället vågen som fångar mig. Men en jävla fart slungas jag in på stranden. Jaha, då får man paddla ut igen. Efter ett tag får jag tag på ett par fina vågor, men inte sällan får jag stryk av havet, sväljer ett par liter äckligt saltvatten och dör drunkningsdöden. Ett par gånger sätter jag mig på stranden för att återhämta mig, funderar på att ge mig men biter ihop och paddlar ut igen. Snackar med några amerikanska nybörjare som har liknande problem, vilket får mig att känna mig lite mindre värdelös. Men det finns ett och annat proffs som inte har några som helst problem, står på huvudet på brädan gör de också, jävlarna. Efter någon timme är jag kaputt, jag är hungrig och köper lite käk. Dagens lunch: inleder med Häagen Dazs glass, går över till Pringles chips, lätt saltade, toppar det med lite Non Stop, avrundar sedan med jordnötter. Dricka: Coca Cola Classic. Det är viktigt att man varierar sin kost för att må bra och jag kan ju inte käka pizza varje dag, även om jag gärna skulle vilja det. Efteråt lägger jag mig på min handduk och slumrar ett par timmar tills det börjar bli mörkt, då jag sätter mig på bussen och åker hem. Väl hemma tvättar jag kläder och borde käka men glömmer bort det. Det är min sista dag i San Diego, imorgon åker jag till LA och Hollywood. En sista natt med gänget.

Världens tredje fulaste fågel: pelikanen

Dag 38 Tijuana

2008-05-16T18:21:00.000-07:00

Ni kan vara lugna: Sombrerosäsongen är säkrad.

Har kollat in vågrapporten, ser tamt ut. Blir nog ingen surfing idag heller. (Det första jag fick höra när jag frågade om surfmöjligheterna här var att en man hade dött för någon vecka sedan efter att blivit biten av en haj. Han hade lyckats paddla tillbaks till land men förblödde på stranden. Precis sådant man vill höra innan man ger sig ut i vågorna! Så tack för den informationen.) Funderar på att åka över till Mexiko en sväng. Vilket återigen betyder att det här kan bli mitt sista inlägg. Tijuana är inte helt tryggt har jag fått höra. Jag tänker endast ta med så mycket pengar som jag är villig att bli rånad på, drar nog gränsen vid 50 dollar. Då har man så man kan shoppa lite och köpa lite mat. Och skulle jag bli rånad så kan det vara värt 50 dollar för upplevelsen. Men i övrigt, inga dyra kläder, ingen Ipod, ingen dator, inga dyra skor (fast jag blir nog tvungen att ta mina Nikes eftersom jag vill gå bekvämt), ingenting jag inte kan leva med att förlora. Folk på hostelet som varit där säger att de är glada att de åkte dit men de skulle aldrig åka tillbaks. Vi snackar nu endast om Tijuana, Mexiko är naturligtvis mycket mer än den galna gränsstaden. (För ett par veckor sedan blev 17 personer ihjälskjutna i en droguppgörelse och idag läser jag i tidningen att Mexikos högste polischef blivit mördad, en av många högt rankade poliser som blivit dödade.)

Klockan är 8 på kvällen och jag känner mig trött som Napoleon efter slaget vid Waterloo. Mexiko är avklarat och jag har hälsan och plånboken intakt. För att ta sig till Mexiko från San Diego så är det bara att sätta sig på spårvagnen och åka till sista stationen som ligger precis vid gränsen, sen traskar man över. De tycks inte vara oroliga för illegal invandring i Mexiko. Tydligen är det inte särskilt vanligt att folk smiter in från USA till Mexiko för att jobba på McDonalds till usel lön. Man behöver inte visa pass eller nåt, bara gå igenom en rulldörr, av samma typ som man har på Skansen. Väl inne i Mexiko är det bara att promenera ett par minuter så är man inne i centrala Tijuana. Det finns barer, ”apotek”, strippklubbar och säljare överallt och de tycks ha en övernaturlig förmåga att känna igen främlingar; de upptäcker mig på tjugo meters håll och hojtar, ”gratis strippshow, billig sprit!! Kom hit, kom hit!!” De tror givetvis att jag är en Amerikan som är här för att synda på alla tänkbara vis. Tydligen är det väldig populärt bland de amerikanska soldaterna som är stationerade i San Diego att ta sig över hit på helgerna och köpa pussy, knark och sprit. Då och då kommer det fram män som slänger ur sig ord som ”heroin, kokain?”. De väntar en millisekund på reaktionen, en negativ skakning på huvudet, och vandrar vidare som om vi aldrig setts. En berusad man i taxiuniform kommer fram och frågar om vi vill åka taxi (vi är i detta fall jag och folk som råkar stå i närheten). Jag lyckas undvika deras ”red light district”, men springer ändå på en hora. Vid en gatlykta står en tjej och pratar i telefon; när jag passerar lägger hon på och frågar, vill du ha massage? Va, frågar jag? Vill du ha massage? Jag fattar ju att det inte är massage hon erbjuder och tackar nej. Vid det laget har hon hunnit ta min arm i armkrok och jag får bokstavligt talat rycka mig loss. Jag känner att jag har fått nog av Tijuana och bestämmer mig för att ge mig av innan det blir mörkt. Att ta sig in i USA igen är inte lika lätt som att sig ut. När jag kommer till gränsen står det en miljon mexikaner i kö och väntar på att få komma in. Jag ställer mig snällt i kön och efter ca.40 minuter kommer jag fram till tullvakten. Varför åkte du till Mexiko idag frågar han? Jag är sugen på att svara ”för att köpa receptbelagda mediciner, horor och heroin. Är det lugnt eller?” Men jag tror inte han är mottaglig för den typen av stollehumor så jag svara sanningsenligt, ”ville bara kolla in staden.” Han tittar på mig en extra gång, rynkar pannan, sen säger han ”ok, passera.” Och jag är tillbaks i det förlovade landet. Yes! Nu ligger jag i min säng; tröttheten hänger tung över mig, jag borde sova men vi har blivit inbjudna till någon invigningsfest med gratis sprit i en skyskrapa; inget man tackar nej till.

Infogad Rapport: Stället ligger högst upp i byggnaden och har den coolaste utsikten över staden som man kan tänka sig; en stor del av lokalen är utomhus och där finns sköna soffor, runda bord och barstolar precis vid räcket; på ena sidan ligger stadens baseballarena precis nedanför, på andra sidan breder staden ut sig. En fantastisk plats som vanligen ockuperas av rika människor som inte beblandar sig med småfolket. Drinkarna är goda och gratis, ett par i sällskapet har lyckats jobba sig igenom hela menyn, starkt jobbat. Senare strosar vi runt i natten med lite nya vänner, ännu en bra dag är förbi. Natti natt.

La Hoja

2008-05-16T18:16:00.000-07:00

Idag var det äntligen kanonväder. Stack till La Jolla beach (uttalas La Hoja, bra jobb med stavningen där) med en brasilianska som jobbar på hostlet. Sue (inte hennes riktiga namn eftersom det är lite väl svårt att uttala. Själv går jag för det mesta under namnet Jack.) La Jolla är ett lite dyrare och finare område men en skön strand, tennisbanor och golfbana. Vi sitter och softar på stranden medan småbarnen leker i sanden. På vägen hem säger Sue att hon har pastasås kvar från igår om jag vill käka pasta till middag. Jag är vegetarian, säger jag. Ok, men det går att plocka bort bitarna, säger hon. Jag blir, som så många gånger tidigare, tvungen att förklara att, bara för att man har tagit bort likdelarna ur såsen, så betyder inte det att såsen går att äta. Detta är ett konstant problem för vegetarianer, köttätare som tror att det är lugnt att gnugga maten mot djurkadaver och sedan servera det som vegetarisk mat. It ain’t workin´mate!! Istället blir det burritos, mycket smaskigt. När jag träffar Joel på morgonen säger han att han ska spendera dagen med några Schweiziska tjejer. ”Apparently they think I’m cute and funny and I happen to agree on both accounts.” När jag träffar honom senare på kvällen frågar jag hur det gick. ”Turns out I’m not as charming as I think I am”. Istället ska han ut på femte gatan och söka lyckan. Lycka till med brudarna, säger jag. It’s not about luck, säger han. Du skulle bara veta…

Dag 37 La Jolla

2008-05-12T18:01:00.000-07:00

DAG 37 den 8 maj 2008

Onsdagskväll betyder barrunda på hostelet. Vi började enkelt med en klassisk irländsk pub, sen gick vi till ett ställe som hade duellerande pianister. Ganska roligt, man kunde komma med önskningar och de spelade en del oväntade låtar för att vara framförda på piano, bland annat Timberlakes Sexyback. En del improviserade grejer till olika födelsedagsbarn. (Barn är kanske inte helt korrekt eftersom man måsta vara 21 för att komma in.) En tjej från ett annat hostel kommer fram och frågar vad jag heter. Jag säger att hon kan kalla mig Jack. Men vad är ditt riktiga namn? Du kommer inte att kunna uttala det. Jo, låt mig försöka. Ok. Det är Frode. Hon misslyckas naturligtvis kapitalt med att uttala namnet. Vart kommer du ifrån, frågar hon. Norge, svarar jag. Oh, är det sant? Jag har lite norskt i mig, säger hon. Inte än, svarar jag. Efter några sekunders fördröjning blir hon väldigt generad. Jag undrar först om hon medvetet gett mig smash läget. Eftersom hon borde känna till det gamla skämtet: Jag är irländare, har du något irländskt i dig? Nej, svarar tjejen. Skulle du vilja ha det? Men hennes reaktion avslöjar att det inte var planerat från hennes sida. Hon ropar på sin kompis och berättar om replikskiftet. De fnittrar länge och bjuder mig på en öl. Hon går iväg och jag pratar lite med hennes kompis; fem minuter senare kommer hon tillbaks. Ni skulle ha hört vad som precis hände! Vad? Vad hände, frågar vi. Jag pratade med en kille som var från Norge, jag sa att jag hade lite norskt i mig, då sa han: inte än. Hahahahaha. (Okej, du har fått tillräckligt att dricka för i kväll. Själv begränsar jag mitt alkoholintag till en och en halv öl, jag är fortfarande lite packad sen i förrgår.) Jag och kompisen skrattar och utbyter de vanliga hostelgästreplikerna: Var har du varit? Vart ska du? Nåt att rekommendera? Vi vandrar vidare till ett ställe med liveband och dansgolv. Jag dansar givetvis inte nykter: ska man göra bort sig på dansgolvet vill man inte komma ihåg det dagen efter. En tredje tjej i kompisgänget kommer fram till mig och säger: Jag tror min kompis är intresserad i dig. Eller rättare sagt, jag vet att min kompis är intresserad i dig. (Det är deras sista natt i San Diego och de är här för att fixa ligg.) Jag lutar huvudet på sned och rycker på axlarna för att, så skonsamt som möjligt, förmedla: sorry, inte intresserad. Även om jag varit singel och kåt hade jag tackat nej. Någon kvalitetskontroll måste man ha. Men jag tipsar henne om att min rumskompis Joel säkert är intresserad. Min rumskompis, den glömske australiensaren, är en lustig figur som slänger ur sig många roliga, om än inlärda, repliker. ”Jag är den typen av kille som din mamma varnade dig för.” Och mycket riktig, han ställde upp. Senare fick jag en rapport från Joel: hon påminde lite om en man, men så länge de har ägglossning så är jag nöjd. Ha ha, den bjuder jag på.

Dag 36 Pompeji

2008-05-12T17:43:00.001-07:00

DAG 36 den 7 maj 2008

Sitter på cafét i bokhandeln Borders och dricker varm choklad. Har varit på ett museum som visade, förutom gamla dinosaurieskelett, en utställning om Pompeji, med gamla reliker från staden. Pompeji blev som bekant begravd av aska och lera för nästan två tusen år sedan när vulkanen Vesuvius fick ett utbrott. Länge var staden bortglömd men på 1700-talet återupptäcktes den av en man som skulle gräva en brunn. Hela staden låg då under marken. Människor som inte lyckats fly, eller låtit bli, begravdes i askan och leran som fångade deras sista stund i livet. Med åren förmultnade deras kroppar och lämnade tomma människoformade hål i marken under jorden, på 1800-talet kom en man på idén att fylla hålen med gips vilket gjorde att man kunde se hur människorna sett ut deras sista stund i livet. Det är gripande och lite makabert. För andra dagen i rad lyser solen med sin frånvaro. Molnen har sett regntunga ut så jag har inte tagit mig till någon surfbar strand än. Det första man gör på morgonen är att kolla på wavewatch.com där de har dagsfärska rapporter om vädret och våghöjden på alla stränder, plus att de har livekameror på flera stränder där man kan se hur vågorna ser ut och om det är mycket folk där, mycket praktiskt.

Hittills har jag inte sett så mycket av det feta Amerika, men här i San Diego tycker jag mig se tjockisar lite varstans. När jag lämnar museet kommer det en fet man, utan t-shirt, joggandes. Hans tuttar fladdrar i vinden. Finns det inte regler mot sånt, det är ju förargelseväckande beteende? När jag ser feta människor så tänker jag ofta ”hoppas de njöt av vägen dit i varje fall”. För det vore ju jäkligt klantigt att bli fet utan att njuta på vägen dit. Glass till frukost, choklad till efterrätt, pannkakor med sirap som fika, pizza till lunch, non-stop i stället för stödmacka, buffé - all you can eat som kvällsmat, tröstchips framför tv’n, gräddkolor som nattmat; man skulle känna sig som en romersk kejsare. Och plötsligt skulle man vara en fet romersk kejsare, eller ja, bara fet.

En gammal gubbe står på trottoaren, hans mobil ringer. Konstigt nog har han Like a Virgin som ringsignal. Jag misstänker att det är barnbarnen som varit framme.

i made it through the wilderness

somehow i made it through…

Han plockar fram mobilen och letar efter svarknappen.

didn't know how lost i was until i found you

Han fingrar febrilt på telefonen.

- Hello!? Hello!!

i was beat, incomplete

i'd been had, i was sad and blue

- Hello!!

Hans fingrar tycks inte träffa rätt; han plockar bort telefonen från örat och tittar på skärmen. Den som ringer har ett enastående tålamod och vet förmodligen att farfar inte är någon blixt när det gäller att svara på mobilen.

but you made me feel

yeah you made me feel

shiny and new (ho!)

- Hello! Hello?

like a virgin

touch for the very first time

like a virgin

Musiken slutar och gubben tittar på telefonen.

- Oh, well. Missed that one.

Dag 35 Bakfylla

2008-05-10T00:35:00.000-07:00

DAG 35 den 6 maj 2008

Klockan är halv åtta på kvällen och jag är fortfarande inte mig själv. För ett par timmar sen åt jag frukost, var hungrig tidigare också men kände inte att jag kunde äta något då. Festen igår tog hårdare än väntat. Börjar jag bli gammal? Hostelet hade en fest i partyrummet i går och drickan var billig. Köpte man en öl, som kostade 18 kr, så fick man en shot för 6 kr, något man givetvis inte tackar nej till. Det är tydligen en speciell dag för den mexikanska befolkningen, får höra att det är deras ”befrielse dag” eller något. Typ som 4 juli för amerikanarna antar jag. Detta uppmärksammar hostelet med att ha en pinata. För er som inte vet vad en pinata är så kan jag berätta att det är, oftast, en färgrik gestalt som liknar ett djur, gjord i papier mache, fylld med godis. Leken går ut på att man, med bindel för ögonen, ska slå sönder figuren med ett baseballträ så att allt godis sprids ut, för att sedan ätas upp. Eftersom man har bindel för ögonen händer det att man inte alltid träffar rätt, vilket många pungkulor fått känna på. Vår pinata är svart och ska likna Batman. Efter fem-sex personer försökt lyckas till slut en tjej få hål på pinatan och godiset flyger genom rummet. Smaskens. Klientelen består av australiensare, tyskar, britter, två svenskar och jag. Vi har många sköna diskussioner, delar reseberättelser och jag får lite tips om vad man ska göra i San Diego. Helt plötsligt känner jag att jag är grymt packad i tillägg till att vara sjukt trött. Jag passar på att smita iväg innan jag ställer till med något (som att modellera om någons ansikte av misstag); lyckas ta mig upp för trappan med värdigheten intakt; stupar ner i sängen med kläderna på. Är så trött och borta att jag inte orkar ta ut kontaktlinserna. När jag vaknar känner jag att jag fortfarande är rejält packad, ögonen är rödsprängda och magen känns instabil. Två fyllor för priset av en tänker ni kanske, men nä, det här är fan inte soft. Funderar flera gånger på att stiga upp men känner att jag inte skulle göra mig själv rättvisa. Skulle lalla runt som en ettåring som precis lärt sig gå. Så det finns bara en sak att göra: sitta i sängen och vänta, vänta på att balanssinnet hittar hem och att magen ska blir redo att ta i mot mat. Vid femsnåret bestämmer jag mig för att det är dags att ta tjuren vid hornen; jag stiger upp, ger mig ut på gatorna med sikte på hamnen; köper en macka och en dricka, sätter mig på en bänk vid vattnen och bara glor. Jag plockar fram min macka och efter ett par minuter sitter det ett tjugotal duvor runt mig som hoppas att jag ska bjuda på några smulor. Det kan ni glömma duvjävlar!!

Dag 34 San Diego

2008-05-10T00:26:00.000-07:00

DAG 34 den 5 maj 2008

Har ni något till Vegas, frågar jag expediten bakom check-in disken? Nu? Vill du ha en billjett till Las Vegas just nu, svarar hon. Ja, om det finns. Hmm, låt mig kolla. Det finns en kvar men den är ganska dyr och du måste byta i Denver. Ok, säger jag. Har ni något annat billigare? Ja, vi har några biljetter till San Diego om du är intresserad. Kan man surfa där, frågar jag? Ja det ska gå, staden ligger vid kusten. Ok, jag tar den. (Jag visste faktiskt att man kunde surfa där, men jag tyckte det var coolare att fråga. Egentligen hade jag ju tänkt gambla i Las Vegas först men Vegas finns kvar nästa vecka också. Om nu inte hippien med skylten får rätt (domedagen är här!)) Jag sätter mig och väntar i den stora terminalen, ingen brådska med att checka in, planet går om ett par timmar. Säkerhetsnivån har höjts till orange hör jag i högtalarsystemet. Ja, det lär ju knappast påverka mig tänker jag dumdristigt. Efter att ha skypat lite med Lillian bestämmer jag mig för att passera säkerhetskontrollen, ingen anledning att få det stressigt i onödan. Kön går lagom fort men när jag kommer fram och visar min biljett säger kontrollanten ”vi har förhöjd säkerhetsnivå, jag måste be dig sätta dig en av stolarna där och vänta.” Ok, säger jag. Tänker först att det är något han säger till alla men ser fort att det inte sitter några andra där. Alla andra går vidare till olika röntgenmaskiner och passerar metalldetektorn utan problem. Jag ses tydligen som ett säkerhetshot. Jag försöker se så oskyldig ut som möjligt; alla andra passerar förbi i lugna köer; jag plockar fram lite papper för att se obekymrad och upptagen ut. Jag märker hur pappret darrar; det är mina händer som darrar. Jag är så nervös över att se nervös ut att mina fingrar skakar. Satan! Jag har väl inget olagligt i väskan? Precis innan man visar upp biljetten står det en skyllt som visar vad man inte får ta med förbi denna punkt: pistoler, baseballträn, farliga kemiska substanser, hammare och andra verktyg. Jag tolkar det som att det går bra att bära dessa saker inne i terminalen men inte förbi säkerhetskontrollen. Jag känner mig ganska säker på att jag inte glömt tömma väskan på vapen, bomber, kemikalier och andra leksaker, men för säkerhetsskull så kollar jag igen. Nä, inget olagligt här så vitt jag kan se. Efter någon minut dyker det upp en uniformerad man med en bister min. Ok, ta av dig skorna och lägg dina tillhörigheter i lådan här, säger han. Okej, inga problem. Jag får passera metalldetektorn och mina saker åker igenom röntgenmaskinen. Efteråt får jag ställa mig i ett sidorum som har fotavtryck målade på mattan. Vakten ber mig ställa mig med fötterna på avtrycken och säger att han ska muddra mig. Jag får använda en nästan övernaturlig självbehärskning för att låta bli att säga ”jag skulle uppskatta det mycket om du kunde be någon av dina kvinnliga kollegor att utföra den biten.” Efter att ha muddrat mig noggrant går han igenom min väska och använder någon typ av bomullsfilt att stryka i och på väskan med. Sen stoppar han in filten i en apparat som tycks leta efter kemiska substanser. Det finns ingen humor i hans sätt, inget ”jag vet att du inte gjort något, men vi måste göra det här.” Han är noggrann, fokuserad och allvarlig, ingen jag skulle bjuda hem på middag. Okej, visst, det finns ingen som jag skulle bjuda hem på middag, men ni fattar poängen. Efter att genomsökt jackfickor och alla andra små skrymslen säger han att jag kan gå. Inget hejdå? Ok. Planet, en liten jet som tar ca 50 passagerare, är halvfullt. Känns nästan som att åka privatflyg. Maten, i det här fallet en bägare med äppelmos, en torr kaka och en påse nötter, har precis serverats. Jordnötspåsarna är ju alltid komiskt små på flygplanen. Jag ser för mig hur de kom fram till storleken:

- Okej chefen, här har vi vårt förslag till jordnötspåse att serveras på flygplanen.

- Hmm. Ser bra ut. Lite stor kanske? Kan ni göra påsen lite mindre. (Fem minuter senare)

- Ok. Här har i vår nya prototyp.

- Mm. Ser bättre ut men man får ju fortfarande plats med minst 20 nötter. Försök få den lite mindre. (Fem minuter senare.)

- Nuså! Jag garanterar att man inte får i mer än 15 nötter i den här påsen.

- Ja banne mig, nu börjar det likna nåt. Går det att göra den lite mindre?

När jag lyfter ser jag the Great Plains breda ut sig öster om Rocky Mountains. Så långt jag kan se så är det platt, helt platt. Och så fortsätter det ända till södra Texas. Jag är glad att jag inte bor där ute i ingenmansland. När jag landar i San Diego känner jag att jag gillar stället direkt. Flygplatsen tycks nämligen ligga mitt i stan, något jag, men kanske inte människorna som bor i närheten, uppskattar. Är givetvis lite nervös för vad det ska vara för folk som bor på hostelet men min oro stillas snabbt då det verkar vara softa människor i min ålder, en del australiensare, tyskar, engelsmän plus två svenskar. Rummet, ett fyra bäddars rum, delar jag men en glömsk australiensare. Varje gång han lämnar rummet kommer han tillbaks fyra-fem gånger för att hämta saker han glömt. (Vilket, om vi ska vara retoriskt petiga, skulle betyda att han aldrig kommer iväg, vilket han ju faktiskt gör efter ett par försök. Språket är inte perfekt som ni säkert lagt märke till. Om ni inte fattar vad jag snackar om så läs om raden en gång till.)

Dag 33 Colorado Springs

2008-05-08T12:22:00.000-07:00

DAG 33 den 4 maj 2008

Ännu en dag har passerat. Vi lämnade Rocky Mountains idag och jag befinner mig nu i ett typiskt medelklasshus i Colorado Springs, med varm utomhuspool, tre bilar i garaget, en 57 tums tv, ett rum med gym, ett annat med musikstudio, den obligatoriska basketkorgen står vid parkeringsplatsen, grillen på altanen, katten i fönstret; ett hemtrevligt hus som smälter in med grannhusen. Jag, Sunniva och Tom har precis suttit i poolen; tittat på stjärnorna och Tom har berättat historier om hans bröder.

På vägen ner från bergen passerar vi flera gamla gruvstäder; en del så fattiga att de, för att få in extra pengar till staden, infört konstiga och snabba byten i fartgränsen vilket gör att det är lätt att råka köra lite för fort, något trafikpoliserna är snabba att bötlägga. Vanligen i USA så följer man 10 % ”regeln” som innebär att om man bara ligger 10 % över den tillåtna fartgränsen så låter polisen det passera. I de här hålorna räcker det om du ligger en promille över; pengarna ska in. Här uppe i bergen säger man att det endast finns två säsonger: vinter och juli. Annars är kolindustrin stor här och vi möter ett par tåg med vagnarna fulla av kol som rullar på järnvägen som går parallellt med vägen. Tågen är enormt långa och på det ena räknar vi till över 110 vagnar. Vi stannar till vid ett café som Ellis brukar stanna vid när hon passerar här. Vi får höra att den tidigare ägaren, som även jobbade som fastighetsinspektör, blivit skjuten till döds när han skulle inspektera ett hus som låg långt ute i ödemarken. Ägaren till huset, en äldre man, trodde att det var en inbrottstjuv som kom och sköt utan att se vem det var. När han såg att det var inspektören, som han kände, blev han så upprörd att han sköt ihjäl sig själv. Man får en känsla av hur stor skillnaden mellan den amerikanska vapenkulturen är jämfört med den svenska. Den gamle mannen var en såkallad 40-acres man. Det är en term som jag fick lära mig idag. Uppe i bergen och ödemarken så måste man köpa minst 40-acres land om man vill skaffa tomt. Anledningen är att, eftersom man behöver använda grundvattnet för att få vatten, så måste man ha så mycket mark för att täcka sitt egna behov. Skulle husen ligga närmre varandra så skulle inte grundvattnet räcka till. Konsekvensen av denna regel är att många av dem som köper tomter och hus här uppe är människor som är enstöringar och som vill komma bort från civilisationen. Udda personer som inte sällan äger en massa vapen. Den gamle mannen som sköt besökaren utan att kolla vem det var kan nog klassas i den kategorin: 40-acre people. Senare passerar vi South Park, som är den riktiga förebilden till hålan i serien. (Trey Parker växte upp inte långt härifrån.) Och mycket riktigt, fjälltoppen man ser i tv-serien ligger där den ska.

(Känner att de senaste inläggen har varit lite oinspirerade. Enkla meningar har känts svåra. Har varit trött och fantasilös, tror det beror på den höga höjden. Hoppas att formen kommer tillbaks nu när jag är närmre havsytan. Och jag tror att de närmsta dagarna kommer ge mig massor med bra material.)

Dag 32 Rollerblades och Andra Dödsfällor

2008-05-08T12:12:00.000-07:00

DAG 32 den 3 maj 2008

Solen skiner och vi har precis käkat våfflor till frukost. Det finns björnar även här men inte i lika stora mängder som i Yosemite. Tom berättar att de för länge sedan testade att sätta en grizzlybjörn och en tiger i samma bur för att se vilken som var starkast; när tigern anföll så slog grizzlybjörnen till den och dödade den med ett enda slag. Sen berättar han ett roligt skämt: två campande män blir överraskade av en grizzlybjörn som börjar jaga dem. Den ena snubben stannar för att ta ut sina gympaskor ur ryggsäcken. Vad sysslar du med? Du fattar väl att du inte kan springa ifrån björnen, säger den andre. Nä, jag vet, säger den förste. Men den enda jag behöver springa ifrån är dig.

Har varit konstant trött de senaste dagarna och den höga höjden tycks inte hjälpa. Efter något som ska föreställa middagsvila så ger vi oss ner till sporthallen för att åka rullskridskor, och nä, jag menar inte inlines, jag menar rullskridskor; the old fashion style; åker runt, runt, runt i inomhushallen, som jag sett tonåringar göra i oräkneliga high-school filmer. (Är förmodligen bara ett par stycken men det känns som fler.) Sen spelar vi lite rundpingis, jäkligt kul, trots det svaga motståndet.

Dag 31 Rocky Mountains

2008-05-08T12:07:00.000-07:00

DAG 31 den 2 maj 2008 kl. 18:59

Jo fan, det är gött att leva. Ligger i sängen i mitt rum i vår gigantiska vinterstuga, känner doften av pizzorna som precis lagts in i ugnen och solen tittar fram bakom de snöiga molnen. Har precis kommit tillbaks från ett dopp i poolen. Stugan ligger med en fantastisk utsikt över Rocky Mountains och det som kallas the Continental Divide. The Continental Divide är ett antal berg som utgör skiljelinjen för var floderna rinner ut. På ena sidan rinner alla floder slutligen ut i Stilla Havet och på andra sidan rinner de ut i Atlanten eller den Mexikanska Gulfen. Dagen började med lyxfrukost på Sonnenalp Resort of Vail. Av någon anledning blir jag alltid mätt efter första mackan när det är buffé. Jag misstänker att de preparerar maten så att man inte ska orka äta så mycket. Vägen är fortfarande ganska isig och slaskig så vi rullar fram sakta med våra sommardäck; snöovädret från igår är borta och endast små flingor faller ner. Vi passera ett par backar där liftarna är öppna. När vi kommer fram har de andra precis kommit. De består av två fastrar till syrrorna, Ellis och Maria, Ellis make Tom, och Marias son Jann. Maria har jag träffat tidigare, i Amsterdam, men de övriga är nya bekantskaper. Alla är riktigt trevliga och framför allt Tom visar sig vara en guldgruva av intressanta och roliga historier. I sin ungdom var han elitcyklist och med i det Amerikanska landslaget. Nu för tiden blir det mest löpning, men inte så ofta, 5-6 gånger i veckan bara. Host… inte mer, svagt. Han jobbar som börsnisse åt Citigroup, wealth management, och har ett sidogigg som musiker och sångare. Har spelat regelbundet på klubbar eller restauranger varje helg i ett tiotal år, mest jazz och liknande. Slutade dock för 6 veckor sedan då han fick hjärtproblem. Förhoppningsvis kan han återuppta spelandet om inte allt för länge. En mångsidig och fascinerande figur som jag är extra glad över att ha träffat.

Tom berättar om några vänner som hade två hundar. En gång när hundarna var ensamma hemma och brevbäraren kom så började de, som vanligt, att skälla. Det som var ovanligt var att den ena hunden kom åt ”record” knappen på deras telefonsvarare. Så istället för deras vanliga svarsmeddelande så blev det istället fem minuters skällande. Familjen hade ingen aning om att detta hade hänt, men de tyckte det var lite konstigt att folk inte lämnade några meddelande längre. Till slut, efter flera månader, så fick de ett meddelande: Hej, okej, första minuten så var det roligt, men sen blev det bara jobbigt. Vem orkar lyssna i fem minuter!?

Dag 30 Capitol Reef

2008-05-06T23:26:00.001-07:00

DAG 30 den 1 maj 2008 kl. 22:17

Det positiva är att jag lever, det är så man får se det. Natten blev mycket riktigt kall, mycket kall. De andra frös så mycket att de la sig i bilen. Jag rullade ihop mig i sovsäcken och andades in i säcken för att få lite extra värme. Temperaturen var nere runt 8 minus att jämföra med 32 plus förrförra natten. Sjuka kontraster. Vi rullar iväg kl. sex på morgonen, försöker tina upp i bilen, käkar frukost någon timme senare på ett café. Senare rullar vi in i Capitol Reef National Park; ännu en otroligt vacker park med fantastisk natur. Jag klättrar upp, med livet som insatts, för en brant sluttning och kommer halvvägs upp för ett av bergen. Morsan och Sunniva tar sig en tupplur i bilen. Vi rullar vidare; mitt ute i ödemarken finns ett café/salladsbar, en titel som är lite väl vänlig. Morsan som är kaffesugen stannar till. Det finns två andra gäster där som anlände samtidigt som vi. Det säger att han är knasig som har sin affär här, mitt ute i ödemarken; du borde flytta närmre städerna. Nä, svarar han. Jag vill ha det så här, aldrig mer en tre-fyra kunder, det passar mig perfekt. Det finns inga andra hus i närheten, men han berättar att det bodde en annan snubbe här i närheten förut men han flyttade efter som han tyckte att det var för många människor här. Vi snackar ûber eremit.

Imorgon ska vi träffa släktingarna uppe i Rocky Mountains men eftersom vi kom iväg så tidigt bestämmer vi oss för att åka dit redan idag. Men vädret har andra planer. När vi börjar komma upp i höjden och närma oss Vail så åker vi in i ett snöoväder. Det känns något overkligt att hamna i sånt här väder i maj men här uppe är det tydligen vinter fortfarande. Vägen är snöig och hal; vi har sommardäck; här och var ligger bilar i diket; långtradarna står vid en speciell ”sätta på kedja-plats” och sätter på kedjor på däcken; på många påfarter till motorvägen har lastbilarna fastnat halvvägs upp. Vi kommer inte komma fram idag, man får krypa fram så vi svänger av i Vail och tar in på första bästa hotell.

Dag 29 Zion

2008-05-06T23:18:00.000-07:00

DAG 29 den 30 april 2008

Ännu en gång ligger jag i tältet när jag skriver. Till skillnad från i förgår när vi var i Death Valley och svetten droppade ifrån pannan så är det kallt nu, riktigt kallt. Det blåser ganska kraftigt och tältet fladdrar till med jämna mellanrum. Snöfläckar ligger lite varstans, temperaturen ligger runt nollan och jag misstänker att det kan bli en svår natt. Idag besökte vi Zion National Park; ett otroligt vackert och spektakulärt ställe som på minner mig om gamla westernserietidningar jag läste som barn. Rödfärgade klippor och berg sticker rakt upp flera hundra meter. Vid en brant bergsvägg ser vi bergsklättrare som är på väg upp till toppen. Vi får höra att det tar tre dagar att bestiga toppen, vilket gör att klättrarna får tälta i hängande tält längs med den vertikala väggen. Jag gillar ju att klättra på klätterväggar med det här känns lite extremt. Vad gör man när man kommer upp? Jaha, då var vi här. Då får vi väl klättra ner igen. Och hur uträttar man sina behov när man klättrar på det viset? Nummer två vill jag inte ens tänka på, men om man ska pinka så misstänker jag att man bara fäller ut slangen och kör. Om det är så, så vill jag vara den som klättrar först.

(Jag trodde att vi var på väg till Grand Canyon men idag upptäcker Sunniva att de har räknat fel på dagar och att vi har bråttom till Rocky Mountains där vi ska träffa släktingar till syrrorna som har bjudit in oss på besök till helgen. Ingen Grand Canyon nu alltså, det får bli i nästa vecka istället.)

Dag 28

2008-04-30T21:50:00.000-07:00

Så här svettigt är det att sitta i bilen i Death Valley. Man får inte använda AC’n i sån här extrem värme (bilen kan paja,) vilket gör det hela ganska olidligt.

DAG 28 den 29 april 2008

Transport dag: vi lämnar Death Valley för att ta oss till Grand Canyon; reser genom Nevada och Arizona för att landa i Utah. Vi campar i Zion National Park. Eftersom dagen varit relativt händelselös drar jag istället lite observationer och betraktelser.

Det är ketchup överallt, säger den ena servitrisen. Ja, Gerry hade en ketchupincident, svarar den andre. Jag hade gett en del för att få veta exakt vad en ketchupincident innebär.

Pojken tänder sin cigarett och försöker se cool ut, men han ser bara ut som en pojke som försöker se cool ut.

Vid en blomma står fyra män och fotar från var sitt håll. Jag undrar om bilden inte blivit vackrare utan de tre andra som står och fotar, eller är det en del av kompositionen?

En gammal dam för fram en rullstol; i rullstolen sitter en äldre man som jag antar är hennes make. Hans fötter släpar mot marken men det tycks inte störa någon av dem.

I like your taste in shoes, säger mannen bakom disken. Bög, tänker jag fördomsfullt, men inte på ett negativt sätt.

I en matsal: en manlig anställd sitter vid ett bord och tar lunch. En kollega, söt indianska, kommer för att städa borden. Han vill göra high five; hon visar att hon har sina sanitära plasthandskar på. De använder sina armbågar istället.

(Vattendunken som sprang iväg igår kom tillbaks idag med hjälp av vinden. Men det var definitivt djur som traskade runt tältet i natt!)

Dag 27 Death Valley 2

2008-04-30T21:46:00.000-07:00

Salt någon?

DAG 27 den 28 april 2008

Klockan närmar sig tolv på dagen och jag sitter på altanen vid den lokala pubben i Furnace Creek som ligger mitt i Death Valley och surfar på nätet. Bredvid mig finns ett lunchställe där folk söker svalka och skugga. Ett äldre par närmar sig; när mannen kommer fram lyckas han inte öppna dörren. Det är stängt, säger han. Men det sitter ju en massa människor där inne, säger frun. Ja, men det är i varje fall stängt. Dörren går inte att öppna, svarar mannen. Det vänder och går därifrån. Fem minuter senare: de har varit vid informationsdisken och frågat sig för. Jo visst det ska vara öppet. Vi provar väl igen, säger mannen. Och mycket riktigt, dörren öppnar sig. Det kan löna sig att försöka öppna dörren åt båda hållen är väl läxan man kan lära sig av den här historien. Jag minns en film från en övervakningskamera som jag sett på TV där en bankrånare inte kommer ut ur banken. Han tror att säkerhetssystemet har gjort att dörrarna inte går att öppna. Han slänger sig med all sin kraft mot dörrarna för att få dem att öppna sig. Allt han behövt göra var att försöka öppna dem inåt istället för utåt. Hahahah.

Har precis hoppat upp ur poolen; trots att klockan närmar sig elva på kvällen så är det riktigt varmt i luften (32 grader). Inte så varmt som tidigare i dag dock; när jag skulle gå barfota från polen till bilen var asfalten så varm att det kändes som att jag skulle få brännsår. Jag sprang så fort jag kunde till ett räcke där jag kunde vila fötterna i hopp om att slippa blåsor. Men det blir varmt på asfalten i Sverige på sommaren också tänker ni, men nä, här kan man steka ägg direkt på marken; det är varmt! Så glöm. På sommaren är det inte ovanligt med temperaturer över 49 grader här; på nätterna sjunker sällan temperaturen under 38 grader. Olidligt är bara förnamnet. Den högsta temperaturen som uppmäts här är 57 grader. Turistsäsongen slutar i mitten på april, efter det är det för varmt för att folk ska vilja ta sig hit, vilket jag har full förståelse för. Nyser man så svettas man, råkar man gäspa så svettas man, torkar man bort svetten så svettas man ännu mer. Man är inte riktigt sig själv här; stönar mycket, flåsar högt, suckar, svär; det är som att få en försmak av hur man kommer vara som pensionär.

Tidigare idag besökte vi något som heter Badwater; att kalla det för sjö är kanske att överdriva; det som finns kvar är en liten, liten pöl med vatten. Badwater ligger 85.5 meter under havsytan och är den lägsta punkten på den västra jordhalvan. Botten är täckt av huvudsakligen salt men även andra mineraler vilket får det att se ut som ett landskap från en annan planet. Väldigt märkvärdigt och minnesvärt.

23:57

Jag hör vår tomma vattendunk springa iväg. Jag misstänker att det är coyotes, vi har sett ett par stycken tidigare och på natten kan man höra deras underliga ylande. Jag hör hur de smyger utanför, funderar på att titta ut, men avstår. De ska inte vara farliga, men jag gillar inte riktigt att vilda djur traskar runt och inspekterar mitt tält. De största hoten här är annars skallerormar, bergslejon och svarta änkan spindlar. Det finns även skorpioner och tarantulas här men deras gift är inte dödligt för människor. Sa jag förresten att det är jävligt varmt!?

Dag 26 Death Valley

2008-04-30T21:23:00.000-07:00

DAG 26 den 27 april 2008 kl. 23:01

Jag ligger i tältet, ovanpå sovsäcken, iklädd endast kalsonger; svetten rinner ner för pannan; det är sjukt varmt. Death Valley är inte att leka med och den gör sig väl förtjänt av namnet. Trots att det inte är länge till midnatt så är hettan fortfarande påträngande. När vi kom in i Death Valley vid fyrasnåret visade termometern 37 grader. Det är mer än vad man tycker är bekvämt men inte jättemycket för att vara här. Vi stannar till vid ett pyttelitet ställe som består av fem-sex hus. Där finns en affär och ett hotell. Jag och Sunniva passar på att ta ett svalkande dopp i hotellets pool. På solstolarna sitter feta holländare och jäser. Jag passar på att köpa en stråhatt eftersom det är viktigt att skydda huvudet när det är så här varmt. Death Valley måste vara en av de mesta udda platserna på jorden. Landskapet är som från en annan planet. Innan vi åkte in i dalen laddade vi med motgift för ormbett eftersom det finns dödliga skallerormar här. Det står i kartboken man på grund av ormar och skorpioner inte ska sticka in händerna i hål i marken vilket ger mig en stark lust att sticka in händerna i hål i marken.

Dag 25

2008-04-30T21:01:00.000-07:00

DAG 25 den 26 april 2008 kl. 22:33

Jag ligger i min sovsäck i tältet; jag har precis undersökt varenda vrå i tältet med en ficklampa. Anledningen är att vi just såg en gigantisk spindel som fick Sunniva att hoppa upp på picknickbordet och skrika; iiiiahhhhh, jag hatar de där! Och visst, jag kan hålla med, den kommer inte få mig att sova lugnare i natt, men nu är tältet undersökt och det är tomt. Phew. Det är fjärde natten i rad som vi tältar och andra natten i rad som vi kommer fram till campingen efter att det blivit mörkt. Det är inte att rekommendera kan jag tillägga. Men aningen spännande; man vet inte hur omgivningarna ser ut förens nästa dag. Det har varit en bildag idag. I flera timmar åkte vi runt bland oändliga fält av odlingar; apelsin, oliv, mandel, vindruvor och en massa som vi inte kände igen; norrut kunde vi se konturerna av Sierra Nevada resa sig upp ur ingenstans. Jag köpte en sladd på Wall Mart som gör att jag kan koppla Ipodden till bilstereon; mycket nöjd. Vid en korsning: splitter på vägen – en ambulans, med sirenerna på, rullar in på macken mitt i mot: en kvinnlig cyklist ligger på marken med blodigt ansikte; hon ser rädd ut. Vi tror först att hon blivit påkörd men får höra att hon fallit på egen hand. Hon kommer nog klara sig. Vi rullar vidare. Målet är en dal med det inbjudande namnet Death Valley. Jag bedömer mina chanser att överleva till 50/50. Temperaturen är redan nu jobbigt hög och jag misstänker att den snart är olidlig.

I morse: morsan och Sunniva lyfter upp tältet och håller det upp och ner för att få ut all sand. Syrran säger: ta en bild med kameran. Det är det onödiga tillägget ”med kameran” som får mig att tänka: nej, jag tar en mental bild istället! Vänta, håll still, nu så! Där satt den. Tackar!

Dag 24 Sequoia och Andra Träskallar

2008-04-30T20:53:00.000-07:00

DAG 24 den 25 april 2008 kl. 23:55

Vi har efter att ha irrat (som vanligt) i timmar, hittat en camping plats som vi är nöjda med. Vi var på en tidigare i kväll också men de enda gästerna var två mördare. Vi har visserligen inga bevis men vi är ganska övertygade om att de var professionella mördare. Man kunde se det på dem. Vi har hittat en fin (tror vi) campingplats som ligger vid en sjö. Ljudet av gräshopporna ligger som en konstant matta i bakgrunden. Ljudet påminner mig om när jag bodde i Georgia; skogen var för tät att gå i men bland tog jag mig in ett par meter och la mig på rygg. Ljudet av gräshopporna var alltid närvarande; jag låg på rygg och tittade på stjärnorna, fantiserade om att jag var en utomjording och att det var därför alla människor tycktes så konstiga. Behöver jag nämna att jag lyssnade mycket på David Bowies´ The Rise and Fall of Ziggy Stardust under den här perioden? Utanför hör jag, vad jag tror och hoppas, är ekorrar styra och ställa med våra bestick och matvaror på picknickbordet utanför. De för ett jävla liv och ibland hör jag något flåsa precis utanför tältet. Jävla pervo korrar!

Dagens äventyr: vi ska plocka upp syrrorna vi en sjö. När vi kommer dit visar det sig att Zarja är fast på andra sidan floden och sjön. Att gå tillbaks skulle ta över en timme, inte aktuellt med andra ord. Lösningen: vi får bära henne över floden. Vi, betyder i det här sammanhanget, jag. Till att börja med får jag gå över till andra sidan; vattnet är iskallt, bokstavligen, och det är strömt. Direkt när jag stiger ner i vattnet känner jag hur det smärtar i benen, det är smältvatten som precis tinat. Satan vad kallt det är! När jag kommer över får syrran hoppa upp på ryggen och vi beger oss ut i floden; jag gör mitt bästa för att hålla balansen och att undvika de vassa stenarna på botten. På vissa ställen är det rejält strömt men vi lyckas hålla balansen hela vägen. Mission complete. Inte riktigt förresten, rullstolen ska över också. Ut i floden igen, hämta rullen med Sunniva; vid det här laget har man tappat känseln i benen så det är inte lika farligt längre. Sen lämnar vi Yosemite för att bege oss mot Death Valley. Vi har hunnit se en del Redwoodträd (som kan bli 110 meter höga och ha en omkrets på 11 meter) men ännu inga giganter så när vi idag passerar en skog med gigantiska Sequoiaträd passar vi på att ta ett stopp. Jag har tänkt att det är konstigt att vi har sett så många normalstora Redwoodträd men inser att även de stora träden har varit små en gång i tiden, för ca 1000 år sedan närmare bestämt, ibland för ännu längre sedan. Jag tänker på det gamla skämtet: hur många stora starka män föds i Sverige? Svaret är naturligtvis inga. Men idag får vi äntligen se bjässarna. Och ja, de är riktiga monster, det är svårt att fatta hur stora de är när man står framför dem. Det skulle inte vara några som helst problem att bo inuti dem om man gröpte ur dem, inte för att jag vet varför man skulle vilja det, men det skulle gå, det är allt jag säger. Jeez.

Vid en parkering står en flock japaner. Varför säger jag flock, jag säger ju inte flock om fransmän, tänker ni? Jo, för ser man franska turister så är det oftast ett par eller en familj; när det gäller japanska turister tycks de alltid komma i en busslast. Så också här: en flock japaner står på en parkering och käkar…..sushi! Jag tänker först att de är lite tråkiga som äter japansk mat när de är här men sen inser jag att jag förmodligen gjort likadant: jag tänker inte börja käka kackerlackor och hundar bara för att jag är i Asien. Det finns ett element av trygghet i att äta det man är van vid och det kanske behövs när så mycket annat är nytt.

Jag går förbi en busshållsplats där det sitter en klass med highschool elever. Jag frågar två killar vad klockan är; den ene börjar leta efter sin mobil, den andre säger högt: är det någon som vet vad klockan är! Alla börjar febrilt leta efter sina mobiler; en söt blond tjej är snabbast. Kvart i tre!, säger hon stolt. Nice to meet you sir, säger killen bredvid. You too, säger jag med dålig inlevelse.

Dagens nära-döden-upplevelse: det är mörkt och vi ska köra ut på vägen från en mack; vägen är tvåfilig med en refug i mitten; morsan, som ska ut på det bortre körfältet, har dock missat att refugen är där och genar lite för mycket, plötsligt inser hon att hon är fast på fel sida om vägen i fel riktning. Hon börjar svänga, fastnar på tvären; vi ser bilar komma i båda filerna, som tur är hinner de uppfatta situationen, trots, eller tack vare mörkret, innan de kör in i oss. De låter dock tutorna tala sitt tydliga språk. Turister!

Dag 23 Bergsbestigning

2008-04-30T16:08:00.000-07:00

Nerifrån

Uppifrån

DAG 23 den 24 april 2008

Det är morgon och det mesta tyder på att jag inte blivit uppäten av en björn. Lite besviken är jag allt. Men jag hänger inte med huvudet; det är aldrig för sent att bli uppäten av en björn.

Jag och Sunniva ska bestiga toppen vid Yosemite Fall. Själva sträckan är på ca en halvmil och stigningen på över 800 meter, ingen munsbit med andra ord. I början var vi pigga; genade rakt upp vid varje givet tillfälle; passerade varenda människa på stigen; som fjällgetter på steroider hoppade vi upp för den slingrande och, tidvis, livsfarliga stigen. Plötsligt var det 40 meter ned på ena sidan och inget räcke någonstans. Som det stod på skylten innan vi gick upp: all vandring görs på egen risk. Jo, jag tackar jag. När vi vandrat en timme står vi vid vattenfallets nedre del och det känns som att vi är riktigt nära nu. Jag gör misstaget att fråga hur lång tid det är kvar ungefär. Mannen, som ser ut att vara i bra form, svarar; ca en och en halv timme. Damn! Skulle inte ha frågat. Nåja, vi är för nära för att vända nu. Eller snarare, vi har gått för långt för att vända nu. En timme senare är vi på toppen. Och naturen och utsikten är fantastisk; går inte att förklara i ord; väl värd mödan. Vi står vid kanten och ser vattnet falla ut i intet; den höga höjden och den relativt lilla mängden vatten får det att se ut som att vattnet rör sig i slow-motion i luften; sagolikt. Sen skuttar vi ner på ca en timme. Vi har fått höra att den bästa tiden att vara i Yosemite National Park är i april och november. Anledningen är att det är så mycket folk här under sommaren. Och med tanke på hur mycket folk det är här nu, en vanlig veckodag i april, så fattar vi att det måste vara sjukt mycket människor här på sommaren.

Några rader om offentliga toaletter: jag befattar mig naturligtvis inte frivilligt med dem, men när man är ute och reser så är de svåra att undvika. Pissoarer använder jag inte av princip. Anledningen är enkel, det skvätter när man pinkar. Även om det inte alltid syns så skvätter små, små droppar på den som pinkar, vilket naturligtvis är oacceptabelt. Alternativet är att stå långt ifrån, men då kommer alltid de sista dropparna hamna på golvet; konsekvenserna av detta dillemma syns på golven på pissoarer runt om i landet. Antingen piss på byxorna eller på skorna, därför avstår jag pissoarer. Visst kan jag ha setts använda dem på fyllan men det får man ha överseende med. Ska man göra nummer två (detta är inget ämne jag gärna talar om som ni kanske märker), så är ju offentliga toaletter generellt en mardröm. Men här i staterna har de oftast en behållare med papper, formade efter toalettringen som kan läggas på. En mycket fiffig ide som får ångesten att lätta en aning. Så, då vet ni. Ciao!

Dag 22 Björnvarning

2008-04-30T15:57:00.000-07:00

DAG 22 den 23 april 2008 kl. 21:18

Jag ligger i ett tält mitt i Yosemite Valley. Yosemite National Park är världens och därmed också Amerikas första nationalpark. Den ligger högt upp och endast ett par vägar är öppna på grund av all snö. Där vi är finns endast ett fåtal snöfläckar kvar men det kända Tioga passet brukar man börja ploga i mitten av april; snöröjningen brukar sedan ta cirka två månader. Här i dalen finns det mycket svartbjörn vilket ställer till problem för campare. Ska man campa här får man mycket strikta order om att man absolut inte får lämna någon mat eller något annat doftande, typ deodorant, i bilen efter att det blir mörkt. Björnarna är inte bara starka, de kan dyrka in sig i bilar också. Varje år förstörs cirka 100 bilar här tack vare att folk har glömt mat i bilen. Björnarna har inga problem att bända upp en dör eller krossa ett fönster för att hämta det de vill ha. Vid varje tältplats finns det en metallbox där all mat och annat med doft ska stängas in. Man måste rentav rensa bilen på alla smulor, tomma burkar och liknande, eftersom björnarna har ett så starkt luktsinne. Och man får ABSOLUT inte ha mat i tältet efter att det blir mörkt. En regel som jag tekniskt sett bryter mot med min kola och mina cashewnötter, men vafan, jag blev hungrig, vad ska man göra. Och ska jag brottas med en björn så vill jag gärna göra det med en kola i handen. Jag tror att det skulle öka mina chanser markant. Jag skulle givetvis inte ge ifrån mig min kola och mina cashewnötter utan en fight. Om nu björnen prompt vill ha mitt käk ska den fan få jobba för det. När jag valde tältplats tidigare idag tyckte jag det var smart att slå upp tältet lite i utkanten så att man fick vara i fred från alla andra. Men nu när det är mörkt undrar jag hur klokt det var. När björnarna kommer i natt för att se vad som finns på menyn så kommer jag vara det första de ser. Jag ligger här upplagd som en filé på kinesiskt porslin. Och om de nu går igång på deodorant och parfym så lär ju Armani tillhöra deras favoriter vilket ytterligare försämrar mitt läge. Vilket får mig att tänka på en väns föräldrar som var ute och campade; det blev fullt i tältet så farsan la sig under bar himmel; han vaknade av att en björn lyfte upp hela hans sovsäck. Det första han gjorde var att ropa på frugan så att hon skulle se; han visste att hon aldrig skulle tro honom annars. Vilket i sin tur leder mig till ett dilemma; skulle jag bli överfallen av en björn eller en ett bergslejon så vill jag gärna få det dokumenterat, att filma med kameran skulle funka utmärkt. Problemet är bara att om jag håller kameran i ena handen så är risken ganska stor att det slutar riktigt illa vilket jag helst vill undvika. Jag kommer ju vilja ha kameran i högerhanden för att få bäst bilder vilket lämnar endast vänsterhanden för mig att försvara mig med och min jabb är inte den bästa. (Jabb är en boxningsterm tjejer, slå upp det.) I värsta fall får jag damma av lite gamla karatesparkar.

Dagens språkmiss: vi ska åka in i parken och stannar för att betala avgiften. Vi är givetvis sugna på att se björnar men är osäkra på om de gått ur ide än. Varpå morsan frågar kvinnan bakom kassan:

- are the blackberrie’s awake yet? (Om björnbären är vakna? Jag visste inte att de sov! Vänta lite, låt mig kolla: björnbär, är ni vakna? Nä, inge svar, de tycks sova. Eller jaha, du menade BlackBerry: telefon med emailfunktion? Det spelar nog ingen roll om de sover eller inte för det är ändå ingen täckning här uppe.)

- oh I’m sorry, I meant black beer. (Svart öl? WTF!?)

Senare: en husbil kommer körandes; jag tycker att jeepen bakom ligger extremt nära; när husbilen passerar ser jag att den släpar på jeepen. Inte för att det är något fel på den, men för att man ska kunna parkera husbilen på en camping och sedan åka runt med jeepen i terrängen. Crazy Americans, men ganska smart måste jag säga.

Kl. 22:17

Det börjar bli aningens kyligt. Nu skulle man ha flickvännen här och en dubbelsovsäck. Fan, vad det skulle sitta bra.

Dag 21

2008-04-28T11:43:00.001-07:00

BINGO!

DAG 21 den 22 april 2008

Vi är på väg mot Yosemite Valley; trafiken rullar långsamt runt Bay Area. Jag speglar mig i de glänsande fälgarna på långtradarna vi passerar. Vi har varit i San Francisco en extra gång för att gå på en fotoutställning av Annie Leibovitz. Annie Leibovitz är en av världens mest framstående porträttfotografer. Under 70-talet jobbade hon åt tidningen Rolling Stone och stod för många av de mest framstående omslagen; senare började hon jobba för Vanity Fair där hon bland annat tog den berömda bilden på en naken och gravid Demi Moore som prydde omslaget. Det var en bra och spännande utställning som bland annat dokumenterar de sista åren i livet för hennes partner, författaren Susan Sontag, som dog i cancer 2004. Men nu lämnar vi kusten för att bege oss mot Sierra Nevada och Yosemite Valley. Sakta men säkert klättrar vi upp för de branta och slingriga vägarna. Plötsligt får vi bromsa in; en örn har precis plockat ett byte, en gnagare av något slag, från vägen; men bytet är tungt och örnen har svårt att lyfta. Den flaxar med stora långsamma tag och ligger tätt över vägen framför oss. Till slut får den tillräckligt med lyftkraft för att lämna vägbanan och flyga ut över branten. Klockan börjar bli mycket; det regnar och vi kommer inte hinna komma fram till dalen innan det blir mörkt. Vi tar in på ett hotell som ligger i en klassisk western- håla, med en saloon och allt. Hotellet är över hundra år gammalt och sängen jag sover i inte mycket yngre. På terrassen sitter katten och vill in och jag väntar på att Lucky Luke ska knacka på. Innan jag lägger mig måste jag rensa sängen på ett tiotal kuddar och ett par nallar för att sen trilla ner i gropen i madrassen. Sweet dreams.

Dag 20 Sofola

2008-04-28T11:12:00.000-07:00

DAG 20 den 21 april 2008

Vår maskot, Sofia, känd bland amerikanarna som Sofola, lämnar oss tyvärr idag. Amerikanarna tycktes av någon anledning ha svårt att uppfatta hennes namn.

- Jag heter Sofia.

- Sofola?

- Nej, Sofia. S-O-F-I-A.

- Sofola?

- S-O-F-I-A!!! SOFIA!!

- Jaha! Sofola!!

Sofias två favoritfraser är ”spelar ingen roll” och ”är det sant!”, vilket inspirerat följande dialog: (Sofia ska köpa glass.)

- Vi har tolv smaker.

- Är det sant!

- Hur många kulor vill du ha?

- Det spelar ingen roll

- Du kan välja en, två eller tre.

- Är det sant!

- Hur många tar du?

- Det spelar ingen roll.

- Ok, du får två.

- Är det sant!

Och så kan det fortsätta. Prästen: tar du denne Daniel Svensson att bli din make?

- Spelar ingen roll.

- Eh, han har precis friat till dig.

- Är det sant!

- Nå, vad blir det, ja eller nej?

- Spelar ingen roll…

Det har varit trevligt att ha dig med och jag hoppas jag inte har retat dig för mycket. Så tack för sällskapet! Förhoppningsvis lämnar vi dig inte med permanenta psykiska skador.

(Sofia har inte varit helt nöjd med bilderna på sig själv som jag lagt upp, därför lägger jag upp två lite mer representativa bilder. Hoppas du blir nöjd.)

Dag 19

2008-04-28T11:10:00.000-07:00

DAG 19 den 20 april 2008 kl. 17:06

Sitter på ett café i Capitola; en liten håla bredvid Santa Cruz. Mannen bakom disken talar konstant med olika kunder; precis talade han med en man som satt med sin cykelhjälm på huvudet. Han var här i säkert fyrtio minuter men tog aldrig av hjälmen, något jag finner lustigt. På andra sidan rummet sitter en kille och spelar på ett piano; inga avancerade grejer men det låter bra. Ibland låter det som att han övar på något nytt stycke, men för det mesta spelar han grejer han kan. Det är rogivande, jag gillar pianomusik. En kvinna vid grannbordet börjar tala med mig; hon är lärare vid en high school och när hon får veta att jag kommer från Sverige säger hon att hon är lite svensk; hennes mormors mormor någonting var halvsvensk. Nästan alla vi pratar med tycks ha någon anknytning till Sverige, eller i varje fall vilja ha det. Förutom ett mexikanskt kassabiträde som, när jag sa att vi kom från Sverige, såg frågande ut. Det ligger i Europa säger jag. Hon lyser upp, ja Europa, det känner hon till, Sverige, not so much. Lärarinnan på caféet berättar att hon hade en elev som var utbytesstudent från Sverige som hon tyckte mycket om. Jag nämner att jag också varit utbytesstudent i Staterna, närmare bestämt i Georgia, södern. Visst är det stor skillnad på södern och California, säger hon. Jag håller med. Georgia är en del av det så kallade bibelbältet och alla tycktes tillhöra en eller annan kyrka som skulle besökas varje onsdag och söndag. Det var en främmande värld och jag undrade ibland om jag rest tillbaks i tiden. Här känns det ibland tvärt om: förutom att Kalifornien är hem till Silicon Valley, där mycket av IT-industrin har sitt ursprung, tycks var och varannan affär vara organisk, eller något annat alternativt; mycket av marken är uppköpt av staten för att förhindra exploatering; hippies, som här är fridlysta, hade åkt på stryk i Georgia; här finns det vegetarisk mat att hitta överallt: sa man att man var vegetarian i Georgia så frågade de vad det var för något. En gång träffade jag en kille som hade en kusin som kände någon som var vegetarian. Jo, skillnaderna är stora.

Vi ska käka på en finare restaurang. Jag vill ha pannkakor men av misstag har vi läst frukostmenyn och inga pannkakor serveras. När jag säger att jag vill ha pannkakor ser servitören chockad ut och har svårt att hålla sig för skratt. Nä, he he, det är frukostmenyn, nu serverar vi bara middag. Men va fan, om jag vill ha pannkakor till middag ska jag väl få det!! Vi är ju i Amerika, god damn it!!! Istället blev det en fjuttig sallad som vilken kanin som hels, med lite självrespekt, hade tackat nej till. Suck…

Dag 18 Surf Boy

2008-04-24T20:20:00.000-07:00

DAG 18 den 19 april 2008 kl. 22:07

Jag ligger i sängen; kroppen är slutkörd, mörbultad och öm; kinderna, nacken och fötterna brinner; händerna visar tydliga spår av reumatism och jag känner mig som en kung! För idag har jag för första gången surfat! Jag tar det från början. Jag och syrran köpte våtdräkter igår och idag var det meningen att vi skulle inviga dem. (Det var mycket nära att vi köpte en bräda också men så här efteråt var det tur att vi inte gjorde det eftersom brädan var väldigt kort och ämnad åt proffs.) Jag, Sunniva och Sofia åker ner till Santa Cruz Beach för att hyra utrustning. Solen skiner och vinden viner, en bra dag för att surfa skulle jag tro. Vi funderade på att ta en lektion, men kaxiga som vi är, tyckte vi inte att det behövdes (plus att man behövde boka i förväg.) Att ta på sig en våtdräkt är precis lika svårt som det ser ut, men vi lyckas till slut och går ner till stranden; lokaliserar surfarna och vågorna och hoppar sedan i vattnet. Vi tänker oss att vi först ska öva på att stå på brädan i vattnet för att hitta balansen. Det visar sig svårare en beräknat; ja nästan omöjligt rentav, i varje fall i mer än några sekunder. Så här efteråt har jag insett att det inte var någon vidare bra ide. Det är som att säga till någon som ska lära sig cykla att de först ska lära sig hålla balansen på cykeln stillastående utan att nudda marken med fötterna, något som är svårt även för en van cyklist. Hur som helts, första timmen gick mest åt att paddla och att försöka hålla balansen. Vi känner oss inte direkt positiva och undrar om vi tagit oss vatten över huvudet, i dubbel mening. Men, eftersom jag är som jag är, paddlar jag bort till de större vågorna för att känna hur det känns. Även om jag inte lyckas fånga någon våg särskilt bra känner jag direkt att det är lättare att hålla balansen i fart i en våg. Alla som åkt snowboard vet ju också att det är lättare att åka i backen än att hålla balansen stillastående. Nu börjar vi jaga riktiga vågor och efter ett tag börjar jag få grepp om det. Första riktiga kicken: jag ser en stor våg komma, paddlar febrilt, försöker fånga vågen. Innan jag vet ordet av det har vågen fångat mig; brädan tycks röra sig i 60 kilometer i timmen. Först blir jag skraj, det var en jävla fart, sen märker jag att jag åker med vågen och jag börjar ställa mig upp, kommer halvvägs, står på knä och bara åker med: en jäkligt skön känsla! Någon timme senare lyckas jag totaldominera en våg: börjar även här med att ställa mig på knä, sen märker jag att vågen bara fortsätter; jag ställer mig upp och har full kontroll; följer med vågen ytterligare trettio meter; en kunglig känsla. Till slut hoppade jag i vattnet självmant för att inte komma för nära klipporna. Det är annars ganska sällsynt, så här första dagen, att man själv får bestämma när man vill hoppa av; vågorna brukar sköta det. Har man otur hamnar man i centrifugen; vågen drar ner dig under ytan och ger dig ett kok stryk, vilket syrran fick känna på. Hon fick sig även en omgång av sin surfbräda. Det jobbigaste med att surfa är att man blir så extremt trött i armarna och axlarna; allt paddlande för att ta sig ut igen efter att åkt med en våg är tröttsamt, särskilt när det hela tiden kommer vågor emot en som vill slänga upp dig på land, eller ja, ta med dig till botten och ge dig ett kok stryk. Mot slutet var jag så trött att jag bara låg på brädan, som en död säl. Missade många fina vågor eftersom jag inte orkade paddla ikapp dem. Efter halva dagen tar vi en vilopaus för att tina upp fötterna. Ett tag ser det ut som om vi inte kommer ge oss ut något mer; Sofia fryser som en fiskpinne och Sunniva har kommit ihåg att hon är rädd för vatten. Hon hade glömt bort det men havet var vänligt nog att påminna henne om varför. Efter lite uppvärmning och käk ger vi oss dock ut igen. Jag måste säga att jag är imponerad över tjejerna som bet ihop och gav sig ut igen. Starkt jobbat! Jag lyckas fånga ett par fina vågor till men är fortfarande slut i kroppen och missar många. Men, det är ingen tvekan, jag är biten, av surf buggen (engelsk term, slå upp det om ni inte fattar). Det är en liten revolution i mitt huvud. Vågorna som tidigare var så skrämmande är nu mina vänner. Havet kommer aldrig att se likadant ut igen: Från och med nu ska jag kallas Frode- surf boy.

(Efteråt käkade vi äckliga burritos innan vi gav oss av till tivolit. Vi hänger i arcade hålan och dansar på Dance Dance Revolution maskinen tills svetten rinner. Sätter nytt rekord; 2600000 totalt och 890000 i delspelet. Kungligt! Eller om vi ska vara petiga; fjolligt.)

Dag 17 No Killing Today

2008-04-24T20:05:00.000-07:00

DAG 17 den 18 april 2008

Vi lämnar vårt alkoholiserade hostel för att ta in på ett nytt som drivs av Buddister. Undrar om jag kommer hitta inre frid nu? Tror inte det va. Inre frid är inte riktigt min grej. Vi kör ut ur Santa Cruz; vid en korsning går en man; i sin hand håller han ett kors, gjort av trä. Han håller korset framför sig, lugnt och stilla. Han ser fokuserad ut; som om onda andar omger honom och bara korset håller dem borta. Han lever i sin egen värld, ser saker jag inte ser. Jag är lite avundsjuk, men bara lite. Vi anländer till det Buddistiska vandrarhemmet som ligger djupt inne i en förtrollad redwoodskog. Ingen mobiltäckning, vilket inte är särskilt ovanligt i Kalifornien har vi märk, och inget Internet. Kan man inte hitta inre frid här, vart kan man hitta det då? Det krävs inte att man är Buddist för att få bo här, men man måste skriva under ett papper där man lovar att följa vissa regler:

1. No lying.

2. No killing animals (including insects). Något jag tror myggorna kommer att utnyttja.

3. No sexual misconduct. (Jag är frestad att fråga om handtrallor går bra men låter bli.)

4. No stealing. (Including borrowing without asking.)

5. No use of intoxicants (including tobbaco and alcohol). Man får passa på att supa till rejält innan man anländer helt enkelt.

Ja det här ska man väl klara av. Än så länge har det gått bra. Eller ja, det var ju den där spindeln... låt oss säga så här: hoppas den kan hålla andan länge, väldigt länge.

Rapport till fågelskådarförbundet: kolibri – check.

Dag 16

2008-04-24T19:53:00.001-07:00

DAG 16 den 17 april 2008 kl. 21:42

Vi åker till en statepark där det ska finnas sjöelefanter. Mycket riktigt, på stranden ligger hundratals sjöelefanter och latar sig. Latar sig, är bara förnamnet förresten, maken till slappa djur får man leta efter. De ligger på stranden och jäser. Ibland slänger de upp lite sand på ryggen för att skydda sig mot solen, det är allt! Jag får höra att de jobbar hårdare under andra tider på året, men det tror jag inte på förens jag får se det.

Vi tittar till en vintillverkare som har vinprovning. En del av deras etiketter är illustrerade av Ralph Steadman, en av mina favoriter. Jag upptäckte honom när jag läste Fear and Loathing in Las Vegas av Hunter S. Thompson. Boken handlar om en galen resa till Las Vegas som även filmatiserats. Jag rekommenderar boken framför filmen. (Även om den är med Johnny Depp.) Jag läser senare att en av etiketterna, den till Cardinal Zin, blev förbjuden i en delstat på grund ut av att prästen på bilden har klor till händer. Funkade inte helt bland de religiösa vid makten.

Dag 15 Santa Cruz

2008-04-24T19:03:00.000-07:00

DAG 15 den 16 april 2008

Någon som saknar en drös hippies och alkisar? Jag har hittat dem: de är i Santa Cruz. Första intrycket av staden är väl sådär får man säga. Vårt hostel har inte världens mest sofistikerade klientel, och vi höjer givetvis inte standarden. Första dagen använder jag till att känna in staden. Jag går ner till stranden där alkisarna och barnfamiljerna hänger. Solen steker och livet leker. Precis vid stranden ligger ett stort tivoli, med flera berg- och dalbanor. Det finns även en Arcadehåla som jag tänker utforska vid ett senare tillfälle. Jag hänger en stund på stranden; några barnfamiljer sitter och slappar; en man med skinn som ser ut som läder går förbi, han ser ut att leva på stranden; det finns ett tjugotal volleybollbanor; alla möjliga är där och spelar; yngre, äldre, par, barn; vid en bana står fyra lite seriösare killar: typen som gör tecken bakom ryggen när de ska serva och skriker neeeeej när de missar en boll. Jag går in till centrum; ett antal hippies sitter på trottoaren och spelar på lite trummor och annat; ett ungt par sitter med en skylt där det står: homeless and hungry; en man står mot en lyktstolpe och lyssnar på musik, han har bar överkropp och en vit mössa på huvudet; det märks att man är längre söderut, det är mycket fler Mexikaner här än längre norrut. Jag sitter på en bänk och läser en bok; en gravid tjej, som ser ut att vara femton passerar med en man, mycket äldre, som ser ut att vara hennes pojkvän, Amerika har många sidor och det här är en av dem.

Dag 14 On the Road Again

2008-04-24T18:55:00.000-07:00

DAG 14 den 15 april 2008

Vi lämnar Mendocino med sikte mot Santa Cruz. Hela dagen spenderas i bilen. Vi har precis tankat i en liten håla och kör ut på vägen; först tutar en bil, vad ville han, undrar vi? Sen tutar nästa bil också, och nästa; alla bilar tutar!!! Vad fan vill ni! Jaha, vi kör mot enkelriktat…

Det är kväll nu, mörkt, vi åker på highway 1 som följer kusten. Vägen är kurvig och gatlyktorna frånvarande; det är som taget ur valfri David Lynch film. Långt borta ser man ljuset från San Francisco, den lilla storstaden på andra sidan sundet. Plötsligt ser jag ett brinnande objekt i skyn, det färdas i hög hastighet och klumpar av eld tycks lossna från det. Jag och morsan ser det i flera sekunder sen försvinner det. Var det ett flygplan som störtade? Eller var det en komet? Vi kommer fram till att det förmodligen måste ha varit en komet, vilket jag får bekräftat senare när jag undersöker saken på Internet. En väldigt cool upplevelse som föräras med ett omnämnande i bloggen. (Tyvärr hinner jag inte fota.)

Amerika; home of the illa sitting jeans, de feta barnen, the oversized cars, Paris Hilton, Bob Dylan, hålor som gud glömt, bad taste, Apple, oändliga stränder, Big Mac, Martin Scorsese och ja, tamefan, jag gillar det.

Beaches Vs Bitches

2008-04-23T00:40:00.000-07:00

Beaches

Bitches

- So have you enjoyed yourself so far, undrar mannen.

- Yes, we have seen many nice bitches, säger syrran. Hon vill naturligtvis säga beaches men det går lite för fort och blir bitches istället. En hårfin men viktig skillnad. Mannen ser förbryllad ut; we’re from Sweden, säger jag och skakar på huvudet.

- Oh, I see, svarar han med lättnad i ansiktet.

Dag 13

2008-04-23T00:07:00.000-07:00

Zarja får soppatorsk mitt i bäcken.

DAG 13 den 14 april 2008 kl. 23:55

Vi ska in i en Redwoodskog. På skylten står det: pumorna är kända för att attackera utan förvarning. Se till att föra mycket oväsen så att ni inte råkar överraska en puma. Jag ber naturligtvis alla att vara så tysta som möjligt. Vi vandrar längs med stigen som går jäms med en bäck; ett stort Redwood träd har vält och ligger över bäcken. Jag balanserar på trädet som lutar brant uppåt; går över till andra sidan. Tjejerna vill inte vara sämre och hänger på; det är inte förens dom har kommit över till andra sidan som de ser hur högt det är. Plötslig ånger; hur fan ska man ta sig tillbaks nu när man vet hur högt det är. Sofia löser det genom att gå ner baklänges, på alla fyra; Sunniva sätter sig ner på stammen och hasar sig ner, också baklänges, med en liten paus, på grund av illamående, halvvägs nere. Själv promenerar jag ner som en normal människa. Vi spanar ivrigt efter pumor, men inga syns. Jag skrämmer tjejerna genom att kasta in en pinne i skogen. Innan Sunniva hinner reagera har Sofia hoppat upp i hennes famn. Då vet man vem man inte ska stå nära om en puma kommer.

(Hör att det finns en musikaffär som heter Lark in the Morning. Namnet ringer en klocka; är säker på att vi levererade produkter till ett företag med det namnet på mitt förra jobb. Jag går dit och mycket riktig – hittar både glockenspiel och en lyra.)

Dag 12

2008-04-22T23:00:00.000-07:00

DAG 12 den 13 april 2008 kl. 23:20

När jag vaknade imorse var stugan kylig och jag kände att vädret inte var som tidigare. Jag tittar ut och ser dimman ligga tjock över byn. Vi får höra att det beror på att den kalla luften från havet möter den varma från inlandet. Planen är att vi ska paddla upp för en närliggande flod. Vi anländer och hyr två kanoter i Polynesiskstil, för er som är obekanta med den typen så har de stödpelare (?) på sidorna för att stabilisera kanoten eftersom Polynesierna använder dom till havs, ofta i svårare väder. När vi gör oss redo att borda båtarna ringer expeditens telefon varpå jag hör följande: Expediten: Mhmm, fyra pers, inga problem. Har ni några stora personer med? (paus.) Ok, exakt hur stor är han? (Paus.) Okej, okej, han kan förmodligen inte ha en enmansbåt, men vi kan prova en trepersonersbåt, det skulle kunna funka… Han har ingen sarkasm eller skadeglädje i rösten, en helt naturlig fråga bara: har ni några smällfeta personer med er?

Vi börjar paddla upp för floden; det är soligt nu. Det räckte att ta sig ett par hundra meter inåt landet för att slippa dimman. Det känns konstigt att paddla mot vattenflödet, men floden är bred och strömmen inte särskilt stark. Förutom den naturliga strömmen har vi även tidvattnet emot oss; när vi ska tillbaks kommer tidvattnet ha vänt och vi kommer att ha strömmen emot oss även på hemvägen vilket känns, ja, välplanerat. I scenerier som känns tagna ur Sagan om Ringen filmen paddlar vi sakta fram; långbenta fåglar står i strandkanten; en säl leker i vattnet, tittar på oss och försvinner sedan; en liten fågel flyger förbi oss, snabb som en raket, några centimeter över vattenytan. Förr fanns det indianer här. De brukade fånga sälar på klipporna när tidvattnet var lågt. Jag tänker på när jag var liten och vi lekte cowboys och indianer. Jag ville alltid vara indian, kändes mer sofistikerat och exotiskt på något vis. De här omgivningarna är perfekta; det är här man skulle lekt. Jag ser för mig hur indianerna paddlar upp för floden, de lär ju ha varit lite smartare och tajmat tidvattnet så att de fick strömmen med sig åt båda håll istället för som vi; ha den mot oss åt båda håll. Jaja, det är lite mer av en utmaning nu. Jag kan föreställa mig att vi jagas av kavalleriet och att vi paddlar mot strömmen för att villa bort dem. Ja, så får det bli. Vi går i land och käkar en liten picknick; kör våra patenterade hoppbilder, ramlar i leran, det vanliga. Hemresan är betydligt jobbigare; vi har flodvattnet och vinden emot oss. Äh, är inte i form, orkar inte avsluta det här inlägget, drar en fräckis istället:

En man som suttit 15 år i fängelse lyckas rymma. Han finner ett hus som han bryter sig in i. Han behöver pengar och vapen. Han finner ett ungt par i sängen. Han beordrar mannen att kliva upp och binder honom vid en stol. Medan han binder kvinnan böjer han sig fram framåt och kysser henne i nacken. Sedan går han ut på toaletten. När han är borta säger mannen till hustrun:

- Den här mannen är en förrymd fånge, se på hans kläder. Han har nog suttit länge i fängelse och inte sett en kvinna på länge. Jag såg att han kysste dig i nacken, om han vill ha sex så bara tillfredställ honom hur mycket han än gör dig illa. Han är nog farlig och om han blir arg kommer han att döda oss. Var stark älskling, jag älskar dig!

På detta svarar hustrun:

- Han kysste mig inte i nacken, han viskade att han var bög och tyckte du var söt så han undrade om vi hade något vaselin i badrummet. Var stark älskling, jag älskar dig också.

Solnedgång

2008-04-18T18:52:00.000-07:00

Det är kväll. Jag går ner mot kusten för att se solnedgången. På väg ner passerar jag en tant som ser ut att vara lokalinvånare. Hon står vid vägen och skådar ut mot havet och solen, jag har sett det förut; när solnedgången börjar närma sig stiger folk ut ur sina hus för att se, havet och solen. Man behöver inte Prozac när man har det här. Jag närmar mig havet och kusten som här är klippig; man får klättra om man vill ner till sanden, fast det vill man inte; man vill stå här uppe och ha allt framför och under sig. Parkeringen vid klippornas kant börjar fyllas; människor kommer för att se samma sak som jag är här för att se. Ungdomarna som man annars knappt ser i staden börjar komma fram. I pick-up trucks rullar de in lagom i tid för att se solen sjunka ned i havet. När solen försvunnit och temperaturen snabbt sjunkit ger sig en del av, men ungdomen stannar; trunken är full av dricka, filtar och varma kläder; det kommer bli en lång och varm natt i kylan. Själv är jag trött och vandrar hem till stugan. För mig är varje kväll lördag kväll…

Dumma Frågor

2008-04-18T18:46:00.001-07:00

Nördar? Vad menar du?

Jag sitter på en pizzeria/glassbar i Mendocino, byn vi bor i för tillfället. Man kan gå igenom hela staden på ca 3 minuter. Det är en charmig liten håla och vårt hus ligger med utsikt över Stillahavet. Har precis käkat en falaffel som var helt ok, hade tänkt ta en pizza men det var en timmes väntetid och jag orkade inte vänta så länge. Ser dock att pizzorna ser grymt goda ut och jag tror jag ska återvända hit senare för att prova en. Det är lördag kväll och det är relativt mycket människor ute, (Ca.15-20 stycken.) Det tycks vara nån speciell kväll med konstutställningar över hela byn. Här inne hänger ett tjugotal tavlor. De flesta andra här verkar känna varandra och de tycks vara nöjda med småstadslivet. Från bordet där jag sitter kan jag se baksidan på deras menytavla. Där står ett antal frågor som jag misstänker är de vanligaste och dummaste de får höra från turister. Här kommer ett urval med deras förmodade svar inom parantes:

- do you have any american beer? (vi är fortfarande i Amerika käre vän.)

- what kind of bread does the ice cream sandwhich come with? (vill du ha bröd till din sandwhich!?)

- are there nuts in the mocha ALMOND fudge? (vad var Almond nu igen?)

- how far away is civilization? (tja, hur höga krav har du?)

- what’s on the cheese pizza? (låt namnet leda dig mig vän.)

- is that lake mendocino? (nä kära vän, det är stillahavet.)

- do people actually live in mendocino? (om inte alla husen är tomma får vi nog anta det.)

Dag 11

2008-04-18T18:36:00.001-07:00

DAG 11 den 12 april 2008

Mot all förmodan överlevde jag ridturen. Det blev ingen vild galopp vilket tjejerna var besvikna över men jag något tacksam. Fast i ärlighetens namn hade det varit soft att galoppera på strandkanten med livet som insatts. Istället blev det en lugn och kontemplativ tur med vacker omgivning vid strandkanten. Sälarna låg på klipporna och slappade, några simmade närmre stranden för att spana på ryttarna som passerade, det vill säga oss; ekorrarna som tycks äga stranden gjorde sina gulligaste miner och hoppades få jordnötter. Mot slutet började jag få rejält ont i häcken. Det hade jag i San Francisco också fast av helt andra skäl…FÖR ATT JAG CYKLADE!! Jeez….

Ps. lägg gärna märke till Sofias ridkläder.

ON THE ROAD AGAIN

2008-04-18T18:22:00.000-07:00

ON THE ROAD AGAIN, JUST CAN’T WAIT TO GET ON THE ROAD AGAIN, sjunger Willie Nelson i klassikern från 1980. Jag tror vi kan utgå ifrån att Willie Nelson sitter ensam i den bilen. Han sitter definitivt inte med det här gänget, hade han gjort det hade han sjungit I just can’t wait to get OFF the road again…

Suicide Ride

2008-04-18T18:15:00.001-07:00

Det här kan komma att bli mitt sista inlägg. Tjejerna ska rida i morgon och de har lyckats övertala mig att hänga med. Tanken är att vi ska galoppera villt på stranden. Jag kommer med största sannolikhet dö en snabb död. Hästen kommer att göra allt den kan för att ta livet av mig och jag kommer att göra allt för att undvika det samma, men jag är rädd att hästen, med sitt övertag i vikt, kommer att vinna. Så tack för allt, det var en skön resa…

Dag 10 Mendocino

2008-04-18T18:11:00.000-07:00

Mendocino; en liten håla som ligger precis vid havet, max ett par hundra invånare skulle jag tro. Vi ska bo här i fyra dagar och har nära till mycket spännande natur. Det är strålande väder och vi använder dagen till att utforska byn och stranden. På en av stränderna ligger en säl och solar. Vi spenderar annars mycket av dagen till att ta clowniga bilder som förmodligen kommer att dyka upp på facebook förr eller senare. Vi bor i två stugor några hundra meter från kusten; värdinnan, en förvirrad tyska som, föga förvånande visar sig ha varit Waldorflärare, utbrister plötsligt ”usch, jag hatar de där!”, varpå vi ser en buske stå och skaka. Oj, ett ovanligt buskdjur tänker vi men nä, det är inte busken hon hatar, det är djuret som sitter under busken, under jorden och försöker dra ner busken, som hon inte tycker om. Någon typ av sork har grävt en underjordisk gång och hittat en planta den tycker om. Plantan skakar ett tag, sedan börjar den sjunka ner i jorden. Vi tycks skrämma den och den slutar för en stund. Morsan drar upp plantan igen med risk för att skrämma bort den helt. Några tysta sekunder, sen vips, försvinner hela plantan i ett svep. Otroligt fräckt!!

Hippie

2008-04-17T23:55:00.000-07:00

Jag sitter i bilen på en parkering och käkar glass; väntar på morsan och syrran. Några rutor bort står en klassisk hippie-van med en man och en kvinna i. Båda två ser ut som sentida hippies, snubben med stort skägg och tjejen med sällan tvättat hår (gäller snubben också förståss men det är ju inte lika ovanligt.) Plötsligt plockar han fram en laptop, vilket förstör min klichébild en aning men sedan tänder han något som jag utgår ifrån är en joint. Back on track. När jag tittar noggrannare ser jag att det är en cigarett med filter!! Fan vilken mesig hippie. Jag köpte tre glassar, en till var, men dom dröjer och glassarna börjar smälta. Vad göra? Man slänger inte glass, det gör man bara inte. Så jag gör det enda rätta: börjar käka på glass nummer två. Visst, tre glassar på raken kanske inte världens bästa lunch men det funkar. Bredvid mig rullar det upp en fet Mustang och jag tänker att här kommer det en ung kaxig 25 åring, men nä, istället visar det sig vara en tjej i 40-års åldern. Ute med snubbens bil kanske? Sen ser jag två barnstolar i baksätet. Jag får fan inte ihop mina klichébilder i dag!

Träden Vs. Skogen

2008-04-17T23:45:00.000-07:00

Ibland kan man inte se skogen för alla träd

Och ibland är det precis tvärtom, man kan inte se träden för

all jävla skog!

Dag 9

2008-04-17T23:26:00.000-07:00

DAG 9 den 10 april 2008 kl: 23:59

Vi är mitt ute i ödemarken. Vi vandrar ner till havet och den till synes oändliga kusten. Sanddynerna är inbjudande och vackra men jag tänker bara på en sak: mord. Jo, för ska man mörda någon, det ska man naturligtvis inte, men om man nu ska, då ska man göra här, vid havet; ha tillgång till en liten båt och lite vikter; sen dumpar man kroppen ett par kilometer ut; finns inte en chans att någon hittar kroppen. Det slår mig hur amatörmässiga de flesta mördarna är, fast det är klart, de har kanske inte kollat på CSI lika mycket som jag.

Senare åker vi till en fyr som ligger längst ut på en udde, vilket verkar logiskt när jag tänker efter. Morsan trodde det skulle gå att promenera dit; en timmes bilkörning senare är vi framme. Där finns chans att se gråval, vilket är mycket ovanligt från fastlandet. När vi kommer dit känns det dock väl optimistiskt; havet är stort och man kan bara fokusera på en liten bit i taget. Vi sitter och fikar lite med utsikt över havet. Plötsligt kommer det en farbror iklädd någon typ av uniform och säger att nu kommer det två. Två vadå, undrar vi ivrigt. Tomtar med rutiga kostymer? Nä, banne mig, två gråvalar kommer simmandes. Vi tittar entusiastiskt mot vattnet men ser inget; de är nere nu, säger han; kommer upp igen om tre-fyra minuter. Efter några minuters spänd väntan dyker de upp. Där!! Säger vi triumfatoriskt. En kort stund är de vid ytan för sedan försvinna igen. Målet uppnått: gråval sedd. Vi lämnar fyren belåtna.

Svengelska

2008-04-14T19:32:00.000-07:00

Vi återvänder till fastlandet och käkar crepes innan vi ger oss av mot nästa mål; Sunniva och Sofia ska göra ett jobb på nån skola och vi ska droppa av dem hos nån snubbe som har ett hus som de ska bo i. Jag, Zarja och morsan ska vidare till ett vandrarhem som ligger i en nationalpark. När vi kommer till den lilla hålan visar det sig att det inte är helt enkelt att hitta till snubbens hus. Sofia ringer till mannen och det låter ungefär så här:

Mark: Hello, this is Mark.

Sofia: Hi, this is Sofia. We’re almost there now. How do we find your house?

Mark: Just turn left in at the redlight, then follow the sign to Cigmunt Loyd.

Sofia: Sigmund Freud?

Mark: No, this is Mark!!

Så fortsätter det ett tag tills vi börjar närma oss Mexico. Vi har irrat runt så länge att vi inte längre vet vad som är upp och vad som är ned. Sofia som talar utmärkt engelska men har svårt att hänga med i hans snurriga instruktioner skickar över telefonen till Sunniva.

Sunniva: Hi, this is Sunniva.

Mark: Hi, skulle det vara enklare om vi tog det på svenska??

Sunniva: Do you speak Swedish!!??

Mark: Ja, visst.

Vi skrattade alla länge och väl och efter det hittade vi ganska snabbt. När vi droppat av tjejerna var det kväll och vi hade väldigt lite tid kvar att nå vårt nästa mål på. Senaste check-in tiden på vandrarhemmet var 21:30 och det var långt dit. Vi irrar runt på kurviga vägar i mörkret och med tre minuters marginal hittar vi stugan som visar sig vara jättemysig med alla möjliga böcker om natur och djur. En långa dag får ett värdigt slut.

Alcatraz

2008-04-14T19:18:00.000-07:00

När man besöker Alcatraz får man en guidad tur med hjälp av hörlurar där tidigare fångar och fångvaktare berättar om hur det var på fängelset. Det är ett bra grepp att låta båda sidor komma till tals. Cellerna är små och det är svårt att föreställa sig hur man kan behålla någon form av mänsklig värdighet under sådana förhållanden. Fångarna benämns endast efter nummer; fånge nr. 1432 osv. allt för att ta bort varje uns av mänsklighet. Att fångar som släppts föll tillbaks i brottets banor borde inte överraska någon. Al ”Scarface” Capone är förmodligen den mest kända fången som suttit här. Lustigt nog satt han inne för skattebrott och inte mord eller något av de många maffia-relaterade brott han säkert gjort sig skyldig till, eftersom dessa brott inte kunde bevisas. Alcatraz hade rykte om sig att vara 100 % rymningssäkert, så när tre fångar lyckades bryta sig ut och fly ön för att aldrig mera ses var skandalen ett faktum och fängelset stängdes ner mindre än ett år senare. Besöket på ön får mig att lägga ner mina planer på en brottslig karriär. If you can’t do the time, don’t do the crime, som man säger.

DAG 8

2008-04-14T19:05:00.000-07:00

DAG 8 den 9 april 2008 kl: 23:25

Hela dagen är en kamp mot klockan. I dag lämnar vi San Francisco; huset vi bott i en vecka skall vara städat och tomt före klockan elva. Med våra sovvanor är det inte en helt lätt uppgift. Vi irrar runt som vilsna möss men lyckas bli klara med några minuters marginal. Vi sitter på trottoaren utanför med ett berg packning och ingen plan för hur vi ska ta oss därifrån. Hyrbilen ska hämtas på flygplatsen och vi ska besöka Alcatraz innan vi lämnar staden. Vi bestämmer oss för att beställa två taxibilar; en till flygplatsen och en ner till hamnen för att sedan ses vid båten som skall ta oss till fängelseön. Morsan och Sunniva hämtar bilen och jag, Zarja och Sofia beger oss ner mot stan. Sofia bestämmer sig för att hon också vill köpa en Ipod: vi ber därför chauffören släppa av oss vid Applebutiken. Sedan vandrar vi längs hamnen mot pier 35 där båten väntar. Det visar sig vara en ovanlig dag eftersom OS facklan ska passera staden och rutten ligger precis vi den hamnsträcka vi ska gå. Gatorna är avspärrade och det kryllar utav poliser och protestanter som vill protestera mot vad de ser som ett propagandaspel från Kinas sida. Men stämningen är god och det verkar inte finnas några våldsamma element. Folkmassorna och avspärrningarna gör det dock mycket svårare att ta sig fram. Som tur är har vi god marginal, värre är det för morsan och Sunniva som inte räknat med att vägarna skulle vara avspärrade och de har alla biljetter till båten! Folk börjar köa för att borda båten och tiden för avgång närmar sig oroväckande snabbt; jag ringer morsan; de har fastnat i oändliga köer, kommer inte hinna; Sunniva har lämnat bilen och springer så fort hon kan med biljetterna för att hinna innan båten går. Vi väntar och väntar, alla som ska med båten står i en lång kö, redo att borda båten, jag spanar efter syrran men kan inte se henne någonstans. Men, i vad som känns som sista sekunden, kommer hon springandes med biljetterna i handen. Phew. Morsan som fortfarande letar parkering en bit in i stan hinner tyvärr inte; fyra av fem får ses som godkänt under omständigheterna.

Relativitet

2008-04-13T18:34:00.000-07:00

Den enes Hawaii är den andres Nordpolen. Bara så ni vet.

Kvällssång

2008-04-13T18:25:00.000-07:00

På kvällen går jag till närmsta affären, Safeway, som liknar ICA på många sätt, skillnaden är väl att när ICA har fyra smaker chips så har Safeway fyrtio. En annan skillnad är förstås att Safeway har öppet dygnet runt; naturligtvis ska man kunna köpa fiskpinnar och aluminiumfolie klockan kvart i två på natten. Nu är klockan halv tio, det är mörkt och bostadsområdet jag går igenom saknar belysning, men för varje hus jag passerar tänds garageljuset automatiskt och lyser upp min väg. Jag tänker på videon till Billie Jean och i lurarna rullar Counting Crowes med Omaha från mästerverket August and Everything After.

Jag lämnar er med några rader ur Elvis´ fantastiska framförande av An American trilogy:

Glory, glory hallelujah

His truth is marching on

So hush little baby

Dont you cry

You know your daddys bound to die

But all my trials, lord will soon be over…

DAG 7

2008-04-13T18:24:00.000-07:00

DAG 7 den 8 april 2008 kl: 20:46

Jag kör hårt på min Elvisdiet. Det blev glass till frukost i dag igen; pizza till middag och choklad i ett jämnt flöde under dagen. Har annars kört mycket på mackor med jordnötsmör och sylt något som naturligtvis låter mycket opassande men som snabbt klickar lika bra som Run DMC och Aerosmith. Det har dock visat sig svårt att få till någon vidare Elvismage trots ihärdiga försök. Förmodligen på grund av allt gående som görs i denna stad. På eftermiddagen går jag ner för Lincoln Drive med stillahavet bakom mig, Golden Gate Park till vänster om mig, downtown framför mig och Elvis Presley i hörlurarna. Han sjunger An American Trilogy och jag får rysningar; det här är Amerika och jag gillar det starkt.

SUMMAN AV KARDEMUMMAN

2008-04-13T18:19:00.000-07:00

Vi hittar en skylt som hyllar den store tänkaren Rudolf Steiner. De har till och med varit vänliga nog att summera hans kunnande.

DAG 6

2008-04-13T18:18:00.001-07:00

DAG 6 den 7 april 2008

Ännu en dag som flyter förbi snabbt. Jag börjar dagen med att köpa en Ipod som jag tänkt köpa ett tag. Jag hade tänkt köpa en Shuffle men när jag såg hur billig Classic var köpte jag den i stället. Senare passar jag på att köpa en telefon med amerikanskt abonnemang som kommer att behövas när vi ger oss ut på vägen. Tittade till museet för modern konst också, hade en del fina foton och målningar. Videoinstallationerna var som vanligt meningslösa och ofattbara. Senare går jag in på Puma affären, bärandes på mina senaste Pumor, köpta i London. Affärsbiträdet lägger snabbt märke till dem och börjar cirkla runt mig.

- Those are some very nice shoes, säger hon.

- Well, thank you, svarar jag.

- Where did you get them? I haven’t seen that model before, säger hon.

- Bought them in London, darling, svarar jag världsvant.

- Ooooh, säger hon. Och jag strosar vidare in i affären och agerar som om jag kunde köpa hela butiken. Dom har en del snygga modeller men jag känner att jag köpt nog med skor för ett tag.

På bussen hem sitter ett bögpar som är 50+ vilket får mig att tänka på Brokeback Mountain, som Lillian refererar till som Bögarna på Berget; en strålande svensk titel. San Francisco är ju annars bögarnas huvudstad i USA, något New York City kanske inte skulle hålla med om, men ändå. Castorkvarteret är kärnan och där finns många gayklubbar Man ser ofta män gå hand i hand, något som känns aningen exotiskt för en Svenne. (Inte för att jag är en Svenne, men jag känner att jag kan föra deras talan.) I San Francisco får alla plats, det är känslan man får. Människor är vänliga och hjälps åt och man får gärna vara ovanlig; det tycks nästan vara det vanliga.

Nötts

2008-04-13T18:13:00.000-07:00

-DAMN IT! Jag är säker på att jag la nötterna här.

Dag5

2008-04-12T18:51:00.001-07:00

DAG 5 den 6 april 2008 kl: 23:25

Låt oss vara ärliga: en ekorre är inget mer än en råtta med fluffig svans. Min tanke är inte att vi ska låta detta gå ut över ekorren, snarare ska det ses som ett tips till råttorna om de vill skaffa sig lite goodwill. Köp en liten svanspäls och folk kommer ställa ut mat till er helt frivilligt! Jag bjuder på den, råttor. När vi går i Golden Gate Park ser vi en ekorre gräva ned jordnötter i marken. Först gräver den en liten grop, sen kikar den misstänksamt runt sig, stoppar ned nötterna och lägger försiktigt på jorden igen. Den avslutar med att lägga lite kvistar och löv över för att dölja alla spår. Listig liten rackare det där. Men han har inte räknat med mig: så fort han ger sig iväg gräver jag upp nötterna och gräver ner dom på ett annat ställe. HAHAHAHA.

Stora Begrepp

2008-04-11T13:06:00.001-07:00

- Jag tror det här är vertikalt.

- Ok, då måste det här vara horisontellt?

Dag 4

2008-04-11T12:53:00.000-07:00

DAG 4 den 5 april 2008 kl: 23:14

Det blir lite av en mellandag. Jetlaggen börjar kännas och jag är ganska seg. Dagen börjar helt ok med strålande väder. Ser framför mig lite solning framåt eftermiddagen. Sitter på Starbucks mitt i centrala San Francisco och surfar på ett öppet nätverk, alltså inte Starbucks. Första gången på ett tag som jag är online. Skönt att få kolla lite mail osv. känna att man har lite koll på vad som händer runt om kring. När jag har suttit ett tag blir jag otålig och vill ut i solen. Tyvärr har det blivit kallare och det blåser en hel del, som det så ofta gör i San Francisco och jag är inte alls lika sugen på att vara ute i solen. Bestämmer mig för att dra hem och softa lite. Ladda lite batterier i dubbel mening. Nån timme senare kommer resten hem och vi kollar på Flykten Från Alcatraz, som lite research inför vårt planerade besök till ön. Filmen, som jag sett tidigare, och mins som spännande går i ett väldigt långsamt tempo. Den är nästan meditativ. Inga onödiga effekter. Clintan med sin sedvanliga blick. That’s all ya need folks!

Glada Förlorare

2008-04-08T11:49:00.000-07:00

Trots att de säker är vana förlorare tar de inte förlusten särskilt bra. Lägg gärna märke till ilskan i ögonen. Den är äkta.

Många Fingrar Blir Det

2008-04-08T11:34:00.002-07:00

Hostel 3

2008-04-08T11:34:00.001-07:00

Vi blir insmugglade till deras Hostel som inte tillåter gäster. Det är ett klassiskt Hostel med backpackers och liknande. Skönt loungerum med Fussballbord och biljard. Efter att ha väntat en evighet på att vattnet skulle koka och en mindre evighet på att pastan skulle bli klar, käkade vi pasta med en enkel sås. Satt bra. Sen blev det Beer Ball eller nåt, kommer fan inte ihåg vad det hette. Klassisk amerikansk sport tydligen. Man ställde upp muggar med öl på var sitt bord, se bild, och skulle sedan kasta en pingisboll i motståndarnas muggar. Träffade man fick dom dricka som straff. Naturligtvis ville man förlora vilket jag och Andre gjorde; ) Sedan blev det Fussball där grabbarna dominerade mot tjejerna trots att de hade hjälp av en proffs målvakt. I biljarden blir det också spö för tjejerna som hade hjälp av Toivo. I den avgörande stöten låg deras sista boll mellan den vita och svarta. Jag får bollen att hoppa över deras och sänker den svarta för seger. En magnifik avslutning om jag får säga det själv. Syrran tycker jag är lite nedlåtande i sättet jag kallar dom ”tjejer’, vilket jag naturligtvis är. Men jag är för trött och full för att förklara att antingen vill man bli behandlad med silkeshandskar för att man är tjej och då acceptera att man tillhör det svagare könet eller så vill man bli behandlad lika och då får man räkna med att bli psykad när man tävlar i Fussball eller biljard mot varandra. Man kan inte äta kakan och samtidigt ha den kvar.

Öl och Andra Sporter

2008-04-08T11:28:00.000-07:00

Bordsskick

2008-04-08T11:26:00.000-07:00

2008-04-08T11:24:00.001-07:00

Vind i Ryggen

2008-04-08T11:23:00.001-07:00

Hemresan går fort med vinden i ryggen, surfarna i Frisco Bay börjar bli färre; det är snart kväll. Vi åter vänder till grabbarnas bil, en fet Lincoln, som är ett par meter längre än nödvändigt; man måste betala extra i parkeringshuset för att den är så lång. Helt rätt med andra ord. Drar nästan fyra gånger så mycket bensin som morsans BMW. Respekt. Grabbarna har varit i staterna i fyra veckor och ska hänga i två månader till. Ska bila vidare till LA osv, hela vägen till Miami. Grymt. Vi åker till Safeway för att handla. De tänker köra lite sen middag på sitt hostel där det är karaokekväll. Jag känner mig trött efter en lång dag och bestämmer mig för att stanna hemma. Vi åker till vårt hus för att tjejerna ska byta om och jag sjunker ner i soffan. När de ska dra lyckas Andre övertala mig att följa med trots allt. Red Bull, tänker jag.

Golden Gate Bridge

2008-04-08T11:18:00.001-07:00

2008-04-08T11:11:00.000-07:00

2008-04-08T11:08:00.000-07:00

DAG 3

Sunniva och Sofia ska träffa två kompisar från Örjan, Andre och Toivo, och jag hänger på . På grund av ett missförstånd irrar vi runt ett bra tag innan vi hittar dem. Får bland annat en taxiresa till golden gate bron som vi har planerat att cykla över senare under dagen. Till slut hittar vi grabbarna och nästa jakt kan börja; jakten på ett cykeluthyrningsställe. Efter mycket irrande bestämmer vi för att köra ett säkert kort som ligger en bra bit från bron. Klockan börjar bli mycket och vi är hungriga, passar på att käka på ett surfställe vid pier 39. Pizza all the way. Sen bär det iväg. Det blåser ganska kraftig motvind och är inte överdrivet varmt. Vi har funderat på att ta en färja tillbaks från andra sidan bron men när vi nu kämpat så hårt i motvinden känner vi att vi måste cykla tillbaks bara för att det kommer vara medvind. På bron, särskilt runt pelarna, blåser det ännu värre och man får stanna till för att ta sig runt dem. När vi kommer till andra sidan ser vi en skön liten topp som ser inbjudande ut, trots den branta stigningen upp. Sofia är lite tveksam först, men faller för grupptrycket och vi cyklar upp. Backen var inte lika lång som befarat och bestegs relativt smärtfritt. Från toppen hade vi en fantastisk utsikt över bron och staden med vinden från stilla havet konstant piskande i ansiktet.

DAG 3

2008-04-08T11:03:00.001-07:00

2008-04-07T15:52:00.001-07:00

Vanilla Coke

2008-04-07T15:50:00.000-07:00

Passade på att köpa lite Coca Cola med vaniljsmak. Detta mästerverk till dryck som tyvärr endast fick ett kort gästspel i Sverige. Man kan naturligtvis inte dricka en Cola hur som helst.

Morsan kommer med koppar till kolorna och följande dialog utspelas:

Jag: Jag ska inte ha nåt glas. Cola på burk ska drickas på burk.

Syrran: Får jag smaka lite från din?

Jag: Nä, dom första klunkarna är väldigt viktiga. Du får smaka sen.

Syrran: Du är sjuk.

(Hon tömmer i lite kola från Sofias kola i ett glas. Det blir för mycket och hon börjar tömma tillbaks.)

Jag: Du förstör kolan när du gör så där!

Syrran: Du är sjuk!

Jag: För varje klunk du tar blir kolan lite sämre. Det är för att kolsyran försvinner. Den sista tredjedelen är det bara att slänga om du inte druckit riktigt snabbt, då kan det fortfarande gå att dricka. Men de första fyra-fem klunkarna är de absolut viktigaste. När du tömmer över från en behållare till en annan förlorar du en massa kolsyra och de första viktiga klunkarna går förlorade. Jag har jobbat på bryggeri, jag vet vad jag talar om. I don’t drink fucking Merlot!!

2008-04-07T15:49:00.000-07:00

2008-04-06T21:11:00.001-07:00

Vi säger det är mat dags och sätter igång med maten. Tjugo minuter senare ser det ut så här:

2008-04-06T21:10:00.000-07:00

kväll

2008-04-06T20:52:00.000-07:00

Vi beslöt oss för att käka middagen hemma. Jag och morsan går till affären och lämnar flickorna hemma, när vi kommer tillbaks en timme senare ser det ut så här:

blandade bilder

2008-04-06T20:34:00.000-07:00

2008-04-06T20:14:00.001-07:00

I en gränd står en lodis med långt skägg orörlig och stirrar framåt. Läskig figur. Vi passar på att besöka Pier 39 där sjölejonen håller till. Oförskämda djur. Inget hyfs alls. Folk är ju annars väldigt pratglada här. När vi gick i väg på morgonen började de fem första människorna vi mötte att spontant prata med oss. Det måste stå ”TURIST” skrivet i pannan på oss.

2008-04-06T19:56:00.000-07:00

2008-04-06T19:55:00.000-07:00

23:49

Sovdags. Dagen började lite dramatiskt när syrran råkade skära loss en rejäl bit skinn från vaden när hon skulle raka benen. Det blödde en hel del och hon blev lite illamående men överlevde. Dagen är oplanerad och det första vi gör är att besöka en av tvillingtopparna till Twin Peaks som är högsta punkten i San Francisco. Topparna ligger inte långt från vårt hus. Fantastisk utsikt. Vi spenderar resten av dagen med att vandra runt i staden. Många mil blir det. Fötterna värker och jag har blåsor på mer än en tå.

När man går långt är det viktigt att vara effektiv i sin gångstil. Jämför mina jättekliv med Sofias små dvärgsteg.

2008-04-06T19:47:00.000-07:00

2008-04-06T19:46:00.000-07:00

2008-04-06T19:45:00.002-07:00

DAG 2 den 3 april 2008 (fortfarande)

Vaknar klockan 8 på morgonen lokal tid (5 på eftermiddagen svensk tid). Och har lyckats sova hela 8 timmar. Mycket nöjd. Solen strålar och det lutar åt att bli en bra dag. Återkommer med rapport…

2008-04-06T19:45:00.001-07:00

07:13

Framme vid huset. Ligger högt uppe på en av kullarna, med en fantastisk altan och en makalös utsikt över San Francisco Bay. Börjar bli dags att sova nu, klockan är kvart över tio på kvällen här, så det passar ganska bra. Är nog den längsta dagen jag upplevt. Imorn ska jag köpa mobil och Ipod…

2008-04-06T19:43:00.001-07:00

02:55

….klockan är snart tre på natten svensk tid. Sitter fortfarande på planet; två timmar kvar. Hade tänkt att jag skulle sova lite under den här flighten eftersom det är natt hemma men det lutar inte åt att det blir nån sömn nu heller. Snart har jag varit vaken i 38 timmar i sträck, bortsett från nån timme som jag slumrade till. På tv’n har dom precis visat klart National Treasure 2, ännu en film jag kommer förneka att jag sett om någon frågar. Bakom mig sitter Sofia och sover med öppen mun. Hon är söt när hon sover. Det är hon visserligen annars också, men det finns nåt rart, harmlöst och naturligt med människor när de sover. Jag tänker mig att till och med Hitler och Stalin måste sett ganska sårbara och känsliga ut när de sov. Sen vaknar dom och tänker: i dag ska jag döda så många jag bara kan. Ännu fler än i går. Idag ska jag sätta personligt rekord i mord; i ren och skär ondska. Sen lägger de sig på kvällen igen och ser ut som harmlösa nallebjörnar som sover med öppen mun… vad är det förresten med diktatorer och mustascher? Hitler, Stalin, Saddam, hur är det förresten med Khaddafi, har han mustasch? Tror inte det va? Förresten kan han ändå inte mäta sig med de andra.

Förutom Moneybrothers mössa kan jag rapportera om några till huvudbonader. En passagerare har på sig en stilig turban. Ingen man tar av sig för att flyga antar jag. En annan man har sin cowboy hat på sig. Det finner jag svårare att förklara…det finns varken kossor eller hästar om ombord….nä, vafan, nu börjar jag tappa omdömet. Får lägga ner skrivandet ett tag…ska fantisera lite om armé av nymfomaner som kidnappar mig för att utföra sinnesutvidgande experiment….

2008-04-06T19:42:00.000-07:00