Dag 59 Bratwurst Über Alles

DAG 59 den 30 maj 2008 

                      En tjej med en resväska frågar en man vart Powell street ligger. Han pekar omedelbart på gatan som ligger inom synhåll. Hon har en kompis som också drar på en resväska. Den ena tjejen har en mustasch som skulle göra vilken tolvårig kille som helst avundsjuk, den andra har minst en haka mer än jag. Låt mig gissa, säger jag, ni ska till USA Hostel, eller hur? Ja, svarar de glatt. Låt mig gissa en gång till: ni kommer från Tyskland? Ja!! Okej, en sista gissning; ni heter Gretchen och Heidi? Nä. (Satans hybris, skulle ha stannat efter två fullträffar.) Jag visar dem vägen till hostelet och kilar iväg till Borders, köper en dricka och tar fram datorn, sen sitter jag där resten av dagen. Plötslig är klockan 22, de stänger vid elva och jag känner att jag behöver käka innan det är sovdags så jag börjar bege mig hemåt. När jag kommer tillbaks till mitt rum är det tomt men jag ser att två nya gäster har kommit, på lapparna står det att de kommer från Tyskland och de heter varken Gretchen eller Heidi. Lustigt nog har tjejerna jag träffade tidigare under dagen hamnat i samma rum som jag!

Dag 58 San Francisco

 

 DAG 58 den 29 maj 2008

                      Jag vaknar ur mitt halvsovande tillstånd av att busschauffören säger San Francisco! Yrvaken tittar jag ut och ser att vi är vid vattnet, pier 2 tror jag närmare bestämt. Några hoppar av och busschauffören hjälper dem med väskorna. Jag börjar samla ihop mina grejer och när busschauffören kommer på igen frågar jag om det här är enda stoppet i San Francisco? Ja, svarar han. Jag packar raskt ihop mina saker, det är dags att hoppa av. Jag blir tagen lite på sängen av det plötsliga avstigandet. Jag hade frågat expediten i Santa Barbara om San Francisco var sista stoppen på resan, just för att jag ville veta om jag kunde sova tryggt på bussen och hon hade svarat ja. Hade jag sovit djupare hade jag kanske vaknat upp någon helt annanstans. Men nu står jag plötsligt här, yrvaken, på kajen, klockan är fem på morgonen, det är fortfarande mörkt och det är öde. En och annan bil passerar, jag möter en figur som håller på att flytta någon typ av vagn. Jag funderar över vad jag ska göra, vad är öppet nu? Det är säkert för tidigt att checka in på hostelet, det är inte som i Las Vegas, där skulle jag kunna sätta mig på ett kasino och spela tills det ljusnar. Jag bestämmer mig för att ändå ta mig till hostelet, det går säkert att hänga i lobbyn eller något liknande. Det är för långt att gå dit men taxi frekvensen är låg här just nu. Finns liksom inga människor att plocka upp, förutom mig. Efter att ha promenerat en bit på kajen kommer det äntligen en taxi som jag lyckas stoppa. I rasande fart, taxi chaffisar i San Francisco tycks alltid åka i en rasande fart, åker vi upp och ner för de tomma gatorna. Jag ser att han inte slagit på taxametern men bryr mig inte om det. Vill han köra svart så här på morgonkvisten får han göra det. När vi kommer fram säger han att han glömt sätta på taxametern men att kostnaden är ca 7 dollar, jag ger honom 8 och strosar in på hostelet. Receptionisten säger att han inte kan checka in mig än, men jag får gärna hänga i loungerummet. Låter utmärkt, vi kör på det. Klockan har hunnit bli halvsex, jag sätter mig med datorn och jobbar lite, tidigaste check-in tid är klockan sju, men jag fastnar vid datorn. Klockan 8 checkar jag in, går upp till rummet och lägger mig för att sova. 

Dag 57 Santa Barbara

DAG 57 den 28 maj 2008

                      Planen är att jag ska till Santa Barbara i tre dagar för att sedan åka till San Francisco, men när jag, av en ren slump, slår på datorn har jag fått ett mail från mitt hostel som säger att de inte har några lediga bäddar för den 28 och 29, trots att jag bokade och fick bekräftelse om reservationen igår. Men det kanske inte är helt oväntat, jag träffade nämligen en kille igår som hade varit där och han sa att det var fint men att mannen som skötte stället inte hade någon koll alls. Var det fullt, var det inte fullt, vi får se? En crackpot. Men jag har redan bokat tågresan och på hostlet i Hollywood är det fullt så jag tar mig ner till stationen med funderingar på att ändra destination. Jag funderar på Santa Cruz, som visserligen är den minst charmiga staden jag varit i här, men surfen var bra och hostlet låg nära stranden. Det visar sig att det inte går något tåg dit som passar och några andra bra surfställen känner inte expediten till, det får bli Santa Barbara trots allt. Så nu sitter jag alltså på tåget till Santa Barbara utan boende och utan plan. Förhoppningsvis finns det något annat hostel, men från vad jag har hört så är det en dyr stad med få billiga boenden, vi får se vad det blir. I värsta fall kanske jag får köpa ett tält, det ordnar sig alltid på något vis. Det känns lite vemodigt att resan snart är slut, samtidigt som det ska bli skönt att komma hem till Lillian och alla mina böcker, filmer och gitarrer. Jag kommer att behöva en lång semester när jag kommer hem, för att återhämta mig från den här semestern. 

Dag 56 Planering

DAG 56 den 27 maj 2008

                      Det är lite av en återhämtning och planeringsdag. Det är endast en vecka kvar på resan och jag har bara bokat en natt till i Hollywood så imorgon måste jag resa någonstans. Är fortfarande trött efter Vegas och de senaste veckornas hårda partyliv så jag bestämmer mig för att se nya Indiana Jones-filmen. Jag höll faktiskt på att somna ett par gånger men det berodde absolut inte på att filmen var tråkig. Den var helt ok, men kanske inte riktigt så bra som jag tyckte de tre första var när jag var liten. Men det kan ju ha med åldern att göra också. På kvällen är det open mic night och Elsa som jobbar här gör en utsökt balladversion av I Want to Hold Your Hand.  Annars funderar jag en del på de stora frågorna: relativitet vs. kvantmekanik, determinism eller fri vilja, vilken film är bäst, Gudfadern 1 eller 2? Som vanligt lyckas jag inte komma fram till några tillfredställande svar. 

Dag 55 Memorial Day

Gud till Jesus: fan, jag tror jag råkade sätta fel huvud på den där kroppen!

Det här är med stor sannolikhet världens coolaste cyklist.

DAG 55 den 26 maj 2008

                       Det är strålande väder; jag och Louise åker ner till Santa Monica Beach för att spendera dagen på stranden. Vi hyr cyklar och beger oss mot Venice Beach. När vi kommer till Muscle Beach pågår det en body building tävling, vi stannar ett tag och tittar. Sen käkar vi glass och tittar på rullskridskoåkarna som leker och stylar på skatebanan. Hela stranden är som en stor lekplats för vuxna. På kvällen åker vi limo och hoppar av vid en klubb som har en mekanisk tjur. Kul att titta på. Det är mer av ett bar ställe och vi vill ha en dansklubb så vi åker till the Arena som är ett hipt ställe. När vi kommer dit frågar en av de tre vakterna om vi står med på gästlistan. Nä, svarar jag. Så ni bara chansar? Japp! Ok, det går också bra. Har ni leg? Better believe it! Det visar sig vara ett mycket soft ställe. På borden står det oöppnade flaskor med diverse spritsorter, vet inte riktigt hur det funkar men de är definitivt inte gratis. Vi beställer två White Russian och sätter oss i en skön soffa. När drinken är tömd ger vi oss ut på dansgolvet och jag plockar fram lite gamla Michael Jackson-moves, något jag inte gjort på många, många år men de tycks funka bra här. Plötsligt utbryter det en dansduell mellan två killar; vi övriga bildar en ring mitt på dansgolvet där de tar fram sina bästa och snuskigaste moves, riktigt underhållande. Efter några minuter återgår dansgolvet till sin vanliga look för att en halvtimme senare återigen avbrytas av att någon säger; vi är stolta över att presentera en kollektion av John Doe, varpå en modevisning helt plötsligt inleds. Dansandet avbryts och alla ställer sig för att se vad som händer på catwalken, en udda och uppfriskande kväll i LA.

(Sen har jag ett outsidertips till vem som kommer att bli John McCains vicepresidentkandidat. Jag vet att det är en riktig högoddsare men jag misstänker att det kan bli Joe Lieberman. Galet tänker ni, han är ju inte ens republikan!! Och ni har rätt, det är galet. Men i det är presidentvalet är inget som det brukar. En republikansk kandidat som inte gillas av det republikanska partiet och en demokratisk kandidat som lyckats besegra partifavoriten. Två outsiders med andra ord och det är mittenväljarna som avgör, så är det alltid, därför skulle jag satsa en slant på Lieberman även om det är EXTREMT osannolikt. Men skulle det bli så, så kom ihåg var ni hörde det först.) 

Dag 54 Back to Earth

DAG 54 den 25 maj 2008

                      Är åter i Hollywood, ska försöka landa på jorden igen och jämfört med Las Vegas känns Hollywood som ett steg i rätt riktning. Det är komedikväll i kväll. Sist var den sådär, men när jag frågar vilka som uppträder säger de att det är ett nytt gäng så jag bestämmer mig för att ge dem en chans. Det visar sig att det endast är fyra komiker men alla är faktiskt riktigt bra, tre av dem har uppträtt hos Jay Leno eller David Letterman. Jag och min rumskompis Louise sitter längst fram och blir givetvis en av måltavlorna för komikerna. Hur länge har ni varit tillsammans då? Vi möttes idag på rummet! Så ni delar rum? Nja… Privatrum och allt!! Han måste tacka sin lyckiga stjärna! Nä alltså…Hur gjorde du? ”Jag vill boka ett rum med en het blondin i, går det att ordna!?” Zzzz….men i övrigt var de riktigt roliga.

Jag går på Hollywood boulevard på väg mot the Kodak Theater i min vanliga, halvspringande takt när en man kommer fram till mig och frågar om jag vill göra ett stresstest. Nej det har verkligen inte tid med!! Han borde ju förstå att om han lyckas få någon som kommer gående på trottoaren att ta hans stresstest så har de definitivt inga problem med stress. Snarare kan man undra om de har ett liv. 

Dag 53 Stripper Heaven

DAG 53 den 24 maj 2008

                      Jo det finns en himmel. Den ligger mitt emot mitt motell på Las Vegas boulevard. Strippklubben OG har legat där som en hägring i tio dagar nu, men ikväll, min sista kväll innan jag åker tillbaks till Hollywood, så ska jag utforska den. Eftersom min buss går kvart i sju på morgonen har jag bestämt mig för att skippa sömnen i natt, jag brukar ändå lägga mig runt sex numera så det känns meningslöst att försöka lägga sig tidigare. Ska försöka sova lite på bussen. När jag närmar mig klubben vet jag inte riktigt vad som väntar mig. Har inte varit på strippklubb på snart tio år. Byggnaden är stor och fräsch jämfört med husen runt omkring; alla fönster är svarta, det ska inte gå att se in. Först är det en dörr, sen en lång korridor, sen en till dörr, sen inträdesavgift; 30 dollar, växelpengar, ha! Där inne dunkar musiken, en scen med två pålar i mitten, en tjej som är topless åmar sig på scengolvet. Runt scenen sitter det killar och tjejer med drinkar och dollarsedlar. Jag blir något förvånad över att det nästan är lika mycket tjejer som killar i publiken; tjejgäng, par, bredvid mig sitter tre killar som precis fyllt 21, de är lyckliga som barn på julafton. I början känner jag mig lite obekväm, är lite skadad av den svenska politiska korrektheten, men när jag märker hur avslappnad och vänlig stämningen är slappnar jag av lite. Efter några låtar kommer det upp en ny tjej på scenen, senare är det två tjejer åt gången; det är stora bröst, små bröst, silikonbröst, hängiga bröst, glada bröst, ledsna bröst, spetsiga bröst, något för alla. Jag sitter vid ett bord lite i bakgrunden med en drink när en kvinna med stora bröst endast iklädd bh och trosor kommer fram till mig. Gillar du naturliga, frågar hon? Dom där är inte naturliga, säger jag, varpå hon plockar fram ena tutten och placerar min hand på den. Och ja, de var faktiskt naturliga! Hon frågar om jag vill ha en lapdance. Kanske senare, svarar jag. Det kostar bara 20 dollar vilket naturligtvis gör det hela mer intressant. Då och då kommer det fram tjejer och frågar om jag vill ha sällskap, jag vet inte riktigt vad det innebär och tackar nej. Efter att ha suttit i bakgrunden ett tag vågar jag mig fram till scenen; sitter bredvid ett gäng med en som fyller år vilket visar sig vara en bra placering, alla strippor vill ju bjuda födelsedagsbarnet på något extra. Har växlat till mig lite dollarsedlar så jag kan vara med i leken. Stripporna har många metoder för att plocka upp sedlarna på, bland annat placeras sedeln i pannan och plockas upp mellan tuttarna, kan definitivt rekommenderas, en annan variant är att placera en dollarsedel i varje hand, varpå hon blöter sina bröstvårtor, placerar tuttarna tryggt i händerna och får sedlarna att fastna på bröstvårtorna, mycket skickligt. Strippornas kroppskontroll är ganska imponerande måste jag säga, hade ingen aning om hur mycket man kan utrycka endast med hjälp av skinkorna. En tjej är så duktig på pålen att det inte kan kallas något annat än konst. En mörk strippa som precis varit uppe kommer och sätter sig bredvid mig. Hon där är min favorit, säger hon om Betty Paige-kopian som briljerar på pålen. Hon har lärt upp många av tjejerna. Jag kan förstå att hon är bra på pålen, hon ser inte ut som en typisk strippa, små bröst, glasögon, lite av en nördstrippa som kompenserar med att röra sig överlägset bäst. Hon är cool, senare diskuterar hon politik med grannen, mångfacetterad. Den mörka tjejen säger att hon gillar mig, föga förvånande. Hon vill dansa för mig; det tror jag säkert! Hon är het, jävligt het, det går inte att förneka. Och jag känner ju att mitt strippklubbsbesök inte skulle vara fullkomligt utan en äkta lapdance. Kanske senare, säger jag. Det är ju skapligt underhållande att bara sitta och kolla på alla nya strippor som kommer upp, stoppa in en dollarsedel innanför trosan på dem och få dem att skaka rumpa. Jag trivs här inne, jag skulle kunna bo här, det här är paradiset! Runt omkring mig är det andra som beställt lapdance, känner mig som en gäst på the Playboy Mansion, tjejerna gnuggar sina underliv mot killarnas; smeker brösten över lyckliga ansikten och skickar iväg morse koder med skinkorna. Den mörka tjejen säger att hon ska gå iväg på fikarast men att jag ska vänta där. När hon kommer tillbaks är jag redo; sänker min drink och följer med till en bekvämare sittplats; det är dags för en lapdance! För en kort stund tror jag att jag dött och kommit till himlen men jag blir snart påmind om att blodet fortfarande pumpar i mina ådror… jag tror jag avslutar rapporten där men från och med nu ska jag bara skriva musik man kan strippa till!

Dag 52 Zzzz

DAG 52 den 23 maj 2008

Kan man överleva en vecka i Las Vegas? Jag antar att svaret är ja, eftersom det gått en vecka nu och jag fortfarande lever. Men det är fan inte mycket liv kvar i mig. Det har varit en av de sjukaste veckorna jag varit med om. De senaste dagarna har jag känt mig som en zombie; vaknar någon gång på eftermiddagen; käkar lite chips, tar en dusch, ger mig ut i hetluften. Jag försöker minnas senast jag åt något som kan liknas vid en riktig middag men kommer inte ihåg när det var. Jag har mängder av grymma pokerhistorier, men eftersom många som läser bloggen inte är pokerskadade sparar jag dem till senare. Får bli över en drink eller varför inte ett pokerbord? (Eventuellt gör jag en sammanställning av flera dagars historier.) Jag slutar veckan på lite över 10 000 plus, vilket jag är nöjd med. Hade egentligen bara tänkt köra ett par turneringar men det blev mest cash-games och det som gör mig särskilt nöjd är att jag råkade ut för ett par extremt osannolika utdragningar men ändå slutade rejält plus. Hade jag inte haft otur på ett par händer kunde jag ha haft betydligt mer.

                     

Dag 51 RIP Coca Cola

DAG 51 den 22 maj 2008

                      Det omöjliga har hänt: jag har tröttnat på Cola. Vad kommer näst? Kommer jag att tröttna på pizza också? Jag vågar inte tänka på följderna om det skulle hända. Förhoppningsvis tillfrisknar jag inom kort. Det hela är ytterst bekymmersamt…

Min livsstil den senaste veckan har gjort att det är svårt att få ihop sammanhängande meningar, eller ens tänka klara tankar. Jag går som i en dimma, rullar in på kasinona, dricker gratisdrinkar, rullar ut igen vid obestämd tid med en ny sedelbunt i fickan. Jag skulle kunna leva här, men det skulle bli ett väldigt kort liv. Som en nyårsraket som brinner starkt och snabbt och dör med en smäll. Yeah baby, yeah. 

Dag 50 Champions League

DAG 50 den 21 maj 2008                      

Aislan trodde att champions league finalen skulle spelas på torsdag morgon, men när jag ligger i sängen på onsdagsmorgonen jobbar mitt undermedvetna och kommer fram till att, eftersom vi ligger 9 timmar efter Sverige här och jag vet att finalen alltid spelas på en onsdag, så borde den visas på onsdagsförmiddagen och inte på torsdagen. Jag ploppar upp ur sängen, går till loungerummet och mycket riktigt; det är avspark om tio minuter, ännu ett litet mirakel i den Frodianska världen. Min hjärna gör ofta sånt, löser problem eller kommer till insikter när jag är upptagen med annat. Jag sätter mig med de andra som också är United fans och ser United vinna efter en mycket dramatisk straffläggning. Jag lider med John Terry och hade faktiskt unnat dem segern, de hade ju trots allt ett par stolpträffar under matchen. Men United borde ha avgjort under första halvleken då de hade flera chanser att göra två-noll. Men fotbollen liksom livet är grymt…underhållande. 

  Det är natt till torsdag, det mesta tyder på att jag kommer att lägga mig i vad som nästan skulle kunna kallas normal tid: klockan har precis passerat ett. Jag skulle kunna säga att tröttheten slutligen hunnit i kapp mig, men det gjorde den för flera dagar sedan, det var bara det att jag inte gjorde något åt det då. En vecka har passerat i Las Vegas, alla jag mött har sagt att det räcker med 2-3 dygn i Vegas; det är allt man klarar av. När jag kom hit bokade jag tre nätter, nu har det gått en vecka och jag har ännu inte fått nog. Min kropp fick förmodligen nog för 4-5 dagar sedan men min viljekraft är starkare. Har levt på gratisdrinkar, redbull och snabbmat i en vecka nu. Har flera gånger tänkt att idag ska jag äta något nyttigt; lite frukt, en riktig middag, men nej, de blinkande ljusen från kasinona och klubbarna är alldeles för lockande. Flera gånger har jag upptäckt, vid tio snåret på kvällen, att jag inte käkat någon frukost. Då blir det oftast en pizzaslice eller två. Idag satt jag bara ett par timmar vid pokerbordet, körde en turnering och vi delade när vi var fyra kvar. Kände mig som en zombie men dominerade ändå bordet. Gick hem med 350 färska dollar i fickan; vilket gör att jag nu går runt med 12000 kronor i fickan vilket känns både bra och lite nervöst. (Anledningen till att jag gick med på att dela med fyra personer kvar var att, eftersom de betalade fyra platser med 30 deltagare och inte 3, som vore mer rimligt, så betalade andraplatsen ungefär lika mycket som om vi alla delade och med tanke på hur små marginalerna är på slutet var det en acceptabel deal.)

Dag 49 Poker King

DAG 49 den 20 maj 2008 

                      Det är eftermiddag, Aislan åkte hem i morse så nu känner jag ingen i staden. Men jag ska se Champions League finalen med mina rumskompisar som kommer från England, så det blir nog kul. Ena killen kommer faktiskt från Irland och det är nästan omöjligt att förstå vad han säger; ibland tvivlar jag på att han själv förstår vad han säger. Tröttheten är, som vanligt nu mera, extrem. Är för trött för att tänka. För första gången tror jag att jag kommer hinna ut på stan innan det är kväll. Kan bli intressant. Annars blir det nog en del poker skulle jag tro.

Kväll/morgon: När jag vandrar i hem i den varma ökenluften vid fyrasnåret går jag som på moln. Det har varit en sjuk dag vid pokerborden, många uppgångar och nergångar, men jag slutar dagen och natten på topp med 1650 dollar i fickan. Många händer blir det, råkade ut för ett par rejäla smällar men höll huvudet kallt och fortsatte mitt skarpa spel vilket betalade sig i längden. Efter att ha lämnat Flamingo med 1100 i fickan hamnade jag på Stratosphere där jag spelade midnattsturneringen. När vi var två kvar delade vi på potten, 550 var. Ka-ching.  

 

Dag 48 Värme

DAG 48 den 19 maj 2008

                      Klockan är halv fem på eftermiddagen, jag har precis stigit upp. Känns skönt att ha sovit ikapp några timmar från de tidigare sömnbefriande nätterna. Solen skiner som vanligt här, värmen är förmodligen på gränsen till outhärdlig, men jag har inte gått ut och kollat. Värmen är ganska påträngande klockan tre på natten också, så under dagen får man hålla sig inne eller ligga vid poolen. (Läser i tidningen att det är värmerekord för den här årstiden: 43 grader. Med andra ord är det varmare här än det var i Death Valley!!)

Strosar runt på strippen då jag hamnar i en rulltrappa; framför mig står en tjej med en kjol som är så liten att den påminner mer om ett pannband. När rulltrappan rullar upp hamnar hennes bakdel i huvudhöjd och jag kan inte låta bli att lägga märke till att hon är…..troslös!! Vilket förövrigt påminner mig om att jag måste raka mig…

Dag 47 Grand Canyon

DAG 47 den 18 maj 2008 

                      Klockan är halv fyra på morgonen så det är egentligen måndagen den 19, men jag kör det som söndag ändå. Det var en lång dag i dag. Man kan nästan säga att den började redan på lördagen eftersom jag inte sov något mellan dagarna. Jag åkte till Grand Canyon idag; bussen hämtade mig halvsju imorse. Jag sov inget i natt men försökte sova lite på bussen. Gick sådär. Busschauffören var väldigt pratglad under den första delen av resan. Han berättar att många skolfröknar jobbar extra som bartender eller croupier på kasinona. En som han kände hade en fast lön på 750 dollar men fick 3000 dollar i dricks varje månad. Sen fyllde hon på boobsen med Silicon och plötsligt fick hon 6000 i dricks istället. En investering som förmodligen betalade sig ganska snabbt. Jag sitter och halvslumrar på bussen, vanligen har jag ipoden på shuffle men nu låter jag den spela musiken i följd. Burials skiva Untrue funkar som utmärkt soundtrack. Har endast lyssnat på enstaka låtar på denna mycket underliga och stämningsfyllda skiva men nu, i mitt halvsovande tillstånd, fungerar den mycket bra och det känns som att en sinnlig film spelas upp i min hjärna. Jag älskar att vara i detta tillstånd, när man inte riktigt kan skilja på dröm och verklighet, det är inte ofta man är där men när man är det är det jäkligt skönt. Efter någon timme kommer vi till Hooverdammen, detta ingenjörmästerverk där de numera håller på att bygga en ny bro för att undvika all tung trafik över dammen. Efter ett antal timmar kommer vi äntligen fram till the Grand Canyon. Tänker inte försöka beskriva känslan här men det är en maffig upplevelse. I framtiden vill jag paddla nerför Colorado floden och campa längs med floden. Det vore jäkligt coolt, men det får bli vid ett senare tillfälle. Jag vandrar vid kanten ett par timmar i skaplig värme; ett par rådjur eller något liknande, ligger precis bredvid stigen och tycks inte bry sig något vidare om min närvaro. När jag är på väg tillbaks till bussen stöter jag på Pete och Jannine, som jag visste skulle hit idag, men att vi skulle råka på varandra var ganska osannolikt. De lämnar Vegas idag för att fortsätta i riktning mot bland annat New Orleans, ett resemål som jag faktiskt funderat på att åka till efter Vegas men kommit fram till att det är lite för omständligt att ta sig till och från (och onödigt dyrt om jag skulle flyga.) Aislan skulle också till Grand Canyon idag och vi trodde kanske att vi skulle hamna på samma buss men det visar sig att han inte skulle till South Rim som jag. Senare på kvällen stöter jag på honom vid motellet, vi bestämmer oss för att försöka avverka så många kasinon som möjligt och börjar längst bort med Mandalay Bay och Luxor, lyckas arbeta av 6-7 stycken sen ger vi oss. Tröttheten är som vanligt extrem och det skulle sitta bra med en rejäl natts sömn.

Lyssnings tips när ni är trötta, helst slumrande: sätt er i en skön fåtölj eller lägg er i sängen; börja spela Burials Untrue skiva, blunda och ni kommer att ge er ut på en mental resa. Detta tips funkar också mycket bra till Roger Waters skiva Amused to Death fast den kommer ta med er på en mycket annorlunda resa. Ok, en till, The Dark Side of the Moon av Pink Floyd funkar också mycket bra till dessa lyssningsinstruktioner. 

Dag 46 Stratosphere

DAG 46 den 17 maj 2008 

Jag tycker jag ser ett bekant ansikte ute på parkeringen, kilar ut och mycket riktigt är det Aislan som jag träffade i Hollywood. Av en slump har vi hamnat på samma motell. Jag ska möta Jannine och Peter senare på dagen och ber honom hänga på. Jag kommer till mötesplatsen 25 minuter för tidigt. Bestämmer mig för att spela lite poker så länge. Jag lämnar bordet 200 dollar plus. Senare åker vi till Fremont som är det ursprungliga kasinoområdet i Las Vegas, på den tiden Frank Sinatra och the rat pack höll igång. Sen åker vi till the Stratosphere, som är det högsta tornet i västra USA. Vi har en makalös utsikt över strippen och övriga Las Vegas. Där uppe finns också ett par åkattraktioner men jag undviker allt som man blir illamående av. Utsikten är så fin att man inte vill gå därifrån men vi har planerat att se piratshowen vid Treasure Island så vid niosnåret ger vi oss av. Showen är väl sådär får man säga, men gratis, så varför inte. Sen blir det ännu mera poker. Lämnar bordet ytterligare 200 dollar plus. Andra dagen slutar alltså 400 plus, vilket jag är nöjd med. Imorgon ska jag åka till Grand Canyon, bussen lämnar motellet kl. halv sju; eftersom jag kommit hem runt sex de tidigare dagarna ser jag ingen mening med att försöka sova något innan bussen går.

Min pokerfilosofi: spelar man bara på korten så spelar man i princip på tur. Jag vill inte vinna dina pengar med den bästa handen. Jag vill sno dina pengar med den sämsta handen. Jag vill förolämpa dig och ditt intellekt med min usla hand. Jag vill få dig att gråta när du tänker på hur lätt du lät dig luras. 

Wedding Day

Jag möter Jannine, Pete och deras engelska vänner i lobbyn till the Luxor, det pyramidformade hotellet. Limon som skulle hämta oss har åkt till fel hotell så vi tar en taxi för att hinna i tid till ceremonin. Vi kommer fram till kapellet och mycket riktigt, där är han: Elvis! Jag visste väl att han inte var död. I ärlighetens namn så är han inte jättelik originalet men Jannine är väldigt glad över att vi fick smala 50-tals Elvis och inte feta 70-tals Elvis. Och det är alltså Elvisimitatören som är prästen här, som om inte världen var galen nog som den är.  Hela ceremonin filmas och direktsänds även på internet, som en del av paketet. Elvisimitatören har en röst som är mycket lik originalet vilket kompenserar för hans bristande Elvislikhet. Jannine och Pete skrattar nästan oavbrutet åt det absurda i situationen och de är glada att det inte är deras riktiga bröllopsdag eftersom det hela är så knasigt. Efter att ha sjungit några låtar och dragit några kyrkliga rader är det dags för Elvis speciella bröllopslöften. Så här låter de:

Vi skrattar så tårarna rinner och uh-hu blir vårt ledord för kvällen. Okej, ord är kanske att ta i, låt oss kalla det ett ljud. När ceremonin är klar är det dags att skriva under vigselbeviset och jag skriver på som vittne, mycket stolt! Vi lämnar kapellet i en limousin som lyckats hitta rätt den här gången. Vi åker till the Bellagio och till tonerna av Liza Minelli som sjunger All That Jazz ser vi en mycket vacker vattenshow i den varma Vegasnatten. Vi snubblar iväg till the Luxor för att supa lite på deras vänners hotellrum innan vi ger oss ut på strippen igen. Vi hamnar på Coyote Ugly där tjejerna dansar på bardisken, ett mycket roligt ställe. Jennine, med sin vita klänning och prinsesskrona, är väldigt populär bland de andra gästerna. Alla vill ta ett foto med henne och när de får höra att jag är från Sverige vill de gärna ha med mig också. Tror aldrig jag har hamnat i så många samtal på dansgolvet förut, brudklänning is the shit!! En tjej som passerar nyper mig i skinkan. Se men inte röra! Skoja bara, fortsätt gärna! You’re famous, utbrister en annan tjej och pekar på mig. Jag vill inte göra henne besviken så jag tar fram en penna och signerar mitt namn på hennes högra bröst. En överglad kvinna kommer fram och lägger sina händer på Jannines kinder som om de är gamla vänner som inte setts på många år. Gifte du dig idag, säger hon entusiastiskt. Ja, svarar Jannine. Har han ett gott hjärta? Ja han är toppen! Men har han ett gott hjärta? Jag snurrar iväg på golvet och hör inte resten av samtalet. Efter någon timme tar vi oss ut på strippen igen för att börja bege oss hemåt. När vi passerar the Flamingo ser vi den överglada kvinnan från klubben ligga på knä ute på gatan med ansiktet mot marken och rumpan i vädret, omringad av sina vänner. This is why I love Las Vegas, säger en marin med snaggat hår… Vi tar en taxi till the Stratosphere för att käka på en 50-tals restaurang. Klockan är fyra på morgonen, det har varit en fantastisk dag, Vegas har mig redan i sitt grepp. 

Dag 45 Early Morning

DAG 45 den 16 maj 2008 

                      Jag har precis lagt mig i sängen; klockan är fem i sex på morgonen; det har börjat ljusna ute, solen är på väg upp; jag har suttit vid pokerbordet de senaste sex timmarna; tiden har ett annat tempo inne i casinona; det finns inga klockor någonstans och de roterar sina dealers så att man fastnar i en loop; det enda som skiljer dag från natt här inne är att det är mindre folk som spelar på natten; ljusen från spelautomaterna blinkar oavbrutet; ljuden låter som gamla tv-spel från 80-talet; då och då hör man någon ropa lyckliga läten, men för det mesta är det tyst fokus som gäller. Jag sitter vid pokerbordet när en servitris med en bricka kommer fram; något att dricka, frågar hon? Är det gratis frågar jag. Ja, svarar de övriga vid bordet unisont. Vad har du frågar jag? Allt, de har precis allt, säger killen på andra sidan bordet. Meningen är givetvis att man ska bli packad och spela bort ännu mer pengar än vad man planerat. Men jag är kylig och beställer en Redbull. Vid något tillfälle ligger jag 200 dollar plus, sen ligger jag 200 dollar minus, grämer mig naturligtvis enormt över att jag inte slutade när jag låg plus. Efter ytterligare någon timme är jag tillbaks där jag började, klockan är fem på morgonen, jag ska på bröllop senare på dagen, bestämmer mig för att gå hem och sova lite. På vägen hem stöter jag på en äkta crackhora. Crackhora är inget ord jag brukar använda, men tro mig, det har aldrig varit så befogat som nu. Hon skrattar hysteriskt, lägger huvudet ner på marken, fortsätter med sitt fejkade, hysteriska skratt. Det är inte mycket människa kvar i henne just nu. Jag får lust att ta fram mitt hopfällbara baseballträ och få tyst på henne, men jag har hört att man inte ska slå djur. 

Första dagen vid pokerborden: plus/minus noll. 

Dag 44 Las Vegas

DAG 44 den 15 maj 2008

 

                      Jag lämnar Hollywood för Las Vegas. Åker med Jannine och Pete som hade plats i bilen. Efter fyra och en halv timme rullar vi in på den berömda strippen till tonerna av Elvis’ Viva Las Vegas i en remixad version; hotellen speglar sig i solen, turisterna irrar runt som huvudlösa höns, snart är jag en av dem. Jag checkar in på mitt motell, Tods, som jag fått rekommenderat av folk jag mött på vägen. Motellet ligger på strippen, nära the Stratosphere, med pool, tvätt och allt annat man behöver. Jag bor i ett sex bäddars rum men jag är enda gästen i rummet vilket innebär att jag betalar 17 dollar dygnet för ett privatrum, ha! Sjukt billigt, vilket det mesta är här, de vet ju att de får in pengarna i kasinona istället. Efter några veckor med intensivt umgänge känns det skönt att bo själv ett tag, få en chans att vila upp sig, men jag är rädd att det inte blir så mycket vila; jag är ju trots allt i Las Vegas! Jag tar en dusch och bäddar sängen. Min kropp skriker: behöver sova!! Lyssnar jag på min kropp? Givetvis inte, jag ger mig ut på strippen för att knäcka banken…

Dag 43 Universal City

DAG 43 den 14 maj 2008

 

                      Jag, Anna, Pauline, Kenneth och Aislan åker till Universal City, som är lite av en nöjespark, baserad på olika filmer. Det är också filmbolaget Universals inspelningsstudio, där många filmer och teveserier spelats in. Vi åker bland annat igenom gatan som används till serien Desperate Housewives. Vi har en bra och rolig dag i strålande väder, hinner med de flesta attraktionerna. Pauline lär oss en lek som heter smile sucking om jag minns rätt. För att se hur det går till kan ni titta här:  Jag är glad för att jag fick lära känna dem en aning, tyvärr fick de inte lära känna mig särskilt mycket eftersom jag var för trött för att ha personligheten påslagen, kanske en annan gång.  På kvällen är det stand-up show på hostelet, de flesta komikerna är halvdassiga men ett par är ok. Senare får jag höra av Jannine, som hade gått till sitt sovrum, att det var någon som blivit knivskuren precis utanför hostelet och att ett tiotal polisbilar omringade parkeringen utanför; i luften cirkulerade två polishelikoptrar med sökljusen . Otroligt nog så märkte ingen av oss i loungerummet någonting av det. Vi tar en till match: