Dag 59 Bratwurst Über Alles

DAG 59 den 30 maj 2008 

                      En tjej med en resväska frågar en man vart Powell street ligger. Han pekar omedelbart på gatan som ligger inom synhåll. Hon har en kompis som också drar på en resväska. Den ena tjejen har en mustasch som skulle göra vilken tolvårig kille som helst avundsjuk, den andra har minst en haka mer än jag. Låt mig gissa, säger jag, ni ska till USA Hostel, eller hur? Ja, svarar de glatt. Låt mig gissa en gång till: ni kommer från Tyskland? Ja!! Okej, en sista gissning; ni heter Gretchen och Heidi? Nä. (Satans hybris, skulle ha stannat efter två fullträffar.) Jag visar dem vägen till hostelet och kilar iväg till Borders, köper en dricka och tar fram datorn, sen sitter jag där resten av dagen. Plötslig är klockan 22, de stänger vid elva och jag känner att jag behöver käka innan det är sovdags så jag börjar bege mig hemåt. När jag kommer tillbaks till mitt rum är det tomt men jag ser att två nya gäster har kommit, på lapparna står det att de kommer från Tyskland och de heter varken Gretchen eller Heidi. Lustigt nog har tjejerna jag träffade tidigare under dagen hamnat i samma rum som jag!

Dag 58 San Francisco

 

 DAG 58 den 29 maj 2008

                      Jag vaknar ur mitt halvsovande tillstånd av att busschauffören säger San Francisco! Yrvaken tittar jag ut och ser att vi är vid vattnet, pier 2 tror jag närmare bestämt. Några hoppar av och busschauffören hjälper dem med väskorna. Jag börjar samla ihop mina grejer och när busschauffören kommer på igen frågar jag om det här är enda stoppet i San Francisco? Ja, svarar han. Jag packar raskt ihop mina saker, det är dags att hoppa av. Jag blir tagen lite på sängen av det plötsliga avstigandet. Jag hade frågat expediten i Santa Barbara om San Francisco var sista stoppen på resan, just för att jag ville veta om jag kunde sova tryggt på bussen och hon hade svarat ja. Hade jag sovit djupare hade jag kanske vaknat upp någon helt annanstans. Men nu står jag plötsligt här, yrvaken, på kajen, klockan är fem på morgonen, det är fortfarande mörkt och det är öde. En och annan bil passerar, jag möter en figur som håller på att flytta någon typ av vagn. Jag funderar över vad jag ska göra, vad är öppet nu? Det är säkert för tidigt att checka in på hostelet, det är inte som i Las Vegas, där skulle jag kunna sätta mig på ett kasino och spela tills det ljusnar. Jag bestämmer mig för att ändå ta mig till hostelet, det går säkert att hänga i lobbyn eller något liknande. Det är för långt att gå dit men taxi frekvensen är låg här just nu. Finns liksom inga människor att plocka upp, förutom mig. Efter att ha promenerat en bit på kajen kommer det äntligen en taxi som jag lyckas stoppa. I rasande fart, taxi chaffisar i San Francisco tycks alltid åka i en rasande fart, åker vi upp och ner för de tomma gatorna. Jag ser att han inte slagit på taxametern men bryr mig inte om det. Vill han köra svart så här på morgonkvisten får han göra det. När vi kommer fram säger han att han glömt sätta på taxametern men att kostnaden är ca 7 dollar, jag ger honom 8 och strosar in på hostelet. Receptionisten säger att han inte kan checka in mig än, men jag får gärna hänga i loungerummet. Låter utmärkt, vi kör på det. Klockan har hunnit bli halvsex, jag sätter mig med datorn och jobbar lite, tidigaste check-in tid är klockan sju, men jag fastnar vid datorn. Klockan 8 checkar jag in, går upp till rummet och lägger mig för att sova. 

Dag 57 Santa Barbara

DAG 57 den 28 maj 2008

                      Planen är att jag ska till Santa Barbara i tre dagar för att sedan åka till San Francisco, men när jag, av en ren slump, slår på datorn har jag fått ett mail från mitt hostel som säger att de inte har några lediga bäddar för den 28 och 29, trots att jag bokade och fick bekräftelse om reservationen igår. Men det kanske inte är helt oväntat, jag träffade nämligen en kille igår som hade varit där och han sa att det var fint men att mannen som skötte stället inte hade någon koll alls. Var det fullt, var det inte fullt, vi får se? En crackpot. Men jag har redan bokat tågresan och på hostlet i Hollywood är det fullt så jag tar mig ner till stationen med funderingar på att ändra destination. Jag funderar på Santa Cruz, som visserligen är den minst charmiga staden jag varit i här, men surfen var bra och hostlet låg nära stranden. Det visar sig att det inte går något tåg dit som passar och några andra bra surfställen känner inte expediten till, det får bli Santa Barbara trots allt. Så nu sitter jag alltså på tåget till Santa Barbara utan boende och utan plan. Förhoppningsvis finns det något annat hostel, men från vad jag har hört så är det en dyr stad med få billiga boenden, vi får se vad det blir. I värsta fall kanske jag får köpa ett tält, det ordnar sig alltid på något vis. Det känns lite vemodigt att resan snart är slut, samtidigt som det ska bli skönt att komma hem till Lillian och alla mina böcker, filmer och gitarrer. Jag kommer att behöva en lång semester när jag kommer hem, för att återhämta mig från den här semestern. 

Dag 56 Planering

DAG 56 den 27 maj 2008

                      Det är lite av en återhämtning och planeringsdag. Det är endast en vecka kvar på resan och jag har bara bokat en natt till i Hollywood så imorgon måste jag resa någonstans. Är fortfarande trött efter Vegas och de senaste veckornas hårda partyliv så jag bestämmer mig för att se nya Indiana Jones-filmen. Jag höll faktiskt på att somna ett par gånger men det berodde absolut inte på att filmen var tråkig. Den var helt ok, men kanske inte riktigt så bra som jag tyckte de tre första var när jag var liten. Men det kan ju ha med åldern att göra också. På kvällen är det open mic night och Elsa som jobbar här gör en utsökt balladversion av I Want to Hold Your Hand.  Annars funderar jag en del på de stora frågorna: relativitet vs. kvantmekanik, determinism eller fri vilja, vilken film är bäst, Gudfadern 1 eller 2? Som vanligt lyckas jag inte komma fram till några tillfredställande svar. 

Dag 55 Memorial Day

Gud till Jesus: fan, jag tror jag råkade sätta fel huvud på den där kroppen!

Det här är med stor sannolikhet världens coolaste cyklist.

DAG 55 den 26 maj 2008

                       Det är strålande väder; jag och Louise åker ner till Santa Monica Beach för att spendera dagen på stranden. Vi hyr cyklar och beger oss mot Venice Beach. När vi kommer till Muscle Beach pågår det en body building tävling, vi stannar ett tag och tittar. Sen käkar vi glass och tittar på rullskridskoåkarna som leker och stylar på skatebanan. Hela stranden är som en stor lekplats för vuxna. På kvällen åker vi limo och hoppar av vid en klubb som har en mekanisk tjur. Kul att titta på. Det är mer av ett bar ställe och vi vill ha en dansklubb så vi åker till the Arena som är ett hipt ställe. När vi kommer dit frågar en av de tre vakterna om vi står med på gästlistan. Nä, svarar jag. Så ni bara chansar? Japp! Ok, det går också bra. Har ni leg? Better believe it! Det visar sig vara ett mycket soft ställe. På borden står det oöppnade flaskor med diverse spritsorter, vet inte riktigt hur det funkar men de är definitivt inte gratis. Vi beställer två White Russian och sätter oss i en skön soffa. När drinken är tömd ger vi oss ut på dansgolvet och jag plockar fram lite gamla Michael Jackson-moves, något jag inte gjort på många, många år men de tycks funka bra här. Plötsligt utbryter det en dansduell mellan två killar; vi övriga bildar en ring mitt på dansgolvet där de tar fram sina bästa och snuskigaste moves, riktigt underhållande. Efter några minuter återgår dansgolvet till sin vanliga look för att en halvtimme senare återigen avbrytas av att någon säger; vi är stolta över att presentera en kollektion av John Doe, varpå en modevisning helt plötsligt inleds. Dansandet avbryts och alla ställer sig för att se vad som händer på catwalken, en udda och uppfriskande kväll i LA.

(Sen har jag ett outsidertips till vem som kommer att bli John McCains vicepresidentkandidat. Jag vet att det är en riktig högoddsare men jag misstänker att det kan bli Joe Lieberman. Galet tänker ni, han är ju inte ens republikan!! Och ni har rätt, det är galet. Men i det är presidentvalet är inget som det brukar. En republikansk kandidat som inte gillas av det republikanska partiet och en demokratisk kandidat som lyckats besegra partifavoriten. Två outsiders med andra ord och det är mittenväljarna som avgör, så är det alltid, därför skulle jag satsa en slant på Lieberman även om det är EXTREMT osannolikt. Men skulle det bli så, så kom ihåg var ni hörde det först.) 

Dag 54 Back to Earth

DAG 54 den 25 maj 2008

                      Är åter i Hollywood, ska försöka landa på jorden igen och jämfört med Las Vegas känns Hollywood som ett steg i rätt riktning. Det är komedikväll i kväll. Sist var den sådär, men när jag frågar vilka som uppträder säger de att det är ett nytt gäng så jag bestämmer mig för att ge dem en chans. Det visar sig att det endast är fyra komiker men alla är faktiskt riktigt bra, tre av dem har uppträtt hos Jay Leno eller David Letterman. Jag och min rumskompis Louise sitter längst fram och blir givetvis en av måltavlorna för komikerna. Hur länge har ni varit tillsammans då? Vi möttes idag på rummet! Så ni delar rum? Nja… Privatrum och allt!! Han måste tacka sin lyckiga stjärna! Nä alltså…Hur gjorde du? ”Jag vill boka ett rum med en het blondin i, går det att ordna!?” Zzzz….men i övrigt var de riktigt roliga.

Jag går på Hollywood boulevard på väg mot the Kodak Theater i min vanliga, halvspringande takt när en man kommer fram till mig och frågar om jag vill göra ett stresstest. Nej det har verkligen inte tid med!! Han borde ju förstå att om han lyckas få någon som kommer gående på trottoaren att ta hans stresstest så har de definitivt inga problem med stress. Snarare kan man undra om de har ett liv. 

Dag 53 Stripper Heaven

DAG 53 den 24 maj 2008

                      Jo det finns en himmel. Den ligger mitt emot mitt motell på Las Vegas boulevard. Strippklubben OG har legat där som en hägring i tio dagar nu, men ikväll, min sista kväll innan jag åker tillbaks till Hollywood, så ska jag utforska den. Eftersom min buss går kvart i sju på morgonen har jag bestämt mig för att skippa sömnen i natt, jag brukar ändå lägga mig runt sex numera så det känns meningslöst att försöka lägga sig tidigare. Ska försöka sova lite på bussen. När jag närmar mig klubben vet jag inte riktigt vad som väntar mig. Har inte varit på strippklubb på snart tio år. Byggnaden är stor och fräsch jämfört med husen runt omkring; alla fönster är svarta, det ska inte gå att se in. Först är det en dörr, sen en lång korridor, sen en till dörr, sen inträdesavgift; 30 dollar, växelpengar, ha! Där inne dunkar musiken, en scen med två pålar i mitten, en tjej som är topless åmar sig på scengolvet. Runt scenen sitter det killar och tjejer med drinkar och dollarsedlar. Jag blir något förvånad över att det nästan är lika mycket tjejer som killar i publiken; tjejgäng, par, bredvid mig sitter tre killar som precis fyllt 21, de är lyckliga som barn på julafton. I början känner jag mig lite obekväm, är lite skadad av den svenska politiska korrektheten, men när jag märker hur avslappnad och vänlig stämningen är slappnar jag av lite. Efter några låtar kommer det upp en ny tjej på scenen, senare är det två tjejer åt gången; det är stora bröst, små bröst, silikonbröst, hängiga bröst, glada bröst, ledsna bröst, spetsiga bröst, något för alla. Jag sitter vid ett bord lite i bakgrunden med en drink när en kvinna med stora bröst endast iklädd bh och trosor kommer fram till mig. Gillar du naturliga, frågar hon? Dom där är inte naturliga, säger jag, varpå hon plockar fram ena tutten och placerar min hand på den. Och ja, de var faktiskt naturliga! Hon frågar om jag vill ha en lapdance. Kanske senare, svarar jag. Det kostar bara 20 dollar vilket naturligtvis gör det hela mer intressant. Då och då kommer det fram tjejer och frågar om jag vill ha sällskap, jag vet inte riktigt vad det innebär och tackar nej. Efter att ha suttit i bakgrunden ett tag vågar jag mig fram till scenen; sitter bredvid ett gäng med en som fyller år vilket visar sig vara en bra placering, alla strippor vill ju bjuda födelsedagsbarnet på något extra. Har växlat till mig lite dollarsedlar så jag kan vara med i leken. Stripporna har många metoder för att plocka upp sedlarna på, bland annat placeras sedeln i pannan och plockas upp mellan tuttarna, kan definitivt rekommenderas, en annan variant är att placera en dollarsedel i varje hand, varpå hon blöter sina bröstvårtor, placerar tuttarna tryggt i händerna och får sedlarna att fastna på bröstvårtorna, mycket skickligt. Strippornas kroppskontroll är ganska imponerande måste jag säga, hade ingen aning om hur mycket man kan utrycka endast med hjälp av skinkorna. En tjej är så duktig på pålen att det inte kan kallas något annat än konst. En mörk strippa som precis varit uppe kommer och sätter sig bredvid mig. Hon där är min favorit, säger hon om Betty Paige-kopian som briljerar på pålen. Hon har lärt upp många av tjejerna. Jag kan förstå att hon är bra på pålen, hon ser inte ut som en typisk strippa, små bröst, glasögon, lite av en nördstrippa som kompenserar med att röra sig överlägset bäst. Hon är cool, senare diskuterar hon politik med grannen, mångfacetterad. Den mörka tjejen säger att hon gillar mig, föga förvånande. Hon vill dansa för mig; det tror jag säkert! Hon är het, jävligt het, det går inte att förneka. Och jag känner ju att mitt strippklubbsbesök inte skulle vara fullkomligt utan en äkta lapdance. Kanske senare, säger jag. Det är ju skapligt underhållande att bara sitta och kolla på alla nya strippor som kommer upp, stoppa in en dollarsedel innanför trosan på dem och få dem att skaka rumpa. Jag trivs här inne, jag skulle kunna bo här, det här är paradiset! Runt omkring mig är det andra som beställt lapdance, känner mig som en gäst på the Playboy Mansion, tjejerna gnuggar sina underliv mot killarnas; smeker brösten över lyckliga ansikten och skickar iväg morse koder med skinkorna. Den mörka tjejen säger att hon ska gå iväg på fikarast men att jag ska vänta där. När hon kommer tillbaks är jag redo; sänker min drink och följer med till en bekvämare sittplats; det är dags för en lapdance! För en kort stund tror jag att jag dött och kommit till himlen men jag blir snart påmind om att blodet fortfarande pumpar i mina ådror… jag tror jag avslutar rapporten där men från och med nu ska jag bara skriva musik man kan strippa till!

Dag 52 Zzzz

DAG 52 den 23 maj 2008

Kan man överleva en vecka i Las Vegas? Jag antar att svaret är ja, eftersom det gått en vecka nu och jag fortfarande lever. Men det är fan inte mycket liv kvar i mig. Det har varit en av de sjukaste veckorna jag varit med om. De senaste dagarna har jag känt mig som en zombie; vaknar någon gång på eftermiddagen; käkar lite chips, tar en dusch, ger mig ut i hetluften. Jag försöker minnas senast jag åt något som kan liknas vid en riktig middag men kommer inte ihåg när det var. Jag har mängder av grymma pokerhistorier, men eftersom många som läser bloggen inte är pokerskadade sparar jag dem till senare. Får bli över en drink eller varför inte ett pokerbord? (Eventuellt gör jag en sammanställning av flera dagars historier.) Jag slutar veckan på lite över 10 000 plus, vilket jag är nöjd med. Hade egentligen bara tänkt köra ett par turneringar men det blev mest cash-games och det som gör mig särskilt nöjd är att jag råkade ut för ett par extremt osannolika utdragningar men ändå slutade rejält plus. Hade jag inte haft otur på ett par händer kunde jag ha haft betydligt mer.

                     

Dag 51 RIP Coca Cola

DAG 51 den 22 maj 2008

                      Det omöjliga har hänt: jag har tröttnat på Cola. Vad kommer näst? Kommer jag att tröttna på pizza också? Jag vågar inte tänka på följderna om det skulle hända. Förhoppningsvis tillfrisknar jag inom kort. Det hela är ytterst bekymmersamt…

Min livsstil den senaste veckan har gjort att det är svårt att få ihop sammanhängande meningar, eller ens tänka klara tankar. Jag går som i en dimma, rullar in på kasinona, dricker gratisdrinkar, rullar ut igen vid obestämd tid med en ny sedelbunt i fickan. Jag skulle kunna leva här, men det skulle bli ett väldigt kort liv. Som en nyårsraket som brinner starkt och snabbt och dör med en smäll. Yeah baby, yeah. 

Dag 50 Champions League

DAG 50 den 21 maj 2008                      

Aislan trodde att champions league finalen skulle spelas på torsdag morgon, men när jag ligger i sängen på onsdagsmorgonen jobbar mitt undermedvetna och kommer fram till att, eftersom vi ligger 9 timmar efter Sverige här och jag vet att finalen alltid spelas på en onsdag, så borde den visas på onsdagsförmiddagen och inte på torsdagen. Jag ploppar upp ur sängen, går till loungerummet och mycket riktigt; det är avspark om tio minuter, ännu ett litet mirakel i den Frodianska världen. Min hjärna gör ofta sånt, löser problem eller kommer till insikter när jag är upptagen med annat. Jag sätter mig med de andra som också är United fans och ser United vinna efter en mycket dramatisk straffläggning. Jag lider med John Terry och hade faktiskt unnat dem segern, de hade ju trots allt ett par stolpträffar under matchen. Men United borde ha avgjort under första halvleken då de hade flera chanser att göra två-noll. Men fotbollen liksom livet är grymt…underhållande. 

  Det är natt till torsdag, det mesta tyder på att jag kommer att lägga mig i vad som nästan skulle kunna kallas normal tid: klockan har precis passerat ett. Jag skulle kunna säga att tröttheten slutligen hunnit i kapp mig, men det gjorde den för flera dagar sedan, det var bara det att jag inte gjorde något åt det då. En vecka har passerat i Las Vegas, alla jag mött har sagt att det räcker med 2-3 dygn i Vegas; det är allt man klarar av. När jag kom hit bokade jag tre nätter, nu har det gått en vecka och jag har ännu inte fått nog. Min kropp fick förmodligen nog för 4-5 dagar sedan men min viljekraft är starkare. Har levt på gratisdrinkar, redbull och snabbmat i en vecka nu. Har flera gånger tänkt att idag ska jag äta något nyttigt; lite frukt, en riktig middag, men nej, de blinkande ljusen från kasinona och klubbarna är alldeles för lockande. Flera gånger har jag upptäckt, vid tio snåret på kvällen, att jag inte käkat någon frukost. Då blir det oftast en pizzaslice eller två. Idag satt jag bara ett par timmar vid pokerbordet, körde en turnering och vi delade när vi var fyra kvar. Kände mig som en zombie men dominerade ändå bordet. Gick hem med 350 färska dollar i fickan; vilket gör att jag nu går runt med 12000 kronor i fickan vilket känns både bra och lite nervöst. (Anledningen till att jag gick med på att dela med fyra personer kvar var att, eftersom de betalade fyra platser med 30 deltagare och inte 3, som vore mer rimligt, så betalade andraplatsen ungefär lika mycket som om vi alla delade och med tanke på hur små marginalerna är på slutet var det en acceptabel deal.)

Dag 49 Poker King

DAG 49 den 20 maj 2008 

                      Det är eftermiddag, Aislan åkte hem i morse så nu känner jag ingen i staden. Men jag ska se Champions League finalen med mina rumskompisar som kommer från England, så det blir nog kul. Ena killen kommer faktiskt från Irland och det är nästan omöjligt att förstå vad han säger; ibland tvivlar jag på att han själv förstår vad han säger. Tröttheten är, som vanligt nu mera, extrem. Är för trött för att tänka. För första gången tror jag att jag kommer hinna ut på stan innan det är kväll. Kan bli intressant. Annars blir det nog en del poker skulle jag tro.

Kväll/morgon: När jag vandrar i hem i den varma ökenluften vid fyrasnåret går jag som på moln. Det har varit en sjuk dag vid pokerborden, många uppgångar och nergångar, men jag slutar dagen och natten på topp med 1650 dollar i fickan. Många händer blir det, råkade ut för ett par rejäla smällar men höll huvudet kallt och fortsatte mitt skarpa spel vilket betalade sig i längden. Efter att ha lämnat Flamingo med 1100 i fickan hamnade jag på Stratosphere där jag spelade midnattsturneringen. När vi var två kvar delade vi på potten, 550 var. Ka-ching.  

 

Dag 48 Värme

DAG 48 den 19 maj 2008

                      Klockan är halv fem på eftermiddagen, jag har precis stigit upp. Känns skönt att ha sovit ikapp några timmar från de tidigare sömnbefriande nätterna. Solen skiner som vanligt här, värmen är förmodligen på gränsen till outhärdlig, men jag har inte gått ut och kollat. Värmen är ganska påträngande klockan tre på natten också, så under dagen får man hålla sig inne eller ligga vid poolen. (Läser i tidningen att det är värmerekord för den här årstiden: 43 grader. Med andra ord är det varmare här än det var i Death Valley!!)

Strosar runt på strippen då jag hamnar i en rulltrappa; framför mig står en tjej med en kjol som är så liten att den påminner mer om ett pannband. När rulltrappan rullar upp hamnar hennes bakdel i huvudhöjd och jag kan inte låta bli att lägga märke till att hon är…..troslös!! Vilket förövrigt påminner mig om att jag måste raka mig…

Dag 47 Grand Canyon

DAG 47 den 18 maj 2008 

                      Klockan är halv fyra på morgonen så det är egentligen måndagen den 19, men jag kör det som söndag ändå. Det var en lång dag i dag. Man kan nästan säga att den började redan på lördagen eftersom jag inte sov något mellan dagarna. Jag åkte till Grand Canyon idag; bussen hämtade mig halvsju imorse. Jag sov inget i natt men försökte sova lite på bussen. Gick sådär. Busschauffören var väldigt pratglad under den första delen av resan. Han berättar att många skolfröknar jobbar extra som bartender eller croupier på kasinona. En som han kände hade en fast lön på 750 dollar men fick 3000 dollar i dricks varje månad. Sen fyllde hon på boobsen med Silicon och plötsligt fick hon 6000 i dricks istället. En investering som förmodligen betalade sig ganska snabbt. Jag sitter och halvslumrar på bussen, vanligen har jag ipoden på shuffle men nu låter jag den spela musiken i följd. Burials skiva Untrue funkar som utmärkt soundtrack. Har endast lyssnat på enstaka låtar på denna mycket underliga och stämningsfyllda skiva men nu, i mitt halvsovande tillstånd, fungerar den mycket bra och det känns som att en sinnlig film spelas upp i min hjärna. Jag älskar att vara i detta tillstånd, när man inte riktigt kan skilja på dröm och verklighet, det är inte ofta man är där men när man är det är det jäkligt skönt. Efter någon timme kommer vi till Hooverdammen, detta ingenjörmästerverk där de numera håller på att bygga en ny bro för att undvika all tung trafik över dammen. Efter ett antal timmar kommer vi äntligen fram till the Grand Canyon. Tänker inte försöka beskriva känslan här men det är en maffig upplevelse. I framtiden vill jag paddla nerför Colorado floden och campa längs med floden. Det vore jäkligt coolt, men det får bli vid ett senare tillfälle. Jag vandrar vid kanten ett par timmar i skaplig värme; ett par rådjur eller något liknande, ligger precis bredvid stigen och tycks inte bry sig något vidare om min närvaro. När jag är på väg tillbaks till bussen stöter jag på Pete och Jannine, som jag visste skulle hit idag, men att vi skulle råka på varandra var ganska osannolikt. De lämnar Vegas idag för att fortsätta i riktning mot bland annat New Orleans, ett resemål som jag faktiskt funderat på att åka till efter Vegas men kommit fram till att det är lite för omständligt att ta sig till och från (och onödigt dyrt om jag skulle flyga.) Aislan skulle också till Grand Canyon idag och vi trodde kanske att vi skulle hamna på samma buss men det visar sig att han inte skulle till South Rim som jag. Senare på kvällen stöter jag på honom vid motellet, vi bestämmer oss för att försöka avverka så många kasinon som möjligt och börjar längst bort med Mandalay Bay och Luxor, lyckas arbeta av 6-7 stycken sen ger vi oss. Tröttheten är som vanligt extrem och det skulle sitta bra med en rejäl natts sömn.

Lyssnings tips när ni är trötta, helst slumrande: sätt er i en skön fåtölj eller lägg er i sängen; börja spela Burials Untrue skiva, blunda och ni kommer att ge er ut på en mental resa. Detta tips funkar också mycket bra till Roger Waters skiva Amused to Death fast den kommer ta med er på en mycket annorlunda resa. Ok, en till, The Dark Side of the Moon av Pink Floyd funkar också mycket bra till dessa lyssningsinstruktioner. 

Dag 46 Stratosphere

DAG 46 den 17 maj 2008 

Jag tycker jag ser ett bekant ansikte ute på parkeringen, kilar ut och mycket riktigt är det Aislan som jag träffade i Hollywood. Av en slump har vi hamnat på samma motell. Jag ska möta Jannine och Peter senare på dagen och ber honom hänga på. Jag kommer till mötesplatsen 25 minuter för tidigt. Bestämmer mig för att spela lite poker så länge. Jag lämnar bordet 200 dollar plus. Senare åker vi till Fremont som är det ursprungliga kasinoområdet i Las Vegas, på den tiden Frank Sinatra och the rat pack höll igång. Sen åker vi till the Stratosphere, som är det högsta tornet i västra USA. Vi har en makalös utsikt över strippen och övriga Las Vegas. Där uppe finns också ett par åkattraktioner men jag undviker allt som man blir illamående av. Utsikten är så fin att man inte vill gå därifrån men vi har planerat att se piratshowen vid Treasure Island så vid niosnåret ger vi oss av. Showen är väl sådär får man säga, men gratis, så varför inte. Sen blir det ännu mera poker. Lämnar bordet ytterligare 200 dollar plus. Andra dagen slutar alltså 400 plus, vilket jag är nöjd med. Imorgon ska jag åka till Grand Canyon, bussen lämnar motellet kl. halv sju; eftersom jag kommit hem runt sex de tidigare dagarna ser jag ingen mening med att försöka sova något innan bussen går.

Min pokerfilosofi: spelar man bara på korten så spelar man i princip på tur. Jag vill inte vinna dina pengar med den bästa handen. Jag vill sno dina pengar med den sämsta handen. Jag vill förolämpa dig och ditt intellekt med min usla hand. Jag vill få dig att gråta när du tänker på hur lätt du lät dig luras. 

Wedding Day

Jag möter Jannine, Pete och deras engelska vänner i lobbyn till the Luxor, det pyramidformade hotellet. Limon som skulle hämta oss har åkt till fel hotell så vi tar en taxi för att hinna i tid till ceremonin. Vi kommer fram till kapellet och mycket riktigt, där är han: Elvis! Jag visste väl att han inte var död. I ärlighetens namn så är han inte jättelik originalet men Jannine är väldigt glad över att vi fick smala 50-tals Elvis och inte feta 70-tals Elvis. Och det är alltså Elvisimitatören som är prästen här, som om inte världen var galen nog som den är.  Hela ceremonin filmas och direktsänds även på internet, som en del av paketet. Elvisimitatören har en röst som är mycket lik originalet vilket kompenserar för hans bristande Elvislikhet. Jannine och Pete skrattar nästan oavbrutet åt det absurda i situationen och de är glada att det inte är deras riktiga bröllopsdag eftersom det hela är så knasigt. Efter att ha sjungit några låtar och dragit några kyrkliga rader är det dags för Elvis speciella bröllopslöften. Så här låter de:

Vi skrattar så tårarna rinner och uh-hu blir vårt ledord för kvällen. Okej, ord är kanske att ta i, låt oss kalla det ett ljud. När ceremonin är klar är det dags att skriva under vigselbeviset och jag skriver på som vittne, mycket stolt! Vi lämnar kapellet i en limousin som lyckats hitta rätt den här gången. Vi åker till the Bellagio och till tonerna av Liza Minelli som sjunger All That Jazz ser vi en mycket vacker vattenshow i den varma Vegasnatten. Vi snubblar iväg till the Luxor för att supa lite på deras vänners hotellrum innan vi ger oss ut på strippen igen. Vi hamnar på Coyote Ugly där tjejerna dansar på bardisken, ett mycket roligt ställe. Jennine, med sin vita klänning och prinsesskrona, är väldigt populär bland de andra gästerna. Alla vill ta ett foto med henne och när de får höra att jag är från Sverige vill de gärna ha med mig också. Tror aldrig jag har hamnat i så många samtal på dansgolvet förut, brudklänning is the shit!! En tjej som passerar nyper mig i skinkan. Se men inte röra! Skoja bara, fortsätt gärna! You’re famous, utbrister en annan tjej och pekar på mig. Jag vill inte göra henne besviken så jag tar fram en penna och signerar mitt namn på hennes högra bröst. En överglad kvinna kommer fram och lägger sina händer på Jannines kinder som om de är gamla vänner som inte setts på många år. Gifte du dig idag, säger hon entusiastiskt. Ja, svarar Jannine. Har han ett gott hjärta? Ja han är toppen! Men har han ett gott hjärta? Jag snurrar iväg på golvet och hör inte resten av samtalet. Efter någon timme tar vi oss ut på strippen igen för att börja bege oss hemåt. När vi passerar the Flamingo ser vi den överglada kvinnan från klubben ligga på knä ute på gatan med ansiktet mot marken och rumpan i vädret, omringad av sina vänner. This is why I love Las Vegas, säger en marin med snaggat hår… Vi tar en taxi till the Stratosphere för att käka på en 50-tals restaurang. Klockan är fyra på morgonen, det har varit en fantastisk dag, Vegas har mig redan i sitt grepp. 

Dag 45 Early Morning

DAG 45 den 16 maj 2008 

                      Jag har precis lagt mig i sängen; klockan är fem i sex på morgonen; det har börjat ljusna ute, solen är på väg upp; jag har suttit vid pokerbordet de senaste sex timmarna; tiden har ett annat tempo inne i casinona; det finns inga klockor någonstans och de roterar sina dealers så att man fastnar i en loop; det enda som skiljer dag från natt här inne är att det är mindre folk som spelar på natten; ljusen från spelautomaterna blinkar oavbrutet; ljuden låter som gamla tv-spel från 80-talet; då och då hör man någon ropa lyckliga läten, men för det mesta är det tyst fokus som gäller. Jag sitter vid pokerbordet när en servitris med en bricka kommer fram; något att dricka, frågar hon? Är det gratis frågar jag. Ja, svarar de övriga vid bordet unisont. Vad har du frågar jag? Allt, de har precis allt, säger killen på andra sidan bordet. Meningen är givetvis att man ska bli packad och spela bort ännu mer pengar än vad man planerat. Men jag är kylig och beställer en Redbull. Vid något tillfälle ligger jag 200 dollar plus, sen ligger jag 200 dollar minus, grämer mig naturligtvis enormt över att jag inte slutade när jag låg plus. Efter ytterligare någon timme är jag tillbaks där jag började, klockan är fem på morgonen, jag ska på bröllop senare på dagen, bestämmer mig för att gå hem och sova lite. På vägen hem stöter jag på en äkta crackhora. Crackhora är inget ord jag brukar använda, men tro mig, det har aldrig varit så befogat som nu. Hon skrattar hysteriskt, lägger huvudet ner på marken, fortsätter med sitt fejkade, hysteriska skratt. Det är inte mycket människa kvar i henne just nu. Jag får lust att ta fram mitt hopfällbara baseballträ och få tyst på henne, men jag har hört att man inte ska slå djur. 

Första dagen vid pokerborden: plus/minus noll. 

Dag 44 Las Vegas

DAG 44 den 15 maj 2008

 

                      Jag lämnar Hollywood för Las Vegas. Åker med Jannine och Pete som hade plats i bilen. Efter fyra och en halv timme rullar vi in på den berömda strippen till tonerna av Elvis’ Viva Las Vegas i en remixad version; hotellen speglar sig i solen, turisterna irrar runt som huvudlösa höns, snart är jag en av dem. Jag checkar in på mitt motell, Tods, som jag fått rekommenderat av folk jag mött på vägen. Motellet ligger på strippen, nära the Stratosphere, med pool, tvätt och allt annat man behöver. Jag bor i ett sex bäddars rum men jag är enda gästen i rummet vilket innebär att jag betalar 17 dollar dygnet för ett privatrum, ha! Sjukt billigt, vilket det mesta är här, de vet ju att de får in pengarna i kasinona istället. Efter några veckor med intensivt umgänge känns det skönt att bo själv ett tag, få en chans att vila upp sig, men jag är rädd att det inte blir så mycket vila; jag är ju trots allt i Las Vegas! Jag tar en dusch och bäddar sängen. Min kropp skriker: behöver sova!! Lyssnar jag på min kropp? Givetvis inte, jag ger mig ut på strippen för att knäcka banken…

Dag 43 Universal City

DAG 43 den 14 maj 2008

 

                      Jag, Anna, Pauline, Kenneth och Aislan åker till Universal City, som är lite av en nöjespark, baserad på olika filmer. Det är också filmbolaget Universals inspelningsstudio, där många filmer och teveserier spelats in. Vi åker bland annat igenom gatan som används till serien Desperate Housewives. Vi har en bra och rolig dag i strålande väder, hinner med de flesta attraktionerna. Pauline lär oss en lek som heter smile sucking om jag minns rätt. För att se hur det går till kan ni titta här:  Jag är glad för att jag fick lära känna dem en aning, tyvärr fick de inte lära känna mig särskilt mycket eftersom jag var för trött för att ha personligheten påslagen, kanske en annan gång.  På kvällen är det stand-up show på hostelet, de flesta komikerna är halvdassiga men ett par är ok. Senare får jag höra av Jannine, som hade gått till sitt sovrum, att det var någon som blivit knivskuren precis utanför hostelet och att ett tiotal polisbilar omringade parkeringen utanför; i luften cirkulerade två polishelikoptrar med sökljusen . Otroligt nog så märkte ingen av oss i loungerummet någonting av det. Vi tar en till match:

Dag 42 The Smell of Death

DAG 42 den 13 maj 2008

Har skrivit upp mig på en guidad tur som går till Hollywoodskylten. När vi går på Hollywood boulevards ”walk of fame” berättar guiden att för att få en stjärna på gatan så måste man ha varit i branschen i minst fem år och att det kostar 25000 dollar. Det vill säga att alla som har en stjärna här har betalat för det själva, vilket känns aningen fåfängt men det kanske inte är särskilt överraskande. Den enda stjärnan som inte ligger på trottoaren är Mohammed Ali’s eftersom han inte ville att folk skulle trampa på honom. I stället hänger den på en vägg, respekt. Vi vandrar upp för den branta backen till Hollywoodskylten i den stekande värmen. Guiden berättar att de har installerat ett avancerat säkerhetssystem för att undvika att folk klättrar på Hollywoodskylten eller vandaliserar den. När vi väl kommer upp på toppen har vi enastående utsikt över LA; det mest slående är kanske smogen som ligger tjock över staden. När jag lämnade San Diego var jag rädd att jag inte skulle träffa på lika sköna människor i Hollywood men min oro visar sig vara obefogad; här finns faktiskt ännu skönare människor. Förutom mina rumskompisar så kan jag nämna Pauline från Hong Kong, Anna från Lindköping, Kenneth från Norge, Aislan från Brasilien och ett antal britter och australiensare som jag inte kommer ihåg namnen på, (de är för många, det är omöjligt!) Särskilt Anna och Pauline är riktiga glädjespridare som jag är extra glad över att jag mött. Under vandringen till skylten börjar jag tala med en brittiska, Jannine, som är här med sin australiensiske make, Pete. De är båda roliga och trevliga; efter Hollywood ska de till Las Vegas för att gifta om sig inför en Elvisimitatör, som en rolig grej. Senare på dagen åker vi ner till Santa Monica Beach och vandrar på strandpromenaden. Jag nämner att mitt nästa stopp på min resa är Las Vegas. Du borde komma på bröllopet!, utbrister Jannine. Vi har lediga platser i limon. Ett äkta Vegas bröllop är givetvis inget man tackar nej till! Ett bonusäventyr! De andra vill ta en öl på piren, Kenneth är inte gammal nog så vi drar oss hemåt. Vi hoppar på bussen och sätter oss på första bästa lediga säte; efter en kort sekund känner vi en dödlig stank. Vad i helvete är det? Sen ser vi att det sitter en lodis framför oss som vi hade missat på vägen in. Vi sitter kvar några sekunder, vi tror kanske att det ska gå att uthärda men det går inte; vi måste flytta på oss. Vi flyttar oss tre-fyra rader längre bak på andra sidan gången. Vid nästa station kommer det på en man som sätter sig på vår gamla plats. Hur länge tror du han sitter kvar, frågar jag Kenneth? Max en minut, svarar han. Vi ser hur han rynkar på näsan och ser förskräckt ut; han tittar sig runt om kring, upptäcker lodisen. Efter trettio sekunder flyttar han på sig. Trots att vi sitter en bit bak så kommer det vågor av dödlig stank som väller över oss. Och det är ingen vanlig stank vi pratar om, den här skulle ha kunnat användas vid kemiskkrigföring. Tänk er den värsta stanken ni upplevt och dubbla det, då börjar ni närma er vad vi snackar om här. Vi sitter och roar oss åt alla passagerare som kommer på och ser de lediga platserna, som en oas i öknen; de har ingen aning om vad som väntar dem; efter en stund blir bussen så full att det inte går att hålla sig borta. De som tvingas stå och sitta i närheten håller uppe sina tröjor för munnen för att skydda sig mot stanken; vid stoppen hoppar de ut och andas lite frisk luft för att sedan hoppa tillbaks och hålla andan så gått det går. Vi lyckas överleva resan och tar oss hem helskinnade. 

Dag 41 Silicon Valley

DAG 41 den 12 maj 2008

 

Inleder dagen med att gå in i en parkeringsautomat en pinsamhet som senare överträffas av en kanadensiska som går in i en lyktstolpe. Det här är drömmarnas stad, men kanske ännu mer de brustna drömmarnas stad. Här finns många servitriser/skådisar, butiksbiträden/rockmusiker, modeller/porrskådisar. Men det mest slående är kanske alla tuttar, närmare bestämt silikontuttar. Och har man lagt ett antal tusen på att fixa till dem så vill man givetvis att det ska synas. En del tuttar tycks bryta mot tyngdlagen i sättet de håller sig uppe. Man ser många tjejer som förmodligen varit modeller eller liknande men som nu har passerat trettio och inte längre får jobb; de håller fortfarande sin kropp i topptrim men har inte råd att göra något åt rynkorna i ansiktet. Bitterheten lyser igenom, ett par silikontuttar räcker en bit men inte hela vägen. Själv har jag lite av en återhämtningsdag i dag, förra veckan tog hårt. Går runt i Hollywood på lite sightseeing, uppför branta backar till bostadsområden med små vägar utan trottoarer. Det här är, som jag fått höra många gånger, en stad för billister, inte för kommunaltrafikanter. Jag går nerför på Hollywood boulevard och uppför på Sunsetstrip; sätter mig på Starbucks med datorn och softar i någon timme. En kvinna som är hög på något irrar runt inne på kafét; hon går in på toaletten; efter en lång stund kommer det vatten rinnande under dörren och hon kommer inte ut. Personalen står utanför med en mopp och försöker få henne att öppna; dags att gå. När jag kommer tillbaks till hostelet så skriver jag upp mig på en limousintur de har på kvällen. Första bilen är full men de försöker få ihop folk till en andra. Tyvärr blir det inte tillräckligt med folk till den andra och vi får bittert se hur de andra rullar iväg med gratis champagne och allt, svinen! I stället hänger vi loungerummet och spelar fussball. Har ett par riktigt softa rumskompisar, bland annat Frank från Holland och Pete från Sydafrika. Pete har varit ute och seglat i 8 månader och är mycket ivrig på att gå till en salsaklubb. Eftersom vi andra inte vill se ut som idioter på dansgolvet lyckas vi undvika salsaklubben och hamnar i stället på the Sunset Strip. (Visst ser vi ut som idioter vanligen också men till en mindre grad.) Första besöket gör vi på The Rainbow Bar and Grill. Vi är aningen fel klädda eftersom det är läder, tatueringar och nitar som gäller här. Får höra att Guns’n Roses spelade in sin video till November Rain här. Sen trillar vi ner till The Viper Room, där en grupp som heter The Savages spelar. En trio som är duktiga musiker och som har en del sköna låtar, får ta och kolla upp dem på nätet senare. Tar taxi hem, första heldagen i Hollywood är över. (Inga kändisspottings men Frank påstår att han såg Snoop Dog på the Rainbow, något jag finner högst osannolikt.)

HOLLYWOOD

Johnny Depp har svårt att släppa piratrollen.   

Spindelmannen jobbar sent idag. Jag sitter och käkar pizza i the Kodak Theater, bredvid mig slår sig Catwoman och Snövit ner. Som för att säga: hej, välkommen till Hollywood; här är ingenting på riktigt. Nere på Hollywood boulevard står spindelmannen, snobben, goofy, en drös krigare ur Darth Vaders arme, plus en massa andra sagofigurer som jag inte minns namnen på. Catwoman och Snövit har lunchrast just nu och käkar pizza vid bordet bredvid. Radion spelar Purple Rain och Catwoman sjunger med så att det ekar i hela restaurangen. När jag har käkat klart återvänder jag till Hollywood Boulevard; på trottoaren står en kille och en tjej och musicerar; killen spelar gitarr och flickan sjunger; flickan ser ut att vara 13 år och killen inte mer än 16 år. De spelar ”Umbrella” och andra covers; han spelar bra gitarr och hon har en egen och bra röst men hennes engelska är dålig, jag misstänker att de kommer från någon gammal öststat, ser ut så på ansiktstypen också. Jag passerar en dörr där det står psychic readings, only 15 dollars. Här har ni en spådom: den nästa personen som går in genom den dörren kommer att bli lurad på alla sina pengar. Där! Se hur lätt det är. Och jag tar inte ens betalt. Längre fram på vägen sitter en annan gatumusiker med en skylt där det står: Out of work pornstar. Aren’t we all...

Dag 40 Sentimental Journey

DAG 40 den 11 maj 2008

 

                      Tåget rullar sakta ut ur San Diego; förbi flygplatsen, lagerlokaler, amerikanska flaggor som vajar i vinden, barn som flyger drakar i parkerna, söndagstrafiken som lunkar fram. Veckan i San Diego flög förbi oroväckande snabbt. Det blir så när man har kul antar jag. Tröttheten är nästan överväldigande efter ännu en natt med minimal sömn. Känns som att det var flera veckor sedan jag fick en full natts sömn. Ipoden står på shuffle och plötsligt dyker Still Loving You av Scorpions upp, denna perfekta powerballad, med de små nyanserna i introt och de dramatiska stämningsbytena i mitten till det majestätiska och bombastiska slutet. Den perfekta tryckarlåten, en typ av låt som inte görs längre. Förmodligen eftersom det inte går att överträffa klassikerna, från Aerosmith’s Dream on till Guns ´n Roses Don’t Cry. Trots att jag har haft podden i snart en månad har denna låt aldrig dykt upp förens nu. Jag har inte hört låten på säkert 15 år och att lyssna på den får en flod av gamla fjortisminnen att välla över mig. Låten var obligatorisk i våra fester i 44:an och det kan mycket väl ha varit den låten jag dansade min första tryckare till.  Man var 11 år och stod mod väggen och samlade mod för att bjuda upp en av tjejerna på intresselistan. Det var ofta 3-4 stycken tjejer på listan med en som var lite mer intressant än de andra. Vem den personen var ändrades ganska ofta och det berodde mest på vem jag bedömde att jag hade störst chans att nå framsteg med. (Dilemma: visar man för mycket intresse för en av dem riskerar man att sumpa det med någon av de andra som man kanske har större chans med. Eftersom man inte har någon aning om man vet vem man har bäst chans med så får man gå försiktigt fram.) Man var oskuld och vägen till andra sidan tycktes oändligt lång. Atlantis låg hela tiden och lurade bakom nästa krök men man kom aldrig nära nog för att se hur det såg ut. Frustrationen var naturligtvis olidlig. Att dansa tryckare till Scropions var ett steg på en lång, brant trappa som man var tvungen att ta. Och man tog gladligen det steget eftersom varje nytt område man fick utforska var som att upptäcka Amerika på nytt; spännande, läskigt och fantastiskt. Man kan aldrig återvända dit, aldrig uppleva de sakerna igen, vissa saker upplever man bara en gång i livet. När man går ut ur Platons grotta kan man aldrig återvända igen. Jag håller på att utveckla en sentimental ådra som jag vårdar med ömhet. En komplimentering till min personlighet som jag placerar bredvid mina morgondepressioner som jag också utvecklat under senare år; förmodligen ett resultat av insikten om att livet i grunden är meningslöst och att den enda meningen som livet har är den man själv ger det. Och ibland har man inte energi nog att fylla tomheten. En depression om dan gör dig lyckligast i stan som Kalle Anka brukar säga. Att känna doften av danspartnerns hår och parfym var en doft av lycka även om man knappt kunde andas i den överparfymerade luften. Man stapplade fram som nyfödda kalvar och var lycklig som ett barn på julafton; minnena är inkapslade i låtar som Guns’n Roses Don’t Cry, den ultimata depplåten som påminner om alla gånger man blev ihop med den söta tjejen med flätor och sen upptäcker att det är hennes bästis man egentligen vill ha. Eller min personliga favorit som egentligen inte alls är en deppig låt men som påminner mig om en särskilt olycklig kärlek; What’s Up med 4 Non Blondes. Oh, the pain. Kommer musiken man hör idag ha samma effekt? Jag tror inte det, livet är inte tillräckligt dramatiskt nu; man är inte lika mottaglig. Världen intas med en ironisk och cynisk underton som jag försöker undvika så mycket som möjligt. Jag lämnar mina nya vänner i San Diego, Joel, Sue, Henke, Johan och alla andra som jag inte kommer ihåg namnen på. Vi kommer aldrig att ses igen; gjorde ett kort gästspel i varandras värld och försvann sedan i myllret. Jag är dålig på att hålla kontakt med folk, jag existerar bara här och nu; mitt liv är en film, jag är huvudpersonen och det som inte syns på filmduken existerar inte. Människor kommer och går i biroller, ibland viktiga, ofta roliga, men alltid flyktiga. När jag var liten ville jag vara hjälten men jag tror jag får nöja mig med att vara anti-hjälten. Den är lättare att leva upp till. I närheten sitter någon och tuggar på ett tuggummi med en bekant smak: jenka! Doften av detta tuggummi tar mig ännu längre tillbaks i tiden. Fem-sex år gammal; hade fortfarande svårt att skilja mardrömmarna från verkligheten, vilket gjorde att även dagarna var skrämmande. Minnena finns lagrade i kroppen, sammanlänkade med ljud och dofter som vid given signal ploppar fram ur det omedvetna. Och jag känner mig sentimental igen.

 

(Okej, ett aningen skumt inlägg men jag är trött och känner mig melankolisk, då blir det så.) 

Dag 39 Surf Boy: The Resurrection!

Surf Boy is back! Okej, om vi ska vara ärliga så lyser de vågbemästrande superkrafterna ännu med sin frånvaro. Men idag så fick jag åter en chans att brottas med havet. Det var ingen picknick. De här vågorna var fan inte att leka med. The sea was angry today, som George Costanza skulle ha sagt. Jag satte mig på bussen och åkte till Mission Beach, ett jäkligt skönt ställe med något för alla skulle jag tro. Hyr en bräda och ger mig ut i havet. I Santa Cruz surfade vi inne i en vik och förhållandena var väldigt bra för amatörer; här är det inget som bromsar vågorna, de kommer med full kraft och slänger upp allt i dess väg på stranden. Jag går ut tills vattnet når brösthöjd och lägger mig på brädan; paddlar för allt jag är värd; känner inte att jag har kommit långt nog ut, paddlar vidare; tjugo minuter senare: nu borde jag vara långt nog ute. Jag tittar bakåt och ser att jag rört mig ungefär fem meter framåt på den senaste kvarten. Fuck!! Jag får byta taktik, tar mig längre ner på stranden där vågorna är lite mer gästvänliga. Slutligen kommer jag en bit ut; jag paddlar bort till de större vågorna; försöker fånga ett par men missar; det är helt klart svårare här: vågorna bryter annorlunda och är snabbare. Efter ett par misslyckade försök är det istället vågen som fångar mig. Men en jävla fart slungas jag in på stranden. Jaha, då får man paddla ut igen. Efter ett tag får jag tag på ett par fina vågor, men inte sällan får jag stryk av havet, sväljer ett par liter äckligt saltvatten och dör drunkningsdöden. Ett par gånger sätter jag mig på stranden för att återhämta mig, funderar på att ge mig men biter ihop och paddlar ut igen. Snackar med några amerikanska nybörjare som har liknande problem, vilket får mig att känna mig lite mindre värdelös. Men det finns ett och annat proffs som inte har några som helst problem, står på huvudet på brädan gör de också, jävlarna. Efter någon timme är jag kaputt, jag är hungrig och köper lite käk. Dagens lunch: inleder med Häagen Dazs glass, går över till Pringles chips, lätt saltade, toppar det med lite Non Stop, avrundar sedan med jordnötter. Dricka: Coca Cola Classic. Det är viktigt att man varierar sin kost för att må bra och jag kan ju inte käka pizza varje dag, även om jag gärna skulle vilja det. Efteråt lägger jag mig på min handduk och slumrar ett par timmar tills det börjar bli mörkt, då jag sätter mig på bussen och åker hem. Väl hemma tvättar jag kläder och borde käka men glömmer bort det. Det är min sista dag i San Diego, imorgon åker jag till LA och Hollywood. En sista natt med gänget.

Världens tredje fulaste fågel: pelikanen 

Dag 38 Tijuana

Ni kan vara lugna: Sombrerosäsongen är säkrad.

Har kollat in vågrapporten, ser tamt ut. Blir nog ingen surfing idag heller. (Det första jag fick höra när jag frågade om surfmöjligheterna här var att en man hade dött för någon vecka sedan efter att blivit biten av en haj. Han hade lyckats paddla tillbaks till land men förblödde på stranden. Precis sådant man vill höra innan man ger sig ut i vågorna! Så tack för den informationen.) Funderar på att åka över till Mexiko en sväng. Vilket återigen betyder att det här kan bli mitt sista inlägg. Tijuana är inte helt tryggt har jag fått höra. Jag tänker endast ta med så mycket pengar som jag är villig att bli rånad på, drar nog gränsen vid 50 dollar. Då har man så man kan shoppa lite och köpa lite mat. Och skulle jag bli rånad så kan det vara värt 50 dollar för upplevelsen. Men i övrigt, inga dyra kläder, ingen Ipod, ingen dator, inga dyra skor (fast jag blir nog tvungen att ta mina Nikes eftersom jag vill gå bekvämt), ingenting jag inte kan leva med att förlora. Folk på hostelet som varit där säger att de är glada att de åkte dit men de skulle aldrig åka tillbaks. Vi snackar nu endast om Tijuana, Mexiko är naturligtvis mycket mer än den galna gränsstaden. (För ett par veckor sedan blev 17 personer ihjälskjutna i en droguppgörelse och idag läser jag i tidningen att Mexikos högste polischef blivit mördad, en av många högt rankade poliser som blivit dödade.)

 

                      Klockan är 8 på kvällen och jag känner mig trött som Napoleon efter slaget vid Waterloo. Mexiko är avklarat och jag har hälsan och plånboken intakt. För att ta sig till Mexiko från San Diego så är det bara att sätta sig på spårvagnen och åka till sista stationen som ligger precis vid gränsen, sen traskar man över. De tycks inte vara oroliga för illegal invandring i Mexiko. Tydligen är det inte särskilt vanligt att folk smiter in från USA till Mexiko för att jobba på McDonalds till usel lön. Man behöver inte visa pass eller nåt, bara gå igenom en rulldörr, av samma typ som man har på Skansen. Väl inne i Mexiko är det bara att promenera ett par minuter så är man inne i centrala Tijuana. Det finns barer, ”apotek”, strippklubbar och säljare överallt och de tycks ha en övernaturlig förmåga att känna igen främlingar; de upptäcker mig på tjugo meters håll och hojtar, ”gratis strippshow, billig sprit!! Kom hit, kom hit!!” De tror givetvis att jag är en Amerikan som är här för att synda på alla tänkbara vis. Tydligen är det väldig populärt bland de amerikanska soldaterna som är stationerade i San Diego att ta sig över hit på helgerna och köpa pussy, knark och sprit. Då och då kommer det fram män som slänger ur sig ord som ”heroin, kokain?”. De väntar en millisekund på reaktionen, en negativ skakning på huvudet, och vandrar vidare som om vi aldrig setts. En berusad man i taxiuniform kommer fram och frågar om vi vill åka taxi (vi är i detta fall jag och folk som råkar stå i närheten). Jag lyckas undvika deras ”red light district”, men springer ändå på en hora. Vid en gatlykta står en tjej och pratar i telefon; när jag passerar lägger hon på och frågar, vill du ha massage? Va, frågar jag? Vill du ha massage? Jag fattar ju att det inte är massage hon erbjuder och tackar nej. Vid det laget har hon hunnit ta min arm i armkrok och jag får bokstavligt talat rycka mig loss. Jag känner att jag har fått nog av Tijuana och bestämmer mig för att ge mig av innan det blir mörkt. Att ta sig in i USA igen är inte lika lätt som att sig ut. När jag kommer till gränsen står det en miljon mexikaner i kö och väntar på att få komma in. Jag ställer mig snällt i kön och efter ca.40 minuter kommer jag fram till tullvakten. Varför åkte du till Mexiko idag frågar han? Jag är sugen på att svara ”för att köpa receptbelagda mediciner, horor och heroin. Är det lugnt eller?” Men jag tror inte han är mottaglig för den typen av stollehumor så jag svara sanningsenligt, ”ville bara kolla in staden.” Han tittar på mig en extra gång, rynkar pannan, sen säger han ”ok, passera.” Och jag är tillbaks i det förlovade landet. Yes! Nu ligger jag i min säng; tröttheten hänger tung över mig, jag borde sova men vi har blivit inbjudna till någon invigningsfest med gratis sprit i en skyskrapa; inget man tackar nej till.

 

Infogad Rapport: Stället ligger högst upp i byggnaden och har den coolaste utsikten över staden som man kan tänka sig; en stor del av lokalen är utomhus och där finns sköna soffor, runda bord och barstolar precis vid räcket; på ena sidan ligger stadens baseballarena precis nedanför, på andra sidan breder staden ut sig. En fantastisk plats som vanligen ockuperas av rika människor som inte beblandar sig med småfolket. Drinkarna är goda och gratis, ett par i sällskapet har lyckats jobba sig igenom hela menyn, starkt jobbat. Senare strosar vi runt i natten med lite nya vänner, ännu en bra dag är förbi. Natti natt.  

La Hoja

Idag var det äntligen kanonväder. Stack till La Jolla beach (uttalas La Hoja, bra jobb med stavningen där) med en brasilianska som jobbar på hostlet. Sue (inte hennes riktiga namn eftersom det är lite väl svårt att uttala. Själv går jag för det mesta under namnet Jack.) La Jolla är ett lite dyrare och finare område men en skön strand, tennisbanor och golfbana. Vi sitter och softar på stranden medan småbarnen leker i sanden. På vägen hem säger Sue att hon har pastasås kvar från igår om jag vill käka pasta till middag. Jag är vegetarian, säger jag. Ok, men det går att plocka bort bitarna, säger hon. Jag blir, som så många gånger tidigare, tvungen att förklara att, bara för att man har tagit bort likdelarna ur såsen, så betyder inte det att såsen går att äta. Detta är ett konstant problem för vegetarianer, köttätare som tror att det är lugnt att gnugga maten mot djurkadaver och sedan servera det som vegetarisk mat. It ain’t workin´mate!! Istället blir det burritos, mycket smaskigt. När jag träffar Joel på morgonen säger han att han ska spendera dagen med några Schweiziska tjejer. ”Apparently they think I’m cute and funny and I happen to agree on both accounts.” När jag träffar honom senare på kvällen frågar jag hur det gick. ”Turns out I’m not as charming as I think I am”. Istället ska han ut på femte gatan och söka lyckan. Lycka till med brudarna, säger jag. It’s not about luck, säger han. Du skulle bara veta…

Dag 37 La Jolla

DAG 37 den 8 maj 2008

Onsdagskväll betyder barrunda på hostelet. Vi började enkelt med en klassisk irländsk pub,  sen gick vi till ett ställe som hade duellerande pianister. Ganska roligt, man kunde komma med önskningar och de spelade en del oväntade låtar för att vara framförda på piano, bland annat Timberlakes Sexyback. En del improviserade grejer till olika födelsedagsbarn. (Barn är kanske inte helt korrekt eftersom man måsta vara 21 för att komma in.) En tjej från ett annat hostel kommer fram och frågar vad jag heter. Jag säger att hon kan kalla mig Jack. Men vad är ditt riktiga namn? Du kommer inte att kunna uttala det. Jo, låt mig försöka. Ok. Det är Frode. Hon misslyckas naturligtvis kapitalt med att uttala namnet. Vart kommer du ifrån, frågar hon. Norge, svarar jag. Oh, är det sant? Jag har lite norskt i mig, säger hon. Inte än, svarar jag. Efter några sekunders fördröjning blir hon väldigt generad. Jag undrar först om hon medvetet gett mig smash läget. Eftersom hon borde känna till det gamla skämtet: Jag är irländare, har du något irländskt i dig? Nej, svarar tjejen. Skulle du vilja ha det? Men hennes reaktion avslöjar att det inte var planerat från hennes sida. Hon ropar på sin kompis och berättar om replikskiftet. De fnittrar länge och bjuder mig på en öl. Hon går iväg och jag pratar lite med hennes kompis; fem minuter senare kommer hon tillbaks. Ni skulle ha hört vad som precis hände! Vad? Vad hände, frågar vi. Jag pratade med en kille som var från Norge, jag sa att jag hade lite norskt i mig, då sa han: inte än. Hahahahaha. (Okej, du har fått tillräckligt att dricka för i kväll. Själv begränsar jag mitt alkoholintag till en och en halv öl, jag är fortfarande lite packad sen i förrgår.) Jag och kompisen skrattar och utbyter de vanliga hostelgästreplikerna: Var har du varit? Vart ska du? Nåt att rekommendera? Vi vandrar vidare till ett ställe med liveband och dansgolv. Jag dansar givetvis inte nykter: ska man göra bort sig på dansgolvet vill man inte komma ihåg det dagen efter. En tredje tjej i kompisgänget kommer fram till mig och säger: Jag tror min kompis är intresserad i dig. Eller rättare sagt, jag vet att min kompis är intresserad i dig. (Det är deras sista natt i San Diego och de är här för att fixa ligg.) Jag lutar huvudet på sned och rycker på axlarna för att, så skonsamt som möjligt, förmedla: sorry, inte intresserad. Även om jag varit singel och kåt hade jag tackat nej. Någon kvalitetskontroll måste man ha. Men jag tipsar henne om att min rumskompis Joel säkert är intresserad. Min rumskompis, den glömske australiensaren, är en lustig figur som slänger ur sig många roliga, om än inlärda, repliker. ”Jag är den typen av kille som din mamma varnade dig för.” Och mycket riktig, han ställde upp. Senare fick jag en rapport från Joel: hon påminde lite om en man, men så länge de har ägglossning så är jag nöjd. Ha ha, den bjuder jag på. 

Dag 36 Pompeji

DAG 36 den 7 maj 2008

                      Sitter på cafét i bokhandeln Borders och dricker varm choklad. Har varit på ett museum som visade, förutom gamla dinosaurieskelett, en utställning om Pompeji, med gamla reliker från staden. Pompeji blev som bekant begravd av aska och lera för nästan två tusen år sedan när vulkanen Vesuvius fick ett utbrott. Länge var staden bortglömd men på 1700-talet återupptäcktes den av en man som skulle gräva en brunn. Hela staden låg då under marken. Människor som inte lyckats fly, eller låtit bli, begravdes i askan och leran som fångade deras sista stund i livet. Med åren förmultnade deras kroppar och lämnade tomma människoformade hål i marken under jorden, på 1800-talet kom en man på idén att fylla hålen med gips vilket gjorde att man kunde se hur människorna sett ut deras sista stund i livet. Det är gripande och lite makabert. För andra dagen i rad lyser solen med sin frånvaro. Molnen har sett regntunga ut så jag har inte tagit mig till någon surfbar strand än. Det första man gör på morgonen är att kolla på wavewatch.com där de har dagsfärska rapporter om vädret och våghöjden på alla stränder, plus att de har livekameror på flera stränder där man kan se hur vågorna ser ut och om det är mycket folk där, mycket praktiskt.

Hittills har jag inte sett så mycket av det feta Amerika, men här i San Diego tycker jag mig se tjockisar lite varstans. När jag lämnar museet kommer det en fet man, utan t-shirt, joggandes. Hans tuttar fladdrar i vinden. Finns det inte regler mot sånt, det är ju förargelseväckande beteende? När jag ser feta människor så tänker jag ofta ”hoppas de njöt av vägen dit i varje fall”. För det vore ju jäkligt klantigt att bli fet utan att njuta på vägen dit. Glass till frukost, choklad till efterrätt, pannkakor med sirap som fika, pizza till lunch, non-stop i stället för stödmacka, buffé - all you can eat som kvällsmat, tröstchips framför tv’n, gräddkolor som nattmat; man skulle känna sig som en romersk kejsare. Och plötsligt skulle man vara en fet romersk kejsare, eller ja, bara fet. 

En gammal gubbe står på trottoaren, hans mobil ringer. Konstigt nog har han Like a Virgin som ringsignal. Jag misstänker att det är barnbarnen som varit framme.

                      i made it through the wilderness

                      somehow i made it through…

Han plockar fram mobilen och letar efter svarknappen.                  

                      didn't know how lost i was until i found you

Han fingrar febrilt på telefonen.

-       Hello!? Hello!!

                      i was beat, incomplete

                      i'd been had, i was sad and blue

-       Hello!!

Hans fingrar tycks inte träffa rätt; han plockar bort telefonen från örat och tittar på skärmen. Den som ringer har ett enastående tålamod och vet förmodligen att farfar inte är någon blixt när det gäller att svara på mobilen.

                      but you made me feel

                      yeah you made me feel

                      shiny and new (ho!)              

-       Hello! Hello? 

                      like a virgin

                      touch for the very first time

                      like a virgin

Musiken slutar och gubben tittar på telefonen.

 -       Oh, well. Missed that one. 

Dag 35 Bakfylla

DAG 35 den 6 maj 2008

                      Klockan är halv åtta på kvällen och jag är fortfarande inte mig själv. För ett par timmar sen åt jag frukost, var hungrig tidigare också men kände inte att jag kunde äta något då. Festen igår tog hårdare än väntat. Börjar jag bli gammal? Hostelet hade en fest i partyrummet i går och drickan var billig. Köpte man en öl, som kostade 18 kr, så fick man en shot för 6 kr, något man givetvis inte tackar nej till. Det är tydligen en speciell dag för den mexikanska befolkningen, får höra att det är deras ”befrielse dag” eller något. Typ som 4 juli för amerikanarna antar jag. Detta uppmärksammar hostelet med att ha en pinata. För er som inte vet vad en pinata är så kan jag berätta att det är, oftast, en färgrik gestalt som liknar ett djur, gjord i papier mache, fylld med godis. Leken går ut på att man, med bindel för ögonen, ska slå sönder figuren med ett baseballträ så att allt godis sprids ut, för att sedan ätas upp.  Eftersom man har bindel för ögonen händer det att man inte alltid träffar rätt, vilket många pungkulor fått känna på. Vår pinata är svart och ska likna Batman. Efter fem-sex personer försökt lyckas till slut en tjej få hål på pinatan och godiset flyger genom rummet. Smaskens. Klientelen består av australiensare, tyskar, britter, två svenskar och jag. Vi har många sköna diskussioner, delar reseberättelser och jag får lite tips om vad man ska göra i San Diego. Helt plötsligt känner jag att jag är grymt packad i tillägg till att vara sjukt trött. Jag passar på att smita iväg innan jag ställer till med något (som att modellera om någons ansikte av misstag); lyckas ta mig upp för trappan med värdigheten intakt; stupar ner i sängen med kläderna på. Är så trött och borta att jag inte orkar ta ut kontaktlinserna. När jag vaknar känner jag att jag fortfarande är rejält packad, ögonen är rödsprängda och magen känns instabil. Två fyllor för priset av en tänker ni kanske, men nä, det här är fan inte soft. Funderar flera gånger på att stiga upp men känner att jag inte skulle göra mig själv rättvisa. Skulle lalla runt som en ettåring som precis lärt sig gå. Så det finns bara en sak att göra: sitta i sängen och vänta, vänta på att balanssinnet hittar hem och att magen ska blir redo att ta i mot mat. Vid femsnåret bestämmer jag mig för att det är dags att ta tjuren vid hornen; jag stiger upp, ger mig ut på gatorna med sikte på hamnen; köper en macka och en dricka, sätter mig på en bänk vid vattnen och bara glor. Jag plockar fram min macka och efter ett par minuter sitter det ett tjugotal duvor runt mig som hoppas att jag ska bjuda på några smulor. Det kan ni glömma duvjävlar!! 

Dag 34 San Diego

 

DAG 34 den 5 maj 2008

                      Har ni något till Vegas, frågar jag expediten bakom check-in disken? Nu? Vill du ha en billjett till Las Vegas just nu, svarar hon. Ja, om det finns. Hmm, låt mig kolla. Det finns en kvar men den är ganska dyr och du måste byta i Denver. Ok, säger jag. Har ni något annat billigare? Ja, vi har några biljetter till San Diego om du är intresserad. Kan man surfa där, frågar jag? Ja det ska gå, staden ligger vid kusten. Ok, jag tar den. (Jag visste faktiskt att man kunde surfa där, men jag tyckte det var coolare att fråga. Egentligen hade jag ju tänkt gambla i Las Vegas först men Vegas finns kvar nästa vecka också. Om nu inte hippien med skylten får rätt (domedagen är här!)) Jag sätter mig och väntar i den stora terminalen, ingen brådska med att checka in, planet går om ett par timmar. Säkerhetsnivån har höjts till orange hör jag i högtalarsystemet. Ja, det lär ju knappast påverka mig tänker jag dumdristigt. Efter att ha skypat lite med Lillian bestämmer jag mig för att passera säkerhetskontrollen, ingen anledning att få det stressigt i onödan. Kön går lagom fort men när jag kommer fram och visar min biljett säger kontrollanten ”vi har förhöjd säkerhetsnivå, jag måste be dig sätta dig en av stolarna där och vänta.” Ok, säger jag. Tänker först att det är något han säger till alla men ser fort att det inte sitter några andra där. Alla andra går vidare till olika röntgenmaskiner och passerar metalldetektorn utan problem. Jag ses tydligen som ett säkerhetshot. Jag försöker se så oskyldig ut som möjligt; alla andra passerar förbi i lugna köer; jag plockar fram lite papper för att se obekymrad och upptagen ut. Jag märker hur pappret darrar; det är mina händer som darrar. Jag är så nervös över att se nervös ut att mina fingrar skakar. Satan! Jag har väl inget olagligt i väskan? Precis innan man visar upp biljetten står det en skyllt som visar vad man inte får ta med förbi denna punkt: pistoler, baseballträn, farliga kemiska substanser, hammare och andra verktyg. Jag tolkar det som att det går bra att bära dessa saker inne i terminalen men inte förbi säkerhetskontrollen. Jag känner mig ganska säker på att jag inte glömt tömma väskan på vapen, bomber, kemikalier och andra leksaker, men för säkerhetsskull så kollar jag igen. Nä, inget olagligt här så vitt jag kan se. Efter någon minut dyker det upp en uniformerad man med en bister min. Ok, ta av dig skorna och lägg dina tillhörigheter i lådan här, säger han. Okej, inga problem. Jag får passera metalldetektorn och mina saker åker igenom röntgenmaskinen. Efteråt får jag ställa mig i ett sidorum som har fotavtryck målade på mattan. Vakten ber mig ställa mig med fötterna på avtrycken och säger att han ska muddra mig. Jag får använda en nästan övernaturlig självbehärskning för att låta bli att säga ”jag skulle uppskatta det mycket om du kunde be någon av dina kvinnliga kollegor att utföra den biten.” Efter att ha muddrat mig noggrant går han igenom min väska och använder någon typ av bomullsfilt att stryka i och på väskan med. Sen stoppar han in filten i en apparat som tycks leta efter kemiska substanser. Det finns ingen humor i hans sätt, inget ”jag vet att du inte gjort något, men vi måste göra det här.” Han är noggrann, fokuserad och allvarlig, ingen jag skulle bjuda hem på middag. Okej, visst, det finns ingen som jag skulle bjuda hem på middag, men ni fattar poängen. Efter att genomsökt jackfickor och alla andra små skrymslen säger han att jag kan gå. Inget hejdå? Ok. Planet, en liten jet som tar ca 50 passagerare, är halvfullt. Känns nästan som att åka privatflyg. Maten, i det här fallet en bägare med äppelmos, en torr kaka och en påse nötter, har precis serverats. Jordnötspåsarna är ju alltid komiskt små på flygplanen. Jag ser för mig hur de kom fram till storleken:

-       Okej chefen, här har vi vårt förslag till jordnötspåse att serveras på flygplanen.

-       Hmm. Ser bra ut. Lite stor kanske? Kan ni göra påsen lite mindre. (Fem minuter senare)

-       Ok. Här har i vår nya prototyp.

-       Mm. Ser bättre ut men man får ju fortfarande plats med minst 20 nötter. Försök få den lite mindre. (Fem minuter senare.)

-       Nuså! Jag garanterar att man inte får i mer än 15 nötter i den här påsen.

-       Ja banne mig, nu börjar det likna nåt. Går det att göra den lite mindre?

När jag lyfter ser jag the Great Plains breda ut sig öster om Rocky Mountains. Så långt jag kan se så är det platt, helt platt. Och så fortsätter det ända till södra Texas. Jag är glad att jag inte bor där ute i ingenmansland. När jag landar i San Diego känner jag att jag gillar stället direkt. Flygplatsen tycks nämligen ligga mitt i stan, något jag, men kanske inte människorna som bor i närheten, uppskattar. Är givetvis lite nervös för vad det ska vara för folk som bor på hostelet men min oro stillas snabbt då det verkar vara softa människor i min ålder, en del australiensare, tyskar, engelsmän plus två svenskar. Rummet, ett fyra bäddars rum, delar jag men en glömsk australiensare. Varje gång han lämnar rummet kommer han tillbaks fyra-fem gånger för att hämta saker han glömt. (Vilket, om vi ska vara retoriskt petiga, skulle betyda att han aldrig kommer iväg, vilket han ju faktiskt gör efter ett par försök. Språket är inte perfekt som ni säkert lagt märke till. Om ni inte fattar vad jag snackar om så läs om raden en gång till.)