Dag 34 San Diego

 

DAG 34 den 5 maj 2008

                      Har ni något till Vegas, frågar jag expediten bakom check-in disken? Nu? Vill du ha en billjett till Las Vegas just nu, svarar hon. Ja, om det finns. Hmm, låt mig kolla. Det finns en kvar men den är ganska dyr och du måste byta i Denver. Ok, säger jag. Har ni något annat billigare? Ja, vi har några biljetter till San Diego om du är intresserad. Kan man surfa där, frågar jag? Ja det ska gå, staden ligger vid kusten. Ok, jag tar den. (Jag visste faktiskt att man kunde surfa där, men jag tyckte det var coolare att fråga. Egentligen hade jag ju tänkt gambla i Las Vegas först men Vegas finns kvar nästa vecka också. Om nu inte hippien med skylten får rätt (domedagen är här!)) Jag sätter mig och väntar i den stora terminalen, ingen brådska med att checka in, planet går om ett par timmar. Säkerhetsnivån har höjts till orange hör jag i högtalarsystemet. Ja, det lär ju knappast påverka mig tänker jag dumdristigt. Efter att ha skypat lite med Lillian bestämmer jag mig för att passera säkerhetskontrollen, ingen anledning att få det stressigt i onödan. Kön går lagom fort men när jag kommer fram och visar min biljett säger kontrollanten ”vi har förhöjd säkerhetsnivå, jag måste be dig sätta dig en av stolarna där och vänta.” Ok, säger jag. Tänker först att det är något han säger till alla men ser fort att det inte sitter några andra där. Alla andra går vidare till olika röntgenmaskiner och passerar metalldetektorn utan problem. Jag ses tydligen som ett säkerhetshot. Jag försöker se så oskyldig ut som möjligt; alla andra passerar förbi i lugna köer; jag plockar fram lite papper för att se obekymrad och upptagen ut. Jag märker hur pappret darrar; det är mina händer som darrar. Jag är så nervös över att se nervös ut att mina fingrar skakar. Satan! Jag har väl inget olagligt i väskan? Precis innan man visar upp biljetten står det en skyllt som visar vad man inte får ta med förbi denna punkt: pistoler, baseballträn, farliga kemiska substanser, hammare och andra verktyg. Jag tolkar det som att det går bra att bära dessa saker inne i terminalen men inte förbi säkerhetskontrollen. Jag känner mig ganska säker på att jag inte glömt tömma väskan på vapen, bomber, kemikalier och andra leksaker, men för säkerhetsskull så kollar jag igen. Nä, inget olagligt här så vitt jag kan se. Efter någon minut dyker det upp en uniformerad man med en bister min. Ok, ta av dig skorna och lägg dina tillhörigheter i lådan här, säger han. Okej, inga problem. Jag får passera metalldetektorn och mina saker åker igenom röntgenmaskinen. Efteråt får jag ställa mig i ett sidorum som har fotavtryck målade på mattan. Vakten ber mig ställa mig med fötterna på avtrycken och säger att han ska muddra mig. Jag får använda en nästan övernaturlig självbehärskning för att låta bli att säga ”jag skulle uppskatta det mycket om du kunde be någon av dina kvinnliga kollegor att utföra den biten.” Efter att ha muddrat mig noggrant går han igenom min väska och använder någon typ av bomullsfilt att stryka i och på väskan med. Sen stoppar han in filten i en apparat som tycks leta efter kemiska substanser. Det finns ingen humor i hans sätt, inget ”jag vet att du inte gjort något, men vi måste göra det här.” Han är noggrann, fokuserad och allvarlig, ingen jag skulle bjuda hem på middag. Okej, visst, det finns ingen som jag skulle bjuda hem på middag, men ni fattar poängen. Efter att genomsökt jackfickor och alla andra små skrymslen säger han att jag kan gå. Inget hejdå? Ok. Planet, en liten jet som tar ca 50 passagerare, är halvfullt. Känns nästan som att åka privatflyg. Maten, i det här fallet en bägare med äppelmos, en torr kaka och en påse nötter, har precis serverats. Jordnötspåsarna är ju alltid komiskt små på flygplanen. Jag ser för mig hur de kom fram till storleken:

-       Okej chefen, här har vi vårt förslag till jordnötspåse att serveras på flygplanen.

-       Hmm. Ser bra ut. Lite stor kanske? Kan ni göra påsen lite mindre. (Fem minuter senare)

-       Ok. Här har i vår nya prototyp.

-       Mm. Ser bättre ut men man får ju fortfarande plats med minst 20 nötter. Försök få den lite mindre. (Fem minuter senare.)

-       Nuså! Jag garanterar att man inte får i mer än 15 nötter i den här påsen.

-       Ja banne mig, nu börjar det likna nåt. Går det att göra den lite mindre?

När jag lyfter ser jag the Great Plains breda ut sig öster om Rocky Mountains. Så långt jag kan se så är det platt, helt platt. Och så fortsätter det ända till södra Texas. Jag är glad att jag inte bor där ute i ingenmansland. När jag landar i San Diego känner jag att jag gillar stället direkt. Flygplatsen tycks nämligen ligga mitt i stan, något jag, men kanske inte människorna som bor i närheten, uppskattar. Är givetvis lite nervös för vad det ska vara för folk som bor på hostelet men min oro stillas snabbt då det verkar vara softa människor i min ålder, en del australiensare, tyskar, engelsmän plus två svenskar. Rummet, ett fyra bäddars rum, delar jag men en glömsk australiensare. Varje gång han lämnar rummet kommer han tillbaks fyra-fem gånger för att hämta saker han glömt. (Vilket, om vi ska vara retoriskt petiga, skulle betyda att han aldrig kommer iväg, vilket han ju faktiskt gör efter ett par försök. Språket är inte perfekt som ni säkert lagt märke till. Om ni inte fattar vad jag snackar om så läs om raden en gång till.)