Dag 37 La Jolla

DAG 37 den 8 maj 2008

Onsdagskväll betyder barrunda på hostelet. Vi började enkelt med en klassisk irländsk pub,  sen gick vi till ett ställe som hade duellerande pianister. Ganska roligt, man kunde komma med önskningar och de spelade en del oväntade låtar för att vara framförda på piano, bland annat Timberlakes Sexyback. En del improviserade grejer till olika födelsedagsbarn. (Barn är kanske inte helt korrekt eftersom man måsta vara 21 för att komma in.) En tjej från ett annat hostel kommer fram och frågar vad jag heter. Jag säger att hon kan kalla mig Jack. Men vad är ditt riktiga namn? Du kommer inte att kunna uttala det. Jo, låt mig försöka. Ok. Det är Frode. Hon misslyckas naturligtvis kapitalt med att uttala namnet. Vart kommer du ifrån, frågar hon. Norge, svarar jag. Oh, är det sant? Jag har lite norskt i mig, säger hon. Inte än, svarar jag. Efter några sekunders fördröjning blir hon väldigt generad. Jag undrar först om hon medvetet gett mig smash läget. Eftersom hon borde känna till det gamla skämtet: Jag är irländare, har du något irländskt i dig? Nej, svarar tjejen. Skulle du vilja ha det? Men hennes reaktion avslöjar att det inte var planerat från hennes sida. Hon ropar på sin kompis och berättar om replikskiftet. De fnittrar länge och bjuder mig på en öl. Hon går iväg och jag pratar lite med hennes kompis; fem minuter senare kommer hon tillbaks. Ni skulle ha hört vad som precis hände! Vad? Vad hände, frågar vi. Jag pratade med en kille som var från Norge, jag sa att jag hade lite norskt i mig, då sa han: inte än. Hahahahaha. (Okej, du har fått tillräckligt att dricka för i kväll. Själv begränsar jag mitt alkoholintag till en och en halv öl, jag är fortfarande lite packad sen i förrgår.) Jag och kompisen skrattar och utbyter de vanliga hostelgästreplikerna: Var har du varit? Vart ska du? Nåt att rekommendera? Vi vandrar vidare till ett ställe med liveband och dansgolv. Jag dansar givetvis inte nykter: ska man göra bort sig på dansgolvet vill man inte komma ihåg det dagen efter. En tredje tjej i kompisgänget kommer fram till mig och säger: Jag tror min kompis är intresserad i dig. Eller rättare sagt, jag vet att min kompis är intresserad i dig. (Det är deras sista natt i San Diego och de är här för att fixa ligg.) Jag lutar huvudet på sned och rycker på axlarna för att, så skonsamt som möjligt, förmedla: sorry, inte intresserad. Även om jag varit singel och kåt hade jag tackat nej. Någon kvalitetskontroll måste man ha. Men jag tipsar henne om att min rumskompis Joel säkert är intresserad. Min rumskompis, den glömske australiensaren, är en lustig figur som slänger ur sig många roliga, om än inlärda, repliker. ”Jag är den typen av kille som din mamma varnade dig för.” Och mycket riktig, han ställde upp. Senare fick jag en rapport från Joel: hon påminde lite om en man, men så länge de har ägglossning så är jag nöjd. Ha ha, den bjuder jag på.