Dag 35 Bakfylla

DAG 35 den 6 maj 2008

                      Klockan är halv åtta på kvällen och jag är fortfarande inte mig själv. För ett par timmar sen åt jag frukost, var hungrig tidigare också men kände inte att jag kunde äta något då. Festen igår tog hårdare än väntat. Börjar jag bli gammal? Hostelet hade en fest i partyrummet i går och drickan var billig. Köpte man en öl, som kostade 18 kr, så fick man en shot för 6 kr, något man givetvis inte tackar nej till. Det är tydligen en speciell dag för den mexikanska befolkningen, får höra att det är deras ”befrielse dag” eller något. Typ som 4 juli för amerikanarna antar jag. Detta uppmärksammar hostelet med att ha en pinata. För er som inte vet vad en pinata är så kan jag berätta att det är, oftast, en färgrik gestalt som liknar ett djur, gjord i papier mache, fylld med godis. Leken går ut på att man, med bindel för ögonen, ska slå sönder figuren med ett baseballträ så att allt godis sprids ut, för att sedan ätas upp.  Eftersom man har bindel för ögonen händer det att man inte alltid träffar rätt, vilket många pungkulor fått känna på. Vår pinata är svart och ska likna Batman. Efter fem-sex personer försökt lyckas till slut en tjej få hål på pinatan och godiset flyger genom rummet. Smaskens. Klientelen består av australiensare, tyskar, britter, två svenskar och jag. Vi har många sköna diskussioner, delar reseberättelser och jag får lite tips om vad man ska göra i San Diego. Helt plötsligt känner jag att jag är grymt packad i tillägg till att vara sjukt trött. Jag passar på att smita iväg innan jag ställer till med något (som att modellera om någons ansikte av misstag); lyckas ta mig upp för trappan med värdigheten intakt; stupar ner i sängen med kläderna på. Är så trött och borta att jag inte orkar ta ut kontaktlinserna. När jag vaknar känner jag att jag fortfarande är rejält packad, ögonen är rödsprängda och magen känns instabil. Två fyllor för priset av en tänker ni kanske, men nä, det här är fan inte soft. Funderar flera gånger på att stiga upp men känner att jag inte skulle göra mig själv rättvisa. Skulle lalla runt som en ettåring som precis lärt sig gå. Så det finns bara en sak att göra: sitta i sängen och vänta, vänta på att balanssinnet hittar hem och att magen ska blir redo att ta i mot mat. Vid femsnåret bestämmer jag mig för att det är dags att ta tjuren vid hornen; jag stiger upp, ger mig ut på gatorna med sikte på hamnen; köper en macka och en dricka, sätter mig på en bänk vid vattnen och bara glor. Jag plockar fram min macka och efter ett par minuter sitter det ett tjugotal duvor runt mig som hoppas att jag ska bjuda på några smulor. Det kan ni glömma duvjävlar!!