Wedding Day

Jag möter Jannine, Pete och deras engelska vänner i lobbyn till the Luxor, det pyramidformade hotellet. Limon som skulle hämta oss har åkt till fel hotell så vi tar en taxi för att hinna i tid till ceremonin. Vi kommer fram till kapellet och mycket riktigt, där är han: Elvis! Jag visste väl att han inte var död. I ärlighetens namn så är han inte jättelik originalet men Jannine är väldigt glad över att vi fick smala 50-tals Elvis och inte feta 70-tals Elvis. Och det är alltså Elvisimitatören som är prästen här, som om inte världen var galen nog som den är.  Hela ceremonin filmas och direktsänds även på internet, som en del av paketet. Elvisimitatören har en röst som är mycket lik originalet vilket kompenserar för hans bristande Elvislikhet. Jannine och Pete skrattar nästan oavbrutet åt det absurda i situationen och de är glada att det inte är deras riktiga bröllopsdag eftersom det hela är så knasigt. Efter att ha sjungit några låtar och dragit några kyrkliga rader är det dags för Elvis speciella bröllopslöften. Så här låter de:

Vi skrattar så tårarna rinner och uh-hu blir vårt ledord för kvällen. Okej, ord är kanske att ta i, låt oss kalla det ett ljud. När ceremonin är klar är det dags att skriva under vigselbeviset och jag skriver på som vittne, mycket stolt! Vi lämnar kapellet i en limousin som lyckats hitta rätt den här gången. Vi åker till the Bellagio och till tonerna av Liza Minelli som sjunger All That Jazz ser vi en mycket vacker vattenshow i den varma Vegasnatten. Vi snubblar iväg till the Luxor för att supa lite på deras vänners hotellrum innan vi ger oss ut på strippen igen. Vi hamnar på Coyote Ugly där tjejerna dansar på bardisken, ett mycket roligt ställe. Jennine, med sin vita klänning och prinsesskrona, är väldigt populär bland de andra gästerna. Alla vill ta ett foto med henne och när de får höra att jag är från Sverige vill de gärna ha med mig också. Tror aldrig jag har hamnat i så många samtal på dansgolvet förut, brudklänning is the shit!! En tjej som passerar nyper mig i skinkan. Se men inte röra! Skoja bara, fortsätt gärna! You’re famous, utbrister en annan tjej och pekar på mig. Jag vill inte göra henne besviken så jag tar fram en penna och signerar mitt namn på hennes högra bröst. En överglad kvinna kommer fram och lägger sina händer på Jannines kinder som om de är gamla vänner som inte setts på många år. Gifte du dig idag, säger hon entusiastiskt. Ja, svarar Jannine. Har han ett gott hjärta? Ja han är toppen! Men har han ett gott hjärta? Jag snurrar iväg på golvet och hör inte resten av samtalet. Efter någon timme tar vi oss ut på strippen igen för att börja bege oss hemåt. När vi passerar the Flamingo ser vi den överglada kvinnan från klubben ligga på knä ute på gatan med ansiktet mot marken och rumpan i vädret, omringad av sina vänner. This is why I love Las Vegas, säger en marin med snaggat hår… Vi tar en taxi till the Stratosphere för att käka på en 50-tals restaurang. Klockan är fyra på morgonen, det har varit en fantastisk dag, Vegas har mig redan i sitt grepp. 

Dag 45 Early Morning

DAG 45 den 16 maj 2008 

                      Jag har precis lagt mig i sängen; klockan är fem i sex på morgonen; det har börjat ljusna ute, solen är på väg upp; jag har suttit vid pokerbordet de senaste sex timmarna; tiden har ett annat tempo inne i casinona; det finns inga klockor någonstans och de roterar sina dealers så att man fastnar i en loop; det enda som skiljer dag från natt här inne är att det är mindre folk som spelar på natten; ljusen från spelautomaterna blinkar oavbrutet; ljuden låter som gamla tv-spel från 80-talet; då och då hör man någon ropa lyckliga läten, men för det mesta är det tyst fokus som gäller. Jag sitter vid pokerbordet när en servitris med en bricka kommer fram; något att dricka, frågar hon? Är det gratis frågar jag. Ja, svarar de övriga vid bordet unisont. Vad har du frågar jag? Allt, de har precis allt, säger killen på andra sidan bordet. Meningen är givetvis att man ska bli packad och spela bort ännu mer pengar än vad man planerat. Men jag är kylig och beställer en Redbull. Vid något tillfälle ligger jag 200 dollar plus, sen ligger jag 200 dollar minus, grämer mig naturligtvis enormt över att jag inte slutade när jag låg plus. Efter ytterligare någon timme är jag tillbaks där jag började, klockan är fem på morgonen, jag ska på bröllop senare på dagen, bestämmer mig för att gå hem och sova lite. På vägen hem stöter jag på en äkta crackhora. Crackhora är inget ord jag brukar använda, men tro mig, det har aldrig varit så befogat som nu. Hon skrattar hysteriskt, lägger huvudet ner på marken, fortsätter med sitt fejkade, hysteriska skratt. Det är inte mycket människa kvar i henne just nu. Jag får lust att ta fram mitt hopfällbara baseballträ och få tyst på henne, men jag har hört att man inte ska slå djur. 

Första dagen vid pokerborden: plus/minus noll. 

Dag 44 Las Vegas

DAG 44 den 15 maj 2008

 

                      Jag lämnar Hollywood för Las Vegas. Åker med Jannine och Pete som hade plats i bilen. Efter fyra och en halv timme rullar vi in på den berömda strippen till tonerna av Elvis’ Viva Las Vegas i en remixad version; hotellen speglar sig i solen, turisterna irrar runt som huvudlösa höns, snart är jag en av dem. Jag checkar in på mitt motell, Tods, som jag fått rekommenderat av folk jag mött på vägen. Motellet ligger på strippen, nära the Stratosphere, med pool, tvätt och allt annat man behöver. Jag bor i ett sex bäddars rum men jag är enda gästen i rummet vilket innebär att jag betalar 17 dollar dygnet för ett privatrum, ha! Sjukt billigt, vilket det mesta är här, de vet ju att de får in pengarna i kasinona istället. Efter några veckor med intensivt umgänge känns det skönt att bo själv ett tag, få en chans att vila upp sig, men jag är rädd att det inte blir så mycket vila; jag är ju trots allt i Las Vegas! Jag tar en dusch och bäddar sängen. Min kropp skriker: behöver sova!! Lyssnar jag på min kropp? Givetvis inte, jag ger mig ut på strippen för att knäcka banken…

Dag 43 Universal City

DAG 43 den 14 maj 2008

 

                      Jag, Anna, Pauline, Kenneth och Aislan åker till Universal City, som är lite av en nöjespark, baserad på olika filmer. Det är också filmbolaget Universals inspelningsstudio, där många filmer och teveserier spelats in. Vi åker bland annat igenom gatan som används till serien Desperate Housewives. Vi har en bra och rolig dag i strålande väder, hinner med de flesta attraktionerna. Pauline lär oss en lek som heter smile sucking om jag minns rätt. För att se hur det går till kan ni titta här:  Jag är glad för att jag fick lära känna dem en aning, tyvärr fick de inte lära känna mig särskilt mycket eftersom jag var för trött för att ha personligheten påslagen, kanske en annan gång.  På kvällen är det stand-up show på hostelet, de flesta komikerna är halvdassiga men ett par är ok. Senare får jag höra av Jannine, som hade gått till sitt sovrum, att det var någon som blivit knivskuren precis utanför hostelet och att ett tiotal polisbilar omringade parkeringen utanför; i luften cirkulerade två polishelikoptrar med sökljusen . Otroligt nog så märkte ingen av oss i loungerummet någonting av det. Vi tar en till match:

Dag 42 The Smell of Death

DAG 42 den 13 maj 2008

Har skrivit upp mig på en guidad tur som går till Hollywoodskylten. När vi går på Hollywood boulevards ”walk of fame” berättar guiden att för att få en stjärna på gatan så måste man ha varit i branschen i minst fem år och att det kostar 25000 dollar. Det vill säga att alla som har en stjärna här har betalat för det själva, vilket känns aningen fåfängt men det kanske inte är särskilt överraskande. Den enda stjärnan som inte ligger på trottoaren är Mohammed Ali’s eftersom han inte ville att folk skulle trampa på honom. I stället hänger den på en vägg, respekt. Vi vandrar upp för den branta backen till Hollywoodskylten i den stekande värmen. Guiden berättar att de har installerat ett avancerat säkerhetssystem för att undvika att folk klättrar på Hollywoodskylten eller vandaliserar den. När vi väl kommer upp på toppen har vi enastående utsikt över LA; det mest slående är kanske smogen som ligger tjock över staden. När jag lämnade San Diego var jag rädd att jag inte skulle träffa på lika sköna människor i Hollywood men min oro visar sig vara obefogad; här finns faktiskt ännu skönare människor. Förutom mina rumskompisar så kan jag nämna Pauline från Hong Kong, Anna från Lindköping, Kenneth från Norge, Aislan från Brasilien och ett antal britter och australiensare som jag inte kommer ihåg namnen på, (de är för många, det är omöjligt!) Särskilt Anna och Pauline är riktiga glädjespridare som jag är extra glad över att jag mött. Under vandringen till skylten börjar jag tala med en brittiska, Jannine, som är här med sin australiensiske make, Pete. De är båda roliga och trevliga; efter Hollywood ska de till Las Vegas för att gifta om sig inför en Elvisimitatör, som en rolig grej. Senare på dagen åker vi ner till Santa Monica Beach och vandrar på strandpromenaden. Jag nämner att mitt nästa stopp på min resa är Las Vegas. Du borde komma på bröllopet!, utbrister Jannine. Vi har lediga platser i limon. Ett äkta Vegas bröllop är givetvis inget man tackar nej till! Ett bonusäventyr! De andra vill ta en öl på piren, Kenneth är inte gammal nog så vi drar oss hemåt. Vi hoppar på bussen och sätter oss på första bästa lediga säte; efter en kort sekund känner vi en dödlig stank. Vad i helvete är det? Sen ser vi att det sitter en lodis framför oss som vi hade missat på vägen in. Vi sitter kvar några sekunder, vi tror kanske att det ska gå att uthärda men det går inte; vi måste flytta på oss. Vi flyttar oss tre-fyra rader längre bak på andra sidan gången. Vid nästa station kommer det på en man som sätter sig på vår gamla plats. Hur länge tror du han sitter kvar, frågar jag Kenneth? Max en minut, svarar han. Vi ser hur han rynkar på näsan och ser förskräckt ut; han tittar sig runt om kring, upptäcker lodisen. Efter trettio sekunder flyttar han på sig. Trots att vi sitter en bit bak så kommer det vågor av dödlig stank som väller över oss. Och det är ingen vanlig stank vi pratar om, den här skulle ha kunnat användas vid kemiskkrigföring. Tänk er den värsta stanken ni upplevt och dubbla det, då börjar ni närma er vad vi snackar om här. Vi sitter och roar oss åt alla passagerare som kommer på och ser de lediga platserna, som en oas i öknen; de har ingen aning om vad som väntar dem; efter en stund blir bussen så full att det inte går att hålla sig borta. De som tvingas stå och sitta i närheten håller uppe sina tröjor för munnen för att skydda sig mot stanken; vid stoppen hoppar de ut och andas lite frisk luft för att sedan hoppa tillbaks och hålla andan så gått det går. Vi lyckas överleva resan och tar oss hem helskinnade. 

Dag 41 Silicon Valley

DAG 41 den 12 maj 2008

 

Inleder dagen med att gå in i en parkeringsautomat en pinsamhet som senare överträffas av en kanadensiska som går in i en lyktstolpe. Det här är drömmarnas stad, men kanske ännu mer de brustna drömmarnas stad. Här finns många servitriser/skådisar, butiksbiträden/rockmusiker, modeller/porrskådisar. Men det mest slående är kanske alla tuttar, närmare bestämt silikontuttar. Och har man lagt ett antal tusen på att fixa till dem så vill man givetvis att det ska synas. En del tuttar tycks bryta mot tyngdlagen i sättet de håller sig uppe. Man ser många tjejer som förmodligen varit modeller eller liknande men som nu har passerat trettio och inte längre får jobb; de håller fortfarande sin kropp i topptrim men har inte råd att göra något åt rynkorna i ansiktet. Bitterheten lyser igenom, ett par silikontuttar räcker en bit men inte hela vägen. Själv har jag lite av en återhämtningsdag i dag, förra veckan tog hårt. Går runt i Hollywood på lite sightseeing, uppför branta backar till bostadsområden med små vägar utan trottoarer. Det här är, som jag fått höra många gånger, en stad för billister, inte för kommunaltrafikanter. Jag går nerför på Hollywood boulevard och uppför på Sunsetstrip; sätter mig på Starbucks med datorn och softar i någon timme. En kvinna som är hög på något irrar runt inne på kafét; hon går in på toaletten; efter en lång stund kommer det vatten rinnande under dörren och hon kommer inte ut. Personalen står utanför med en mopp och försöker få henne att öppna; dags att gå. När jag kommer tillbaks till hostelet så skriver jag upp mig på en limousintur de har på kvällen. Första bilen är full men de försöker få ihop folk till en andra. Tyvärr blir det inte tillräckligt med folk till den andra och vi får bittert se hur de andra rullar iväg med gratis champagne och allt, svinen! I stället hänger vi loungerummet och spelar fussball. Har ett par riktigt softa rumskompisar, bland annat Frank från Holland och Pete från Sydafrika. Pete har varit ute och seglat i 8 månader och är mycket ivrig på att gå till en salsaklubb. Eftersom vi andra inte vill se ut som idioter på dansgolvet lyckas vi undvika salsaklubben och hamnar i stället på the Sunset Strip. (Visst ser vi ut som idioter vanligen också men till en mindre grad.) Första besöket gör vi på The Rainbow Bar and Grill. Vi är aningen fel klädda eftersom det är läder, tatueringar och nitar som gäller här. Får höra att Guns’n Roses spelade in sin video till November Rain här. Sen trillar vi ner till The Viper Room, där en grupp som heter The Savages spelar. En trio som är duktiga musiker och som har en del sköna låtar, får ta och kolla upp dem på nätet senare. Tar taxi hem, första heldagen i Hollywood är över. (Inga kändisspottings men Frank påstår att han såg Snoop Dog på the Rainbow, något jag finner högst osannolikt.)

HOLLYWOOD

Johnny Depp har svårt att släppa piratrollen.   

Spindelmannen jobbar sent idag. Jag sitter och käkar pizza i the Kodak Theater, bredvid mig slår sig Catwoman och Snövit ner. Som för att säga: hej, välkommen till Hollywood; här är ingenting på riktigt. Nere på Hollywood boulevard står spindelmannen, snobben, goofy, en drös krigare ur Darth Vaders arme, plus en massa andra sagofigurer som jag inte minns namnen på. Catwoman och Snövit har lunchrast just nu och käkar pizza vid bordet bredvid. Radion spelar Purple Rain och Catwoman sjunger med så att det ekar i hela restaurangen. När jag har käkat klart återvänder jag till Hollywood Boulevard; på trottoaren står en kille och en tjej och musicerar; killen spelar gitarr och flickan sjunger; flickan ser ut att vara 13 år och killen inte mer än 16 år. De spelar ”Umbrella” och andra covers; han spelar bra gitarr och hon har en egen och bra röst men hennes engelska är dålig, jag misstänker att de kommer från någon gammal öststat, ser ut så på ansiktstypen också. Jag passerar en dörr där det står psychic readings, only 15 dollars. Här har ni en spådom: den nästa personen som går in genom den dörren kommer att bli lurad på alla sina pengar. Där! Se hur lätt det är. Och jag tar inte ens betalt. Längre fram på vägen sitter en annan gatumusiker med en skylt där det står: Out of work pornstar. Aren’t we all...

Dag 40 Sentimental Journey

DAG 40 den 11 maj 2008

 

                      Tåget rullar sakta ut ur San Diego; förbi flygplatsen, lagerlokaler, amerikanska flaggor som vajar i vinden, barn som flyger drakar i parkerna, söndagstrafiken som lunkar fram. Veckan i San Diego flög förbi oroväckande snabbt. Det blir så när man har kul antar jag. Tröttheten är nästan överväldigande efter ännu en natt med minimal sömn. Känns som att det var flera veckor sedan jag fick en full natts sömn. Ipoden står på shuffle och plötsligt dyker Still Loving You av Scorpions upp, denna perfekta powerballad, med de små nyanserna i introt och de dramatiska stämningsbytena i mitten till det majestätiska och bombastiska slutet. Den perfekta tryckarlåten, en typ av låt som inte görs längre. Förmodligen eftersom det inte går att överträffa klassikerna, från Aerosmith’s Dream on till Guns ´n Roses Don’t Cry. Trots att jag har haft podden i snart en månad har denna låt aldrig dykt upp förens nu. Jag har inte hört låten på säkert 15 år och att lyssna på den får en flod av gamla fjortisminnen att välla över mig. Låten var obligatorisk i våra fester i 44:an och det kan mycket väl ha varit den låten jag dansade min första tryckare till.  Man var 11 år och stod mod väggen och samlade mod för att bjuda upp en av tjejerna på intresselistan. Det var ofta 3-4 stycken tjejer på listan med en som var lite mer intressant än de andra. Vem den personen var ändrades ganska ofta och det berodde mest på vem jag bedömde att jag hade störst chans att nå framsteg med. (Dilemma: visar man för mycket intresse för en av dem riskerar man att sumpa det med någon av de andra som man kanske har större chans med. Eftersom man inte har någon aning om man vet vem man har bäst chans med så får man gå försiktigt fram.) Man var oskuld och vägen till andra sidan tycktes oändligt lång. Atlantis låg hela tiden och lurade bakom nästa krök men man kom aldrig nära nog för att se hur det såg ut. Frustrationen var naturligtvis olidlig. Att dansa tryckare till Scropions var ett steg på en lång, brant trappa som man var tvungen att ta. Och man tog gladligen det steget eftersom varje nytt område man fick utforska var som att upptäcka Amerika på nytt; spännande, läskigt och fantastiskt. Man kan aldrig återvända dit, aldrig uppleva de sakerna igen, vissa saker upplever man bara en gång i livet. När man går ut ur Platons grotta kan man aldrig återvända igen. Jag håller på att utveckla en sentimental ådra som jag vårdar med ömhet. En komplimentering till min personlighet som jag placerar bredvid mina morgondepressioner som jag också utvecklat under senare år; förmodligen ett resultat av insikten om att livet i grunden är meningslöst och att den enda meningen som livet har är den man själv ger det. Och ibland har man inte energi nog att fylla tomheten. En depression om dan gör dig lyckligast i stan som Kalle Anka brukar säga. Att känna doften av danspartnerns hår och parfym var en doft av lycka även om man knappt kunde andas i den överparfymerade luften. Man stapplade fram som nyfödda kalvar och var lycklig som ett barn på julafton; minnena är inkapslade i låtar som Guns’n Roses Don’t Cry, den ultimata depplåten som påminner om alla gånger man blev ihop med den söta tjejen med flätor och sen upptäcker att det är hennes bästis man egentligen vill ha. Eller min personliga favorit som egentligen inte alls är en deppig låt men som påminner mig om en särskilt olycklig kärlek; What’s Up med 4 Non Blondes. Oh, the pain. Kommer musiken man hör idag ha samma effekt? Jag tror inte det, livet är inte tillräckligt dramatiskt nu; man är inte lika mottaglig. Världen intas med en ironisk och cynisk underton som jag försöker undvika så mycket som möjligt. Jag lämnar mina nya vänner i San Diego, Joel, Sue, Henke, Johan och alla andra som jag inte kommer ihåg namnen på. Vi kommer aldrig att ses igen; gjorde ett kort gästspel i varandras värld och försvann sedan i myllret. Jag är dålig på att hålla kontakt med folk, jag existerar bara här och nu; mitt liv är en film, jag är huvudpersonen och det som inte syns på filmduken existerar inte. Människor kommer och går i biroller, ibland viktiga, ofta roliga, men alltid flyktiga. När jag var liten ville jag vara hjälten men jag tror jag får nöja mig med att vara anti-hjälten. Den är lättare att leva upp till. I närheten sitter någon och tuggar på ett tuggummi med en bekant smak: jenka! Doften av detta tuggummi tar mig ännu längre tillbaks i tiden. Fem-sex år gammal; hade fortfarande svårt att skilja mardrömmarna från verkligheten, vilket gjorde att även dagarna var skrämmande. Minnena finns lagrade i kroppen, sammanlänkade med ljud och dofter som vid given signal ploppar fram ur det omedvetna. Och jag känner mig sentimental igen.

 

(Okej, ett aningen skumt inlägg men jag är trött och känner mig melankolisk, då blir det så.) 

Dag 39 Surf Boy: The Resurrection!

Surf Boy is back! Okej, om vi ska vara ärliga så lyser de vågbemästrande superkrafterna ännu med sin frånvaro. Men idag så fick jag åter en chans att brottas med havet. Det var ingen picknick. De här vågorna var fan inte att leka med. The sea was angry today, som George Costanza skulle ha sagt. Jag satte mig på bussen och åkte till Mission Beach, ett jäkligt skönt ställe med något för alla skulle jag tro. Hyr en bräda och ger mig ut i havet. I Santa Cruz surfade vi inne i en vik och förhållandena var väldigt bra för amatörer; här är det inget som bromsar vågorna, de kommer med full kraft och slänger upp allt i dess väg på stranden. Jag går ut tills vattnet når brösthöjd och lägger mig på brädan; paddlar för allt jag är värd; känner inte att jag har kommit långt nog ut, paddlar vidare; tjugo minuter senare: nu borde jag vara långt nog ute. Jag tittar bakåt och ser att jag rört mig ungefär fem meter framåt på den senaste kvarten. Fuck!! Jag får byta taktik, tar mig längre ner på stranden där vågorna är lite mer gästvänliga. Slutligen kommer jag en bit ut; jag paddlar bort till de större vågorna; försöker fånga ett par men missar; det är helt klart svårare här: vågorna bryter annorlunda och är snabbare. Efter ett par misslyckade försök är det istället vågen som fångar mig. Men en jävla fart slungas jag in på stranden. Jaha, då får man paddla ut igen. Efter ett tag får jag tag på ett par fina vågor, men inte sällan får jag stryk av havet, sväljer ett par liter äckligt saltvatten och dör drunkningsdöden. Ett par gånger sätter jag mig på stranden för att återhämta mig, funderar på att ge mig men biter ihop och paddlar ut igen. Snackar med några amerikanska nybörjare som har liknande problem, vilket får mig att känna mig lite mindre värdelös. Men det finns ett och annat proffs som inte har några som helst problem, står på huvudet på brädan gör de också, jävlarna. Efter någon timme är jag kaputt, jag är hungrig och köper lite käk. Dagens lunch: inleder med Häagen Dazs glass, går över till Pringles chips, lätt saltade, toppar det med lite Non Stop, avrundar sedan med jordnötter. Dricka: Coca Cola Classic. Det är viktigt att man varierar sin kost för att må bra och jag kan ju inte käka pizza varje dag, även om jag gärna skulle vilja det. Efteråt lägger jag mig på min handduk och slumrar ett par timmar tills det börjar bli mörkt, då jag sätter mig på bussen och åker hem. Väl hemma tvättar jag kläder och borde käka men glömmer bort det. Det är min sista dag i San Diego, imorgon åker jag till LA och Hollywood. En sista natt med gänget.

Världens tredje fulaste fågel: pelikanen 

Dag 38 Tijuana

Ni kan vara lugna: Sombrerosäsongen är säkrad.

Har kollat in vågrapporten, ser tamt ut. Blir nog ingen surfing idag heller. (Det första jag fick höra när jag frågade om surfmöjligheterna här var att en man hade dött för någon vecka sedan efter att blivit biten av en haj. Han hade lyckats paddla tillbaks till land men förblödde på stranden. Precis sådant man vill höra innan man ger sig ut i vågorna! Så tack för den informationen.) Funderar på att åka över till Mexiko en sväng. Vilket återigen betyder att det här kan bli mitt sista inlägg. Tijuana är inte helt tryggt har jag fått höra. Jag tänker endast ta med så mycket pengar som jag är villig att bli rånad på, drar nog gränsen vid 50 dollar. Då har man så man kan shoppa lite och köpa lite mat. Och skulle jag bli rånad så kan det vara värt 50 dollar för upplevelsen. Men i övrigt, inga dyra kläder, ingen Ipod, ingen dator, inga dyra skor (fast jag blir nog tvungen att ta mina Nikes eftersom jag vill gå bekvämt), ingenting jag inte kan leva med att förlora. Folk på hostelet som varit där säger att de är glada att de åkte dit men de skulle aldrig åka tillbaks. Vi snackar nu endast om Tijuana, Mexiko är naturligtvis mycket mer än den galna gränsstaden. (För ett par veckor sedan blev 17 personer ihjälskjutna i en droguppgörelse och idag läser jag i tidningen att Mexikos högste polischef blivit mördad, en av många högt rankade poliser som blivit dödade.)

 

                      Klockan är 8 på kvällen och jag känner mig trött som Napoleon efter slaget vid Waterloo. Mexiko är avklarat och jag har hälsan och plånboken intakt. För att ta sig till Mexiko från San Diego så är det bara att sätta sig på spårvagnen och åka till sista stationen som ligger precis vid gränsen, sen traskar man över. De tycks inte vara oroliga för illegal invandring i Mexiko. Tydligen är det inte särskilt vanligt att folk smiter in från USA till Mexiko för att jobba på McDonalds till usel lön. Man behöver inte visa pass eller nåt, bara gå igenom en rulldörr, av samma typ som man har på Skansen. Väl inne i Mexiko är det bara att promenera ett par minuter så är man inne i centrala Tijuana. Det finns barer, ”apotek”, strippklubbar och säljare överallt och de tycks ha en övernaturlig förmåga att känna igen främlingar; de upptäcker mig på tjugo meters håll och hojtar, ”gratis strippshow, billig sprit!! Kom hit, kom hit!!” De tror givetvis att jag är en Amerikan som är här för att synda på alla tänkbara vis. Tydligen är det väldig populärt bland de amerikanska soldaterna som är stationerade i San Diego att ta sig över hit på helgerna och köpa pussy, knark och sprit. Då och då kommer det fram män som slänger ur sig ord som ”heroin, kokain?”. De väntar en millisekund på reaktionen, en negativ skakning på huvudet, och vandrar vidare som om vi aldrig setts. En berusad man i taxiuniform kommer fram och frågar om vi vill åka taxi (vi är i detta fall jag och folk som råkar stå i närheten). Jag lyckas undvika deras ”red light district”, men springer ändå på en hora. Vid en gatlykta står en tjej och pratar i telefon; när jag passerar lägger hon på och frågar, vill du ha massage? Va, frågar jag? Vill du ha massage? Jag fattar ju att det inte är massage hon erbjuder och tackar nej. Vid det laget har hon hunnit ta min arm i armkrok och jag får bokstavligt talat rycka mig loss. Jag känner att jag har fått nog av Tijuana och bestämmer mig för att ge mig av innan det blir mörkt. Att ta sig in i USA igen är inte lika lätt som att sig ut. När jag kommer till gränsen står det en miljon mexikaner i kö och väntar på att få komma in. Jag ställer mig snällt i kön och efter ca.40 minuter kommer jag fram till tullvakten. Varför åkte du till Mexiko idag frågar han? Jag är sugen på att svara ”för att köpa receptbelagda mediciner, horor och heroin. Är det lugnt eller?” Men jag tror inte han är mottaglig för den typen av stollehumor så jag svara sanningsenligt, ”ville bara kolla in staden.” Han tittar på mig en extra gång, rynkar pannan, sen säger han ”ok, passera.” Och jag är tillbaks i det förlovade landet. Yes! Nu ligger jag i min säng; tröttheten hänger tung över mig, jag borde sova men vi har blivit inbjudna till någon invigningsfest med gratis sprit i en skyskrapa; inget man tackar nej till.

 

Infogad Rapport: Stället ligger högst upp i byggnaden och har den coolaste utsikten över staden som man kan tänka sig; en stor del av lokalen är utomhus och där finns sköna soffor, runda bord och barstolar precis vid räcket; på ena sidan ligger stadens baseballarena precis nedanför, på andra sidan breder staden ut sig. En fantastisk plats som vanligen ockuperas av rika människor som inte beblandar sig med småfolket. Drinkarna är goda och gratis, ett par i sällskapet har lyckats jobba sig igenom hela menyn, starkt jobbat. Senare strosar vi runt i natten med lite nya vänner, ännu en bra dag är förbi. Natti natt.  

La Hoja

Idag var det äntligen kanonväder. Stack till La Jolla beach (uttalas La Hoja, bra jobb med stavningen där) med en brasilianska som jobbar på hostlet. Sue (inte hennes riktiga namn eftersom det är lite väl svårt att uttala. Själv går jag för det mesta under namnet Jack.) La Jolla är ett lite dyrare och finare område men en skön strand, tennisbanor och golfbana. Vi sitter och softar på stranden medan småbarnen leker i sanden. På vägen hem säger Sue att hon har pastasås kvar från igår om jag vill käka pasta till middag. Jag är vegetarian, säger jag. Ok, men det går att plocka bort bitarna, säger hon. Jag blir, som så många gånger tidigare, tvungen att förklara att, bara för att man har tagit bort likdelarna ur såsen, så betyder inte det att såsen går att äta. Detta är ett konstant problem för vegetarianer, köttätare som tror att det är lugnt att gnugga maten mot djurkadaver och sedan servera det som vegetarisk mat. It ain’t workin´mate!! Istället blir det burritos, mycket smaskigt. När jag träffar Joel på morgonen säger han att han ska spendera dagen med några Schweiziska tjejer. ”Apparently they think I’m cute and funny and I happen to agree on both accounts.” När jag träffar honom senare på kvällen frågar jag hur det gick. ”Turns out I’m not as charming as I think I am”. Istället ska han ut på femte gatan och söka lyckan. Lycka till med brudarna, säger jag. It’s not about luck, säger han. Du skulle bara veta…

Dag 37 La Jolla

DAG 37 den 8 maj 2008

Onsdagskväll betyder barrunda på hostelet. Vi började enkelt med en klassisk irländsk pub,  sen gick vi till ett ställe som hade duellerande pianister. Ganska roligt, man kunde komma med önskningar och de spelade en del oväntade låtar för att vara framförda på piano, bland annat Timberlakes Sexyback. En del improviserade grejer till olika födelsedagsbarn. (Barn är kanske inte helt korrekt eftersom man måsta vara 21 för att komma in.) En tjej från ett annat hostel kommer fram och frågar vad jag heter. Jag säger att hon kan kalla mig Jack. Men vad är ditt riktiga namn? Du kommer inte att kunna uttala det. Jo, låt mig försöka. Ok. Det är Frode. Hon misslyckas naturligtvis kapitalt med att uttala namnet. Vart kommer du ifrån, frågar hon. Norge, svarar jag. Oh, är det sant? Jag har lite norskt i mig, säger hon. Inte än, svarar jag. Efter några sekunders fördröjning blir hon väldigt generad. Jag undrar först om hon medvetet gett mig smash läget. Eftersom hon borde känna till det gamla skämtet: Jag är irländare, har du något irländskt i dig? Nej, svarar tjejen. Skulle du vilja ha det? Men hennes reaktion avslöjar att det inte var planerat från hennes sida. Hon ropar på sin kompis och berättar om replikskiftet. De fnittrar länge och bjuder mig på en öl. Hon går iväg och jag pratar lite med hennes kompis; fem minuter senare kommer hon tillbaks. Ni skulle ha hört vad som precis hände! Vad? Vad hände, frågar vi. Jag pratade med en kille som var från Norge, jag sa att jag hade lite norskt i mig, då sa han: inte än. Hahahahaha. (Okej, du har fått tillräckligt att dricka för i kväll. Själv begränsar jag mitt alkoholintag till en och en halv öl, jag är fortfarande lite packad sen i förrgår.) Jag och kompisen skrattar och utbyter de vanliga hostelgästreplikerna: Var har du varit? Vart ska du? Nåt att rekommendera? Vi vandrar vidare till ett ställe med liveband och dansgolv. Jag dansar givetvis inte nykter: ska man göra bort sig på dansgolvet vill man inte komma ihåg det dagen efter. En tredje tjej i kompisgänget kommer fram till mig och säger: Jag tror min kompis är intresserad i dig. Eller rättare sagt, jag vet att min kompis är intresserad i dig. (Det är deras sista natt i San Diego och de är här för att fixa ligg.) Jag lutar huvudet på sned och rycker på axlarna för att, så skonsamt som möjligt, förmedla: sorry, inte intresserad. Även om jag varit singel och kåt hade jag tackat nej. Någon kvalitetskontroll måste man ha. Men jag tipsar henne om att min rumskompis Joel säkert är intresserad. Min rumskompis, den glömske australiensaren, är en lustig figur som slänger ur sig många roliga, om än inlärda, repliker. ”Jag är den typen av kille som din mamma varnade dig för.” Och mycket riktig, han ställde upp. Senare fick jag en rapport från Joel: hon påminde lite om en man, men så länge de har ägglossning så är jag nöjd. Ha ha, den bjuder jag på. 

Dag 36 Pompeji

DAG 36 den 7 maj 2008

                      Sitter på cafét i bokhandeln Borders och dricker varm choklad. Har varit på ett museum som visade, förutom gamla dinosaurieskelett, en utställning om Pompeji, med gamla reliker från staden. Pompeji blev som bekant begravd av aska och lera för nästan två tusen år sedan när vulkanen Vesuvius fick ett utbrott. Länge var staden bortglömd men på 1700-talet återupptäcktes den av en man som skulle gräva en brunn. Hela staden låg då under marken. Människor som inte lyckats fly, eller låtit bli, begravdes i askan och leran som fångade deras sista stund i livet. Med åren förmultnade deras kroppar och lämnade tomma människoformade hål i marken under jorden, på 1800-talet kom en man på idén att fylla hålen med gips vilket gjorde att man kunde se hur människorna sett ut deras sista stund i livet. Det är gripande och lite makabert. För andra dagen i rad lyser solen med sin frånvaro. Molnen har sett regntunga ut så jag har inte tagit mig till någon surfbar strand än. Det första man gör på morgonen är att kolla på wavewatch.com där de har dagsfärska rapporter om vädret och våghöjden på alla stränder, plus att de har livekameror på flera stränder där man kan se hur vågorna ser ut och om det är mycket folk där, mycket praktiskt.

Hittills har jag inte sett så mycket av det feta Amerika, men här i San Diego tycker jag mig se tjockisar lite varstans. När jag lämnar museet kommer det en fet man, utan t-shirt, joggandes. Hans tuttar fladdrar i vinden. Finns det inte regler mot sånt, det är ju förargelseväckande beteende? När jag ser feta människor så tänker jag ofta ”hoppas de njöt av vägen dit i varje fall”. För det vore ju jäkligt klantigt att bli fet utan att njuta på vägen dit. Glass till frukost, choklad till efterrätt, pannkakor med sirap som fika, pizza till lunch, non-stop i stället för stödmacka, buffé - all you can eat som kvällsmat, tröstchips framför tv’n, gräddkolor som nattmat; man skulle känna sig som en romersk kejsare. Och plötsligt skulle man vara en fet romersk kejsare, eller ja, bara fet. 

En gammal gubbe står på trottoaren, hans mobil ringer. Konstigt nog har han Like a Virgin som ringsignal. Jag misstänker att det är barnbarnen som varit framme.

                      i made it through the wilderness

                      somehow i made it through…

Han plockar fram mobilen och letar efter svarknappen.                  

                      didn't know how lost i was until i found you

Han fingrar febrilt på telefonen.

-       Hello!? Hello!!

                      i was beat, incomplete

                      i'd been had, i was sad and blue

-       Hello!!

Hans fingrar tycks inte träffa rätt; han plockar bort telefonen från örat och tittar på skärmen. Den som ringer har ett enastående tålamod och vet förmodligen att farfar inte är någon blixt när det gäller att svara på mobilen.

                      but you made me feel

                      yeah you made me feel

                      shiny and new (ho!)              

-       Hello! Hello? 

                      like a virgin

                      touch for the very first time

                      like a virgin

Musiken slutar och gubben tittar på telefonen.

 -       Oh, well. Missed that one. 

Dag 35 Bakfylla

DAG 35 den 6 maj 2008

                      Klockan är halv åtta på kvällen och jag är fortfarande inte mig själv. För ett par timmar sen åt jag frukost, var hungrig tidigare också men kände inte att jag kunde äta något då. Festen igår tog hårdare än väntat. Börjar jag bli gammal? Hostelet hade en fest i partyrummet i går och drickan var billig. Köpte man en öl, som kostade 18 kr, så fick man en shot för 6 kr, något man givetvis inte tackar nej till. Det är tydligen en speciell dag för den mexikanska befolkningen, får höra att det är deras ”befrielse dag” eller något. Typ som 4 juli för amerikanarna antar jag. Detta uppmärksammar hostelet med att ha en pinata. För er som inte vet vad en pinata är så kan jag berätta att det är, oftast, en färgrik gestalt som liknar ett djur, gjord i papier mache, fylld med godis. Leken går ut på att man, med bindel för ögonen, ska slå sönder figuren med ett baseballträ så att allt godis sprids ut, för att sedan ätas upp.  Eftersom man har bindel för ögonen händer det att man inte alltid träffar rätt, vilket många pungkulor fått känna på. Vår pinata är svart och ska likna Batman. Efter fem-sex personer försökt lyckas till slut en tjej få hål på pinatan och godiset flyger genom rummet. Smaskens. Klientelen består av australiensare, tyskar, britter, två svenskar och jag. Vi har många sköna diskussioner, delar reseberättelser och jag får lite tips om vad man ska göra i San Diego. Helt plötsligt känner jag att jag är grymt packad i tillägg till att vara sjukt trött. Jag passar på att smita iväg innan jag ställer till med något (som att modellera om någons ansikte av misstag); lyckas ta mig upp för trappan med värdigheten intakt; stupar ner i sängen med kläderna på. Är så trött och borta att jag inte orkar ta ut kontaktlinserna. När jag vaknar känner jag att jag fortfarande är rejält packad, ögonen är rödsprängda och magen känns instabil. Två fyllor för priset av en tänker ni kanske, men nä, det här är fan inte soft. Funderar flera gånger på att stiga upp men känner att jag inte skulle göra mig själv rättvisa. Skulle lalla runt som en ettåring som precis lärt sig gå. Så det finns bara en sak att göra: sitta i sängen och vänta, vänta på att balanssinnet hittar hem och att magen ska blir redo att ta i mot mat. Vid femsnåret bestämmer jag mig för att det är dags att ta tjuren vid hornen; jag stiger upp, ger mig ut på gatorna med sikte på hamnen; köper en macka och en dricka, sätter mig på en bänk vid vattnen och bara glor. Jag plockar fram min macka och efter ett par minuter sitter det ett tjugotal duvor runt mig som hoppas att jag ska bjuda på några smulor. Det kan ni glömma duvjävlar!! 

Dag 34 San Diego

 

DAG 34 den 5 maj 2008

                      Har ni något till Vegas, frågar jag expediten bakom check-in disken? Nu? Vill du ha en billjett till Las Vegas just nu, svarar hon. Ja, om det finns. Hmm, låt mig kolla. Det finns en kvar men den är ganska dyr och du måste byta i Denver. Ok, säger jag. Har ni något annat billigare? Ja, vi har några biljetter till San Diego om du är intresserad. Kan man surfa där, frågar jag? Ja det ska gå, staden ligger vid kusten. Ok, jag tar den. (Jag visste faktiskt att man kunde surfa där, men jag tyckte det var coolare att fråga. Egentligen hade jag ju tänkt gambla i Las Vegas först men Vegas finns kvar nästa vecka också. Om nu inte hippien med skylten får rätt (domedagen är här!)) Jag sätter mig och väntar i den stora terminalen, ingen brådska med att checka in, planet går om ett par timmar. Säkerhetsnivån har höjts till orange hör jag i högtalarsystemet. Ja, det lär ju knappast påverka mig tänker jag dumdristigt. Efter att ha skypat lite med Lillian bestämmer jag mig för att passera säkerhetskontrollen, ingen anledning att få det stressigt i onödan. Kön går lagom fort men när jag kommer fram och visar min biljett säger kontrollanten ”vi har förhöjd säkerhetsnivå, jag måste be dig sätta dig en av stolarna där och vänta.” Ok, säger jag. Tänker först att det är något han säger till alla men ser fort att det inte sitter några andra där. Alla andra går vidare till olika röntgenmaskiner och passerar metalldetektorn utan problem. Jag ses tydligen som ett säkerhetshot. Jag försöker se så oskyldig ut som möjligt; alla andra passerar förbi i lugna köer; jag plockar fram lite papper för att se obekymrad och upptagen ut. Jag märker hur pappret darrar; det är mina händer som darrar. Jag är så nervös över att se nervös ut att mina fingrar skakar. Satan! Jag har väl inget olagligt i väskan? Precis innan man visar upp biljetten står det en skyllt som visar vad man inte får ta med förbi denna punkt: pistoler, baseballträn, farliga kemiska substanser, hammare och andra verktyg. Jag tolkar det som att det går bra att bära dessa saker inne i terminalen men inte förbi säkerhetskontrollen. Jag känner mig ganska säker på att jag inte glömt tömma väskan på vapen, bomber, kemikalier och andra leksaker, men för säkerhetsskull så kollar jag igen. Nä, inget olagligt här så vitt jag kan se. Efter någon minut dyker det upp en uniformerad man med en bister min. Ok, ta av dig skorna och lägg dina tillhörigheter i lådan här, säger han. Okej, inga problem. Jag får passera metalldetektorn och mina saker åker igenom röntgenmaskinen. Efteråt får jag ställa mig i ett sidorum som har fotavtryck målade på mattan. Vakten ber mig ställa mig med fötterna på avtrycken och säger att han ska muddra mig. Jag får använda en nästan övernaturlig självbehärskning för att låta bli att säga ”jag skulle uppskatta det mycket om du kunde be någon av dina kvinnliga kollegor att utföra den biten.” Efter att ha muddrat mig noggrant går han igenom min väska och använder någon typ av bomullsfilt att stryka i och på väskan med. Sen stoppar han in filten i en apparat som tycks leta efter kemiska substanser. Det finns ingen humor i hans sätt, inget ”jag vet att du inte gjort något, men vi måste göra det här.” Han är noggrann, fokuserad och allvarlig, ingen jag skulle bjuda hem på middag. Okej, visst, det finns ingen som jag skulle bjuda hem på middag, men ni fattar poängen. Efter att genomsökt jackfickor och alla andra små skrymslen säger han att jag kan gå. Inget hejdå? Ok. Planet, en liten jet som tar ca 50 passagerare, är halvfullt. Känns nästan som att åka privatflyg. Maten, i det här fallet en bägare med äppelmos, en torr kaka och en påse nötter, har precis serverats. Jordnötspåsarna är ju alltid komiskt små på flygplanen. Jag ser för mig hur de kom fram till storleken:

-       Okej chefen, här har vi vårt förslag till jordnötspåse att serveras på flygplanen.

-       Hmm. Ser bra ut. Lite stor kanske? Kan ni göra påsen lite mindre. (Fem minuter senare)

-       Ok. Här har i vår nya prototyp.

-       Mm. Ser bättre ut men man får ju fortfarande plats med minst 20 nötter. Försök få den lite mindre. (Fem minuter senare.)

-       Nuså! Jag garanterar att man inte får i mer än 15 nötter i den här påsen.

-       Ja banne mig, nu börjar det likna nåt. Går det att göra den lite mindre?

När jag lyfter ser jag the Great Plains breda ut sig öster om Rocky Mountains. Så långt jag kan se så är det platt, helt platt. Och så fortsätter det ända till södra Texas. Jag är glad att jag inte bor där ute i ingenmansland. När jag landar i San Diego känner jag att jag gillar stället direkt. Flygplatsen tycks nämligen ligga mitt i stan, något jag, men kanske inte människorna som bor i närheten, uppskattar. Är givetvis lite nervös för vad det ska vara för folk som bor på hostelet men min oro stillas snabbt då det verkar vara softa människor i min ålder, en del australiensare, tyskar, engelsmän plus två svenskar. Rummet, ett fyra bäddars rum, delar jag men en glömsk australiensare. Varje gång han lämnar rummet kommer han tillbaks fyra-fem gånger för att hämta saker han glömt. (Vilket, om vi ska vara retoriskt petiga, skulle betyda att han aldrig kommer iväg, vilket han ju faktiskt gör efter ett par försök. Språket är inte perfekt som ni säkert lagt märke till. Om ni inte fattar vad jag snackar om så läs om raden en gång till.)

Dag 33 Colorado Springs

 DAG 33 den 4 maj 2008       

              Ännu en dag har passerat. Vi lämnade Rocky Mountains idag och jag befinner mig nu i ett typiskt medelklasshus i Colorado Springs, med varm utomhuspool, tre bilar i garaget, en 57 tums tv, ett rum med gym, ett annat med musikstudio, den obligatoriska basketkorgen står vid parkeringsplatsen, grillen på altanen, katten i fönstret; ett hemtrevligt hus som smälter in med grannhusen. Jag, Sunniva och Tom har precis suttit i poolen; tittat på stjärnorna och Tom har berättat historier om hans bröder.

 

                      På vägen ner från bergen passerar vi flera gamla gruvstäder; en del så fattiga att de, för att få in extra pengar till staden, infört konstiga och snabba byten i fartgränsen vilket gör att det är lätt att råka köra lite för fort, något trafikpoliserna är snabba att bötlägga. Vanligen i USA så följer man 10 % ”regeln” som innebär att om man bara ligger 10 % över den tillåtna fartgränsen så låter polisen det passera. I de här hålorna räcker det om du ligger en promille över; pengarna ska in. Här uppe i bergen säger man att det endast finns två säsonger: vinter och juli. Annars är kolindustrin stor här och vi möter ett par tåg med vagnarna fulla av kol som rullar på järnvägen som går parallellt med vägen. Tågen är enormt långa och på det ena räknar vi till över 110 vagnar. Vi stannar till vid ett café som Ellis brukar stanna vid när hon passerar här. Vi får höra att den tidigare ägaren, som även jobbade som fastighetsinspektör, blivit skjuten till döds när han skulle inspektera ett hus som låg långt ute i ödemarken. Ägaren till huset, en äldre man, trodde att det var en inbrottstjuv som kom och sköt utan att se vem det var. När han såg att det var inspektören, som han kände, blev han så upprörd att han sköt ihjäl sig själv. Man får en känsla av hur stor skillnaden mellan den amerikanska vapenkulturen är jämfört med den svenska. Den gamle mannen var en såkallad 40-acres man. Det är en term som jag fick lära mig idag. Uppe i bergen och ödemarken så måste man köpa minst 40-acres land om man vill skaffa tomt. Anledningen är att, eftersom man behöver använda grundvattnet för att få vatten, så måste man ha så mycket mark för att täcka sitt egna behov. Skulle husen ligga närmre varandra så skulle inte grundvattnet räcka till. Konsekvensen av denna regel är att många av dem som köper tomter och hus här uppe är människor som är enstöringar och som vill komma bort från civilisationen. Udda personer som inte sällan äger en massa vapen. Den gamle mannen som sköt besökaren utan att kolla vem det var kan nog klassas i den kategorin: 40-acre people. Senare passerar vi South Park, som är den riktiga förebilden till hålan i serien. (Trey Parker växte upp inte långt härifrån.) Och mycket riktigt, fjälltoppen man ser i tv-serien ligger där den ska.

 

(Känner att de senaste inläggen har varit lite oinspirerade. Enkla meningar har känts svåra.  Har varit trött och fantasilös, tror det beror på den höga höjden. Hoppas att formen kommer tillbaks nu när jag är närmre havsytan. Och jag tror att de närmsta dagarna kommer ge mig massor med bra material.)

Dag 32 Rollerblades och Andra Dödsfällor

DAG 32 den 3 maj 2008

                      Solen skiner och vi har precis käkat våfflor till frukost. Det finns björnar även här men inte i lika stora mängder som i Yosemite. Tom berättar att de för länge sedan testade att sätta en grizzlybjörn och en tiger i samma bur för att se vilken som var starkast; när tigern anföll så slog grizzlybjörnen till den och dödade den med ett enda slag. Sen berättar han ett roligt skämt: två campande män blir överraskade av en grizzlybjörn som börjar jaga dem. Den ena snubben stannar för att ta ut sina gympaskor ur ryggsäcken. Vad sysslar du med? Du fattar väl att du inte kan springa ifrån björnen, säger den andre. Nä, jag vet, säger den förste. Men den enda jag behöver springa ifrån är dig.

                      Har varit konstant trött de senaste dagarna och den höga höjden tycks inte hjälpa. Efter något som ska föreställa middagsvila så ger vi oss ner till sporthallen för att åka rullskridskor, och nä, jag menar inte inlines, jag menar rullskridskor; the old fashion style; åker runt, runt, runt i inomhushallen, som jag sett tonåringar göra i oräkneliga high-school filmer.  (Är förmodligen bara ett par stycken men det känns som fler.) Sen spelar vi lite rundpingis, jäkligt kul, trots det svaga motståndet. 

Dag 31 Rocky Mountains

DAG 31 den 2 maj 2008 kl. 18:59

Jo fan, det är gött att leva. Ligger i sängen i mitt rum i vår gigantiska vinterstuga, känner doften av pizzorna som precis lagts in i ugnen och solen tittar fram bakom de snöiga molnen. Har precis kommit tillbaks från ett dopp i poolen. Stugan ligger med en fantastisk utsikt över Rocky Mountains och det som kallas the Continental Divide. The Continental Divide är ett antal berg som utgör skiljelinjen för var floderna rinner ut. På ena sidan rinner alla floder slutligen ut i Stilla Havet och på andra sidan rinner de ut i Atlanten eller den Mexikanska Gulfen. Dagen började med lyxfrukost på Sonnenalp Resort of Vail. Av någon anledning blir jag alltid mätt efter första mackan när det är buffé. Jag misstänker att de preparerar maten så att man inte ska orka äta så mycket. Vägen är fortfarande ganska isig och slaskig så vi rullar fram sakta med våra sommardäck; snöovädret från igår är borta och endast små flingor faller ner. Vi passera ett par backar där liftarna är öppna. När vi kommer fram har de andra precis kommit. De består av två fastrar till syrrorna, Ellis och Maria, Ellis make Tom, och Marias son Jann. Maria har jag träffat tidigare, i Amsterdam, men de övriga är nya bekantskaper. Alla är riktigt trevliga och framför allt Tom visar sig vara en guldgruva av intressanta och roliga historier. I sin ungdom var han elitcyklist och med i det Amerikanska landslaget. Nu för tiden blir det mest löpning, men inte så ofta, 5-6 gånger i veckan bara. Host… inte mer, svagt. Han jobbar som börsnisse åt Citigroup, wealth management, och har ett sidogigg som musiker och sångare. Har spelat regelbundet på klubbar eller restauranger varje helg i ett tiotal år, mest jazz och liknande. Slutade dock för 6 veckor sedan då han fick hjärtproblem. Förhoppningsvis kan han återuppta spelandet om inte allt för länge. En mångsidig och fascinerande figur som jag är extra glad över att ha träffat.

Tom berättar om några vänner som hade två hundar. En gång när hundarna var ensamma hemma och brevbäraren kom så började de, som vanligt, att skälla. Det som var ovanligt var att den ena hunden kom åt ”record” knappen på deras telefonsvarare. Så istället för deras vanliga svarsmeddelande så blev det istället fem minuters skällande. Familjen hade ingen aning om att detta hade hänt, men de tyckte det var lite konstigt att folk inte lämnade några meddelande längre. Till slut, efter flera månader, så fick de ett meddelande: Hej, okej, första minuten så var det roligt, men sen blev det bara jobbigt. Vem orkar lyssna i fem minuter!?

Dag 30 Capitol Reef

DAG 30 den 1 maj 2008 kl. 22:17 

                      Det positiva är att jag lever, det är så man får se det. Natten blev mycket riktigt kall, mycket kall. De andra frös så mycket att de la sig i bilen. Jag rullade ihop mig i sovsäcken och andades in i säcken för att få lite extra värme. Temperaturen var nere runt 8 minus att jämföra med 32 plus förrförra natten. Sjuka kontraster. Vi rullar iväg kl. sex på morgonen, försöker tina upp i bilen, käkar frukost någon timme senare på ett café. Senare rullar vi in i Capitol Reef National Park; ännu en otroligt vacker park med fantastisk natur. Jag klättrar upp, med livet som insatts, för en brant sluttning och kommer halvvägs upp för ett av bergen. Morsan och Sunniva tar sig en tupplur i bilen. Vi rullar vidare; mitt ute i ödemarken finns ett café/salladsbar, en titel som är lite väl vänlig. Morsan som är kaffesugen stannar till. Det finns två andra gäster där som anlände samtidigt som vi. Det säger att han är knasig som har sin affär här, mitt ute i ödemarken; du borde flytta närmre städerna. Nä, svarar han. Jag vill ha det så här, aldrig mer en tre-fyra kunder, det passar mig perfekt. Det finns inga andra hus i närheten, men han berättar att det bodde en annan snubbe här i närheten förut men han flyttade efter som han tyckte att det var för många människor här. Vi snackar ûber eremit.

 

Imorgon ska vi träffa släktingarna uppe i Rocky Mountains men eftersom vi kom iväg så tidigt bestämmer vi oss för att åka dit redan idag. Men vädret har andra planer. När vi börjar komma upp i höjden och närma oss Vail så åker vi in i ett snöoväder. Det känns något overkligt att hamna i sånt här väder i maj men här uppe är det tydligen vinter fortfarande. Vägen är snöig och hal; vi har sommardäck; här och var ligger bilar i diket; långtradarna står vid en speciell ”sätta på kedja-plats” och sätter på kedjor på däcken; på många påfarter till motorvägen har lastbilarna fastnat halvvägs upp. Vi kommer inte komma fram idag, man får krypa fram så vi svänger av i Vail och tar in på första bästa hotell. 

Dag 29 Zion

DAG 29 den 30 april 2008                     

                      Ännu en gång ligger jag i tältet när jag skriver. Till skillnad från i förgår när vi var i Death Valley och svetten droppade ifrån pannan så är det kallt nu, riktigt kallt. Det blåser ganska kraftigt och tältet fladdrar till med jämna mellanrum. Snöfläckar ligger lite varstans, temperaturen ligger runt nollan och jag misstänker att det kan bli en svår natt. Idag besökte vi Zion National Park; ett otroligt vackert och spektakulärt ställe som på minner mig om gamla westernserietidningar jag läste som barn. Rödfärgade klippor och berg sticker rakt upp flera hundra meter. Vid en brant bergsvägg ser vi bergsklättrare som är på väg upp till toppen. Vi får höra att det tar tre dagar att bestiga toppen, vilket gör att klättrarna får tälta i hängande tält längs med den vertikala väggen. Jag gillar ju att klättra på klätterväggar med det här känns lite extremt. Vad gör man när man kommer upp? Jaha, då var vi här. Då får vi väl klättra ner igen. Och hur uträttar man sina behov när man klättrar på det viset? Nummer två vill jag inte ens tänka på, men om man ska pinka så misstänker jag att man bara fäller ut slangen och kör. Om det är så, så vill jag vara den som klättrar först. 

(Jag trodde att vi var på väg till Grand Canyon men idag upptäcker Sunniva att de har räknat fel på dagar och att vi har bråttom till Rocky Mountains där vi ska träffa släktingar till syrrorna som har bjudit in oss på besök till helgen. Ingen Grand Canyon nu alltså, det får bli i nästa vecka istället.)