DAG 31 den 2 maj 2008 kl. 18:59
Jo fan, det är gött att leva. Ligger i sängen i mitt rum i vår gigantiska vinterstuga, känner doften av pizzorna som precis lagts in i ugnen och solen tittar fram bakom de snöiga molnen. Har precis kommit tillbaks från ett dopp i poolen. Stugan ligger med en fantastisk utsikt över Rocky Mountains och det som kallas the Continental Divide. The Continental Divide är ett antal berg som utgör skiljelinjen för var floderna rinner ut. På ena sidan rinner alla floder slutligen ut i Stilla Havet och på andra sidan rinner de ut i Atlanten eller den Mexikanska Gulfen. Dagen började med lyxfrukost på Sonnenalp Resort of Vail. Av någon anledning blir jag alltid mätt efter första mackan när det är buffé. Jag misstänker att de preparerar maten så att man inte ska orka äta så mycket. Vägen är fortfarande ganska isig och slaskig så vi rullar fram sakta med våra sommardäck; snöovädret från igår är borta och endast små flingor faller ner. Vi passera ett par backar där liftarna är öppna. När vi kommer fram har de andra precis kommit. De består av två fastrar till syrrorna, Ellis och Maria, Ellis make Tom, och Marias son Jann. Maria har jag träffat tidigare, i Amsterdam, men de övriga är nya bekantskaper. Alla är riktigt trevliga och framför allt Tom visar sig vara en guldgruva av intressanta och roliga historier. I sin ungdom var han elitcyklist och med i det Amerikanska landslaget. Nu för tiden blir det mest löpning, men inte så ofta, 5-6 gånger i veckan bara. Host… inte mer, svagt. Han jobbar som börsnisse åt Citigroup, wealth management, och har ett sidogigg som musiker och sångare. Har spelat regelbundet på klubbar eller restauranger varje helg i ett tiotal år, mest jazz och liknande. Slutade dock för 6 veckor sedan då han fick hjärtproblem. Förhoppningsvis kan han återuppta spelandet om inte allt för länge. En mångsidig och fascinerande figur som jag är extra glad över att ha träffat.
Tom berättar om några vänner som hade två hundar. En gång när hundarna var ensamma hemma och brevbäraren kom så började de, som vanligt, att skälla. Det som var ovanligt var att den ena hunden kom åt ”record” knappen på deras telefonsvarare. Så istället för deras vanliga svarsmeddelande så blev det istället fem minuters skällande. Familjen hade ingen aning om att detta hade hänt, men de tyckte det var lite konstigt att folk inte lämnade några meddelande längre. Till slut, efter flera månader, så fick de ett meddelande: Hej, okej, första minuten så var det roligt, men sen blev det bara jobbigt. Vem orkar lyssna i fem minuter!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar