Dag 40 Sentimental Journey

DAG 40 den 11 maj 2008

 

                      Tåget rullar sakta ut ur San Diego; förbi flygplatsen, lagerlokaler, amerikanska flaggor som vajar i vinden, barn som flyger drakar i parkerna, söndagstrafiken som lunkar fram. Veckan i San Diego flög förbi oroväckande snabbt. Det blir så när man har kul antar jag. Tröttheten är nästan överväldigande efter ännu en natt med minimal sömn. Känns som att det var flera veckor sedan jag fick en full natts sömn. Ipoden står på shuffle och plötsligt dyker Still Loving You av Scorpions upp, denna perfekta powerballad, med de små nyanserna i introt och de dramatiska stämningsbytena i mitten till det majestätiska och bombastiska slutet. Den perfekta tryckarlåten, en typ av låt som inte görs längre. Förmodligen eftersom det inte går att överträffa klassikerna, från Aerosmith’s Dream on till Guns ´n Roses Don’t Cry. Trots att jag har haft podden i snart en månad har denna låt aldrig dykt upp förens nu. Jag har inte hört låten på säkert 15 år och att lyssna på den får en flod av gamla fjortisminnen att välla över mig. Låten var obligatorisk i våra fester i 44:an och det kan mycket väl ha varit den låten jag dansade min första tryckare till.  Man var 11 år och stod mod väggen och samlade mod för att bjuda upp en av tjejerna på intresselistan. Det var ofta 3-4 stycken tjejer på listan med en som var lite mer intressant än de andra. Vem den personen var ändrades ganska ofta och det berodde mest på vem jag bedömde att jag hade störst chans att nå framsteg med. (Dilemma: visar man för mycket intresse för en av dem riskerar man att sumpa det med någon av de andra som man kanske har större chans med. Eftersom man inte har någon aning om man vet vem man har bäst chans med så får man gå försiktigt fram.) Man var oskuld och vägen till andra sidan tycktes oändligt lång. Atlantis låg hela tiden och lurade bakom nästa krök men man kom aldrig nära nog för att se hur det såg ut. Frustrationen var naturligtvis olidlig. Att dansa tryckare till Scropions var ett steg på en lång, brant trappa som man var tvungen att ta. Och man tog gladligen det steget eftersom varje nytt område man fick utforska var som att upptäcka Amerika på nytt; spännande, läskigt och fantastiskt. Man kan aldrig återvända dit, aldrig uppleva de sakerna igen, vissa saker upplever man bara en gång i livet. När man går ut ur Platons grotta kan man aldrig återvända igen. Jag håller på att utveckla en sentimental ådra som jag vårdar med ömhet. En komplimentering till min personlighet som jag placerar bredvid mina morgondepressioner som jag också utvecklat under senare år; förmodligen ett resultat av insikten om att livet i grunden är meningslöst och att den enda meningen som livet har är den man själv ger det. Och ibland har man inte energi nog att fylla tomheten. En depression om dan gör dig lyckligast i stan som Kalle Anka brukar säga. Att känna doften av danspartnerns hår och parfym var en doft av lycka även om man knappt kunde andas i den överparfymerade luften. Man stapplade fram som nyfödda kalvar och var lycklig som ett barn på julafton; minnena är inkapslade i låtar som Guns’n Roses Don’t Cry, den ultimata depplåten som påminner om alla gånger man blev ihop med den söta tjejen med flätor och sen upptäcker att det är hennes bästis man egentligen vill ha. Eller min personliga favorit som egentligen inte alls är en deppig låt men som påminner mig om en särskilt olycklig kärlek; What’s Up med 4 Non Blondes. Oh, the pain. Kommer musiken man hör idag ha samma effekt? Jag tror inte det, livet är inte tillräckligt dramatiskt nu; man är inte lika mottaglig. Världen intas med en ironisk och cynisk underton som jag försöker undvika så mycket som möjligt. Jag lämnar mina nya vänner i San Diego, Joel, Sue, Henke, Johan och alla andra som jag inte kommer ihåg namnen på. Vi kommer aldrig att ses igen; gjorde ett kort gästspel i varandras värld och försvann sedan i myllret. Jag är dålig på att hålla kontakt med folk, jag existerar bara här och nu; mitt liv är en film, jag är huvudpersonen och det som inte syns på filmduken existerar inte. Människor kommer och går i biroller, ibland viktiga, ofta roliga, men alltid flyktiga. När jag var liten ville jag vara hjälten men jag tror jag får nöja mig med att vara anti-hjälten. Den är lättare att leva upp till. I närheten sitter någon och tuggar på ett tuggummi med en bekant smak: jenka! Doften av detta tuggummi tar mig ännu längre tillbaks i tiden. Fem-sex år gammal; hade fortfarande svårt att skilja mardrömmarna från verkligheten, vilket gjorde att även dagarna var skrämmande. Minnena finns lagrade i kroppen, sammanlänkade med ljud och dofter som vid given signal ploppar fram ur det omedvetna. Och jag känner mig sentimental igen.

 

(Okej, ett aningen skumt inlägg men jag är trött och känner mig melankolisk, då blir det så.)