Dag 42 The Smell of Death

DAG 42 den 13 maj 2008

Har skrivit upp mig på en guidad tur som går till Hollywoodskylten. När vi går på Hollywood boulevards ”walk of fame” berättar guiden att för att få en stjärna på gatan så måste man ha varit i branschen i minst fem år och att det kostar 25000 dollar. Det vill säga att alla som har en stjärna här har betalat för det själva, vilket känns aningen fåfängt men det kanske inte är särskilt överraskande. Den enda stjärnan som inte ligger på trottoaren är Mohammed Ali’s eftersom han inte ville att folk skulle trampa på honom. I stället hänger den på en vägg, respekt. Vi vandrar upp för den branta backen till Hollywoodskylten i den stekande värmen. Guiden berättar att de har installerat ett avancerat säkerhetssystem för att undvika att folk klättrar på Hollywoodskylten eller vandaliserar den. När vi väl kommer upp på toppen har vi enastående utsikt över LA; det mest slående är kanske smogen som ligger tjock över staden. När jag lämnade San Diego var jag rädd att jag inte skulle träffa på lika sköna människor i Hollywood men min oro visar sig vara obefogad; här finns faktiskt ännu skönare människor. Förutom mina rumskompisar så kan jag nämna Pauline från Hong Kong, Anna från Lindköping, Kenneth från Norge, Aislan från Brasilien och ett antal britter och australiensare som jag inte kommer ihåg namnen på, (de är för många, det är omöjligt!) Särskilt Anna och Pauline är riktiga glädjespridare som jag är extra glad över att jag mött. Under vandringen till skylten börjar jag tala med en brittiska, Jannine, som är här med sin australiensiske make, Pete. De är båda roliga och trevliga; efter Hollywood ska de till Las Vegas för att gifta om sig inför en Elvisimitatör, som en rolig grej. Senare på dagen åker vi ner till Santa Monica Beach och vandrar på strandpromenaden. Jag nämner att mitt nästa stopp på min resa är Las Vegas. Du borde komma på bröllopet!, utbrister Jannine. Vi har lediga platser i limon. Ett äkta Vegas bröllop är givetvis inget man tackar nej till! Ett bonusäventyr! De andra vill ta en öl på piren, Kenneth är inte gammal nog så vi drar oss hemåt. Vi hoppar på bussen och sätter oss på första bästa lediga säte; efter en kort sekund känner vi en dödlig stank. Vad i helvete är det? Sen ser vi att det sitter en lodis framför oss som vi hade missat på vägen in. Vi sitter kvar några sekunder, vi tror kanske att det ska gå att uthärda men det går inte; vi måste flytta på oss. Vi flyttar oss tre-fyra rader längre bak på andra sidan gången. Vid nästa station kommer det på en man som sätter sig på vår gamla plats. Hur länge tror du han sitter kvar, frågar jag Kenneth? Max en minut, svarar han. Vi ser hur han rynkar på näsan och ser förskräckt ut; han tittar sig runt om kring, upptäcker lodisen. Efter trettio sekunder flyttar han på sig. Trots att vi sitter en bit bak så kommer det vågor av dödlig stank som väller över oss. Och det är ingen vanlig stank vi pratar om, den här skulle ha kunnat användas vid kemiskkrigföring. Tänk er den värsta stanken ni upplevt och dubbla det, då börjar ni närma er vad vi snackar om här. Vi sitter och roar oss åt alla passagerare som kommer på och ser de lediga platserna, som en oas i öknen; de har ingen aning om vad som väntar dem; efter en stund blir bussen så full att det inte går att hålla sig borta. De som tvingas stå och sitta i närheten håller uppe sina tröjor för munnen för att skydda sig mot stanken; vid stoppen hoppar de ut och andas lite frisk luft för att sedan hoppa tillbaks och hålla andan så gått det går. Vi lyckas överleva resan och tar oss hem helskinnade.