Dag 28

Så här svettigt är det att sitta i bilen i Death Valley. Man får inte använda AC’n i sån här extrem värme (bilen kan paja,) vilket gör det hela ganska olidligt.

 DAG 28 den 29 april 2008

Transport dag: vi lämnar Death Valley för att ta oss till Grand Canyon; reser genom Nevada och Arizona för att landa i Utah. Vi campar i Zion National Park. Eftersom dagen varit relativt händelselös drar jag istället lite observationer och betraktelser.

 Det är ketchup överallt, säger den ena servitrisen. Ja, Gerry hade en ketchupincident, svarar den andre. Jag hade gett en del för att få veta exakt vad en ketchupincident innebär.

 Pojken tänder sin cigarett och försöker se cool ut, men han ser bara ut som en pojke som försöker se cool ut.

Vid en blomma står fyra män och fotar från var sitt håll. Jag undrar om bilden inte blivit vackrare utan de tre andra som står och fotar, eller är det en del av kompositionen?

 En gammal dam för fram en rullstol; i rullstolen sitter en äldre man som jag antar är hennes make. Hans fötter släpar mot marken men det tycks inte störa någon av dem.

 I like your taste in shoes, säger mannen bakom disken. Bög, tänker jag fördomsfullt, men inte på ett negativt sätt.

 I en matsal: en manlig anställd sitter vid ett bord och tar lunch. En kollega, söt indianska, kommer för att städa borden. Han vill göra high five; hon visar att hon har sina sanitära plasthandskar på. De använder sina armbågar istället.

 (Vattendunken som sprang iväg igår kom tillbaks idag med hjälp av vinden. Men det var definitivt djur som traskade runt tältet i natt!)

Dag 27 Death Valley 2

Salt någon?

DAG 27 den 28 april 2008

                      Klockan närmar sig tolv på dagen och jag sitter på altanen vid den lokala pubben i Furnace Creek som ligger mitt i Death Valley och surfar på nätet. Bredvid mig finns ett lunchställe där folk söker svalka och skugga. Ett äldre par närmar sig; när mannen kommer fram lyckas han inte öppna dörren. Det är stängt, säger han. Men det sitter ju en massa människor där inne, säger frun. Ja, men det är i varje fall stängt. Dörren går inte att öppna, svarar mannen. Det vänder och går därifrån. Fem minuter senare: de har varit vid informationsdisken och frågat sig för. Jo visst det ska vara öppet. Vi provar väl igen, säger mannen. Och mycket riktigt, dörren öppnar sig. Det kan löna sig att försöka öppna dörren åt båda hållen är väl läxan man kan lära sig av den här historien. Jag minns en film från en övervakningskamera som jag sett på TV där en bankrånare inte kommer ut ur banken. Han tror att säkerhetssystemet har gjort att dörrarna inte går att öppna. Han slänger sig med all sin kraft mot dörrarna för att få dem att öppna sig. Allt han behövt göra var att försöka öppna dem inåt istället för utåt. Hahahah. 

Har precis hoppat upp ur poolen; trots att klockan närmar sig elva på kvällen så är det riktigt varmt i luften (32 grader). Inte så varmt som tidigare i dag dock; när jag skulle gå barfota från polen till bilen var asfalten så varm att det kändes som att jag skulle få brännsår. Jag sprang så fort jag kunde till ett räcke där jag kunde vila fötterna i hopp om att slippa blåsor. Men det blir varmt på asfalten i Sverige på sommaren också tänker ni, men nä, här kan man steka ägg direkt på marken; det är varmt! Så glöm. På sommaren är det inte ovanligt med temperaturer över 49 grader här; på nätterna sjunker sällan temperaturen under 38 grader. Olidligt är bara förnamnet. Den högsta temperaturen som uppmäts här är 57 grader. Turistsäsongen slutar i mitten på april, efter det är det för varmt för att folk ska vilja ta sig hit, vilket jag har full förståelse för. Nyser man så svettas man, råkar man gäspa så svettas man, torkar man bort svetten så svettas man ännu mer. Man är inte riktigt sig själv här; stönar mycket, flåsar högt, suckar, svär; det är som att få en försmak av hur man kommer vara som pensionär.

Tidigare idag besökte vi något som heter Badwater; att kalla det för sjö är kanske att överdriva; det som finns kvar är en liten, liten pöl med vatten. Badwater ligger 85.5 meter under havsytan och är den lägsta punkten på den västra jordhalvan. Botten är täckt av huvudsakligen salt men även andra mineraler vilket får det att se ut som ett landskap från en annan planet. Väldigt märkvärdigt och minnesvärt. 

23:57 

Jag hör vår tomma vattendunk springa iväg. Jag misstänker att det är coyotes, vi har sett ett par stycken tidigare och på natten kan man höra deras underliga ylande. Jag hör hur de smyger utanför, funderar på att titta ut, men avstår. De ska inte vara farliga, men jag gillar inte riktigt att vilda djur traskar runt och inspekterar mitt tält. De största hoten här är annars skallerormar, bergslejon och svarta änkan spindlar. Det finns även skorpioner och tarantulas här men deras gift är inte dödligt för människor. Sa jag förresten att det är jävligt varmt!?

Dag 26 Death Valley

DAG 26 den 27 april 2008 kl. 23:01

                      Jag ligger i tältet, ovanpå sovsäcken, iklädd endast kalsonger; svetten rinner ner för pannan; det är sjukt varmt. Death Valley är inte att leka med och den gör sig väl förtjänt av namnet. Trots att det inte är länge till midnatt så är hettan fortfarande påträngande. När vi kom in i Death Valley vid fyrasnåret visade termometern 37 grader. Det är mer än vad man tycker är bekvämt men inte jättemycket för att vara här. Vi stannar till vid ett pyttelitet ställe som består av fem-sex hus. Där finns en affär och ett hotell. Jag och Sunniva passar på att ta ett svalkande dopp i hotellets pool. På solstolarna sitter feta holländare och jäser. Jag passar på att köpa en stråhatt eftersom det är viktigt att skydda huvudet när det är så här varmt. Death Valley måste vara en av de mesta udda platserna på jorden. Landskapet är som från en annan planet. Innan vi åkte in i dalen laddade vi med motgift för ormbett eftersom det finns dödliga skallerormar här. Det står i kartboken man på grund av ormar och skorpioner inte ska sticka in händerna i hål i marken vilket ger mig en stark lust att sticka in händerna i hål i marken.   

Dag 25

DAG 25 den 26 april 2008 kl. 22:33

                      Jag ligger i min sovsäck i tältet; jag har precis undersökt varenda vrå i tältet med en ficklampa. Anledningen är att vi just såg en gigantisk spindel som fick Sunniva att hoppa upp på picknickbordet och skrika; iiiiahhhhh, jag hatar de där! Och visst, jag kan hålla med, den kommer inte få mig att sova lugnare i natt, men nu är tältet undersökt och det är tomt. Phew. Det är fjärde natten i rad som vi tältar och andra natten i rad som vi kommer fram till campingen efter att det blivit mörkt. Det är inte att rekommendera kan jag tillägga. Men aningen spännande; man vet inte hur omgivningarna ser ut förens nästa dag. Det har varit en bildag idag. I flera timmar åkte vi runt bland oändliga fält av odlingar; apelsin, oliv, mandel, vindruvor och en massa som vi inte kände igen; norrut kunde vi se konturerna av Sierra Nevada resa sig upp ur ingenstans. Jag köpte en sladd på Wall Mart som gör att jag kan koppla Ipodden till bilstereon; mycket nöjd. Vid en korsning: splitter på vägen – en ambulans, med sirenerna på, rullar in på macken mitt i mot: en kvinnlig cyklist ligger på marken med blodigt ansikte; hon ser rädd ut. Vi tror först att hon blivit påkörd men får höra att hon fallit på egen hand. Hon kommer nog klara sig. Vi rullar vidare. Målet är en dal med det inbjudande namnet Death Valley. Jag bedömer mina chanser att överleva till 50/50. Temperaturen är redan nu jobbigt hög och jag misstänker att den snart är olidlig.

I morse: morsan och Sunniva lyfter upp tältet och håller det upp och ner för att få ut all sand. Syrran säger: ta en bild med kameran. Det är det onödiga tillägget ”med kameran” som får mig att tänka: nej, jag tar en mental bild istället! Vänta, håll still, nu så! Där satt den. Tackar! 

Dag 24 Sequoia och Andra Träskallar

DAG 24 den 25 april 2008 kl. 23:55

  Vi har efter att ha irrat (som vanligt) i timmar, hittat en camping plats som vi är nöjda med. Vi var på en tidigare i kväll också men de enda gästerna var två mördare. Vi har visserligen inga bevis men vi är ganska övertygade om att de var professionella mördare. Man kunde se det på dem. Vi har hittat en fin (tror vi) campingplats som ligger vid en sjö. Ljudet av gräshopporna ligger som en konstant matta i bakgrunden. Ljudet påminner mig om när jag bodde i Georgia; skogen var för tät att gå i men bland tog jag mig in ett par meter och la mig på rygg. Ljudet av gräshopporna var alltid närvarande; jag låg på rygg och tittade på stjärnorna, fantiserade om att jag var en utomjording och att det var därför alla människor tycktes så konstiga. Behöver jag nämna att jag lyssnade mycket på David Bowies´ The Rise and Fall of Ziggy Stardust under den här perioden? Utanför hör jag, vad jag tror och hoppas, är ekorrar styra och ställa med våra bestick och matvaror på picknickbordet utanför. De för ett jävla liv och ibland hör jag något flåsa precis utanför tältet. Jävla pervo korrar!

 

Dagens äventyr: vi ska plocka upp syrrorna vi en sjö. När vi kommer dit visar det sig att Zarja är fast på andra sidan floden och sjön. Att gå tillbaks skulle ta över en timme, inte aktuellt med andra ord. Lösningen: vi får bära henne över floden. Vi, betyder i det här sammanhanget, jag. Till att börja med får jag gå över till andra sidan; vattnet är iskallt, bokstavligen, och det är strömt. Direkt när jag stiger ner i vattnet känner jag hur det smärtar i benen, det är smältvatten som precis tinat. Satan vad kallt det är! När jag kommer över får syrran hoppa upp på ryggen och vi beger oss ut i floden; jag gör mitt bästa för att hålla balansen och att undvika de vassa stenarna på botten. På vissa ställen är det rejält strömt men vi lyckas hålla balansen hela vägen. Mission complete. Inte riktigt förresten, rullstolen ska över också. Ut i floden igen, hämta rullen med Sunniva; vid det här laget har man tappat känseln i benen så det är inte lika farligt längre. Sen lämnar vi Yosemite för att bege oss mot Death Valley. Vi har hunnit se en del Redwoodträd (som kan bli 110 meter höga och ha en omkrets på 11 meter) men ännu inga giganter så när vi idag passerar en skog med gigantiska Sequoiaträd passar vi på att ta ett stopp. Jag har tänkt att det är konstigt att vi har sett så många normalstora Redwoodträd men inser att även de stora träden har varit små en gång i tiden, för ca 1000 år sedan närmare bestämt, ibland för ännu längre sedan. Jag tänker på det gamla skämtet: hur många stora starka män föds i Sverige? Svaret är naturligtvis inga. Men idag får vi äntligen se bjässarna. Och ja, de är riktiga monster, det är svårt att fatta hur stora de är när man står framför dem. Det skulle inte vara några som helst problem att bo inuti dem om man gröpte ur dem, inte för att jag vet varför man skulle vilja det, men det skulle gå, det är allt jag säger. Jeez.

Vid en parkering står en flock japaner. Varför säger jag flock, jag säger ju inte flock om fransmän, tänker ni? Jo, för ser man franska turister så är det oftast ett par eller en familj; när det gäller japanska turister tycks de alltid komma i en busslast. Så också här: en flock japaner står på en parkering och käkar…..sushi! Jag tänker först att de är lite tråkiga som äter japansk mat när de är här men sen inser jag att jag förmodligen gjort likadant: jag tänker inte börja käka kackerlackor och hundar bara för att jag är i Asien. Det finns ett element av trygghet i att äta det man är van vid och det kanske behövs när så mycket annat är nytt.                 

                      Jag går förbi en busshållsplats där det sitter en klass med highschool elever. Jag frågar två killar vad klockan är; den ene börjar leta efter sin mobil, den andre säger högt: är det någon som vet vad klockan är! Alla börjar febrilt leta efter sina mobiler; en söt blond tjej är snabbast. Kvart i tre!, säger hon stolt. Nice to meet you sir, säger killen bredvid. You too, säger jag med dålig inlevelse.

 Dagens nära-döden-upplevelse: det är mörkt och vi ska köra ut på vägen från en mack; vägen är tvåfilig med en refug i mitten; morsan, som ska ut på det bortre körfältet, har dock missat att refugen är där och genar lite för mycket, plötsligt inser hon att hon är fast på fel sida om vägen i fel riktning. Hon börjar svänga, fastnar på tvären; vi ser bilar komma i båda filerna, som tur är hinner de uppfatta situationen, trots, eller tack vare mörkret, innan de kör in i oss. De låter dock tutorna tala sitt tydliga språk. Turister!

Dag 23 Bergsbestigning

Nerifrån

Uppifrån

DAG 23 den 24 april 2008

 

                      Det är morgon och det mesta tyder på att jag inte blivit uppäten av en björn. Lite besviken är jag allt. Men jag hänger inte med huvudet; det är aldrig för sent att bli uppäten av en björn.                      

 

                      Jag och Sunniva ska bestiga toppen vid Yosemite Fall. Själva sträckan är på ca en halvmil och stigningen på över 800 meter, ingen munsbit med andra ord. I början var vi pigga; genade rakt upp vid varje givet tillfälle; passerade varenda människa på stigen; som fjällgetter på steroider hoppade vi upp för den slingrande och, tidvis, livsfarliga stigen. Plötsligt var det 40 meter ned på ena sidan och inget räcke någonstans. Som det stod på skylten innan vi gick upp: all vandring görs på egen risk. Jo, jag tackar jag. När vi vandrat en timme står vi vid vattenfallets nedre del och det känns som att vi är riktigt nära nu. Jag gör misstaget att fråga hur lång tid det är kvar ungefär. Mannen, som ser ut att vara i bra form, svarar; ca en och en halv timme. Damn! Skulle inte ha frågat. Nåja, vi är för nära för att vända nu. Eller snarare, vi har gått för långt för att vända nu. En timme senare är vi på toppen. Och naturen och utsikten är fantastisk; går inte att förklara i ord; väl värd mödan. Vi står vid kanten och ser vattnet falla ut i intet; den höga höjden och den relativt lilla mängden vatten får det att se ut som att vattnet rör sig i slow-motion i luften; sagolikt. Sen skuttar vi ner på ca en timme. Vi har fått höra att den bästa tiden att vara i Yosemite National Park är i april och november. Anledningen är att det är så mycket folk här under sommaren. Och med tanke på hur mycket folk det är här nu, en vanlig veckodag i april, så fattar vi att det måste vara sjukt mycket människor här på sommaren.

 

                      Några rader om offentliga toaletter: jag befattar mig naturligtvis inte frivilligt med dem, men när man är ute och reser så är de svåra att undvika. Pissoarer använder jag inte av princip. Anledningen är enkel, det skvätter när man pinkar. Även om det inte alltid syns så skvätter små, små droppar på den som pinkar, vilket naturligtvis är oacceptabelt. Alternativet är att stå långt ifrån, men då kommer alltid de sista dropparna hamna på golvet; konsekvenserna av detta dillemma syns på golven på pissoarer runt om i landet. Antingen piss på byxorna eller på skorna, därför avstår jag pissoarer. Visst kan jag ha setts använda dem på fyllan men det får man ha överseende med. Ska man göra nummer två (detta är inget ämne jag gärna talar om som ni kanske märker), så är ju offentliga toaletter generellt en mardröm. Men här i staterna har de oftast en behållare med papper, formade efter toalettringen som kan läggas på. En mycket fiffig ide som får ångesten att lätta en aning. Så, då vet ni. Ciao!

Dag 22 Björnvarning

DAG 22 den 23 april 2008 kl. 21:18 

                      Jag ligger i ett tält mitt i Yosemite Valley. Yosemite National Park är världens och därmed också Amerikas första nationalpark. Den ligger högt upp och endast ett par vägar är öppna på grund av all snö. Där vi är finns endast ett fåtal snöfläckar kvar men det kända Tioga passet brukar man börja ploga i mitten av april; snöröjningen brukar sedan ta cirka två månader. Här i dalen finns det mycket svartbjörn vilket ställer till problem för campare. Ska man campa här får man mycket strikta order om att man absolut inte får lämna någon mat eller något annat doftande, typ deodorant, i bilen efter att det blir mörkt. Björnarna är inte bara starka, de kan dyrka in sig i bilar också. Varje år förstörs cirka 100 bilar här tack vare att folk har glömt mat i bilen. Björnarna har inga problem att bända upp en dör eller krossa ett fönster för att hämta det de vill ha. Vid varje tältplats finns det en metallbox där all mat och annat med doft ska stängas in. Man måste rentav rensa bilen på alla smulor, tomma burkar och liknande, eftersom björnarna har ett så starkt luktsinne. Och man får ABSOLUT inte ha mat i tältet efter att det blir mörkt. En regel som jag tekniskt sett bryter mot med min kola och mina cashewnötter, men vafan, jag blev hungrig, vad ska man göra. Och ska jag brottas med en björn så vill jag gärna göra det med en kola i handen. Jag tror att det skulle öka mina chanser markant. Jag skulle givetvis inte ge ifrån mig min kola och mina cashewnötter utan en fight. Om nu björnen prompt vill ha mitt käk ska den fan få jobba för det. När jag valde tältplats tidigare idag tyckte jag det var smart att slå upp tältet lite i utkanten så att man fick vara i fred från alla andra. Men nu när det är mörkt undrar jag hur klokt det var. När björnarna kommer i natt för att se vad som finns på menyn så kommer jag vara det första de ser. Jag ligger här upplagd som en filé på kinesiskt porslin. Och om de nu går igång på deodorant och parfym så lär ju Armani tillhöra deras favoriter vilket ytterligare försämrar mitt läge. Vilket får mig att tänka på en väns föräldrar som var ute och campade; det blev fullt i tältet så farsan la sig under bar himmel; han vaknade av att en björn lyfte upp hela hans sovsäck. Det första han gjorde var att ropa på frugan så att hon skulle se; han visste att hon aldrig skulle tro honom annars. Vilket i sin tur leder mig till ett dilemma; skulle jag bli överfallen av en björn eller en ett bergslejon så vill jag gärna få det dokumenterat, att filma med kameran skulle funka utmärkt. Problemet är bara att om jag håller kameran i ena handen så är risken ganska stor att det slutar riktigt illa vilket jag helst vill undvika. Jag kommer ju vilja ha kameran i högerhanden för att få bäst bilder vilket lämnar endast vänsterhanden för mig att försvara mig med och min jabb är inte den bästa. (Jabb är en boxningsterm tjejer, slå upp det.) I värsta fall får jag damma av lite gamla karatesparkar.

 

                      Dagens språkmiss: vi ska åka in i parken och stannar för att betala avgiften. Vi är givetvis sugna på att se björnar men är osäkra på om de gått ur ide än. Varpå morsan frågar kvinnan bakom kassan:

-       are the blackberrie’s awake yet? (Om björnbären är vakna? Jag visste inte att de sov! Vänta lite, låt mig kolla: björnbär, är ni vakna? Nä, inge svar, de tycks sova. Eller jaha, du menade BlackBerry: telefon med emailfunktion? Det spelar nog ingen roll om de sover eller inte för det är ändå ingen täckning här uppe.)

-       oh I’m sorry, I meant black beer. (Svart öl? WTF!?)

 

Senare: en husbil kommer körandes; jag tycker att jeepen bakom ligger extremt nära; när husbilen passerar ser jag att den släpar på jeepen. Inte för att det är något fel på den, men för att man ska kunna parkera husbilen på en camping och sedan åka runt med jeepen i terrängen. Crazy Americans, men ganska smart måste jag säga.

                                           

                      Kl. 22:17

                     

                      Det börjar bli aningens kyligt. Nu skulle man ha flickvännen här och en dubbelsovsäck. Fan, vad det skulle sitta bra. 

Dag 21

BINGO!

DAG 21 den 22 april 2008

Vi är på väg mot Yosemite Valley; trafiken rullar långsamt runt Bay Area. Jag speglar mig i de glänsande fälgarna på långtradarna vi passerar. Vi har varit i San Francisco en extra gång för att gå på en fotoutställning av Annie Leibovitz. Annie Leibovitz är en av världens mest framstående porträttfotografer. Under 70-talet jobbade hon åt tidningen Rolling Stone och stod för många av de mest framstående omslagen; senare började hon jobba för Vanity Fair där hon bland annat tog den berömda bilden på en naken och gravid Demi Moore som prydde omslaget. Det var en bra och spännande utställning som bland annat dokumenterar de sista åren i livet för hennes partner, författaren Susan Sontag, som dog i cancer 2004. Men nu lämnar vi kusten för att bege oss mot Sierra Nevada och Yosemite Valley. Sakta men säkert klättrar vi upp för de branta och slingriga vägarna. Plötsligt får vi bromsa in; en örn har precis plockat ett byte, en gnagare av något slag, från vägen; men bytet är tungt och örnen har svårt att lyfta. Den flaxar med stora långsamma tag och ligger tätt över vägen framför oss. Till slut får den tillräckligt med lyftkraft för att lämna vägbanan och flyga ut över branten. Klockan börjar bli mycket; det regnar och vi kommer inte hinna komma fram till dalen innan det blir mörkt. Vi tar in på ett hotell som ligger i en klassisk western- håla, med en saloon och allt. Hotellet är över hundra år gammalt och sängen jag sover i inte mycket yngre. På terrassen sitter katten och vill in och jag väntar på att Lucky Luke ska knacka på. Innan jag lägger mig måste jag rensa sängen på ett tiotal kuddar och ett par nallar för att sen trilla ner i gropen i madrassen. Sweet dreams.

Dag 20 Sofola

DAG 20 den 21 april 2008

  

                      Vår maskot, Sofia, känd bland amerikanarna som Sofola, lämnar oss tyvärr idag. Amerikanarna tycktes av någon anledning ha svårt att uppfatta hennes namn.

 

- Jag heter Sofia.

 

- Sofola?

 

- Nej, Sofia. S-O-F-I-A.

 

- Sofola?

 

- S-O-F-I-A!!! SOFIA!!

 

- Jaha! Sofola!!

 

Sofias två favoritfraser är ”spelar ingen roll” och ”är det sant!”, vilket inspirerat följande dialog: (Sofia ska köpa glass.)

-       Vi har tolv smaker.

-       Är det sant!

-       Hur många kulor vill du ha?

-       Det spelar ingen roll

-       Du kan välja en, två eller tre.

-       Är det sant!

-       Hur många tar du?

-       Det spelar ingen roll.

-       Ok, du får två.

-       Är det sant!

 

Och så kan det fortsätta. Prästen: tar du denne Daniel Svensson att bli din make?

-       Spelar ingen roll.

-       Eh, han har precis friat till dig.

-       Är det sant!

-       Nå, vad blir det, ja eller nej?

-       Spelar ingen roll…

 

Det har varit trevligt att ha dig med och jag hoppas jag inte har retat dig för mycket. Så tack för sällskapet! Förhoppningsvis lämnar vi dig inte med permanenta psykiska skador. 

(Sofia har inte varit helt nöjd med bilderna på sig själv som jag lagt upp, därför lägger jag upp två lite mer representativa bilder. Hoppas du blir nöjd.)

Dag 19

DAG 19 den 20 april 2008 kl. 17:06

 

                      Sitter på ett café i Capitola; en liten håla bredvid Santa Cruz. Mannen bakom disken talar konstant med olika kunder; precis talade han med en man som satt med sin cykelhjälm på huvudet. Han var här i säkert fyrtio minuter men tog aldrig av hjälmen, något jag finner lustigt. På andra sidan rummet sitter en kille och spelar på ett piano; inga avancerade grejer men det låter bra. Ibland låter det som att han övar på något nytt stycke, men för det mesta spelar han grejer han kan. Det är rogivande, jag gillar pianomusik. En kvinna vid grannbordet börjar tala med mig; hon är lärare vid en high school och när hon får veta att jag kommer från Sverige säger hon att hon är lite svensk; hennes mormors mormor någonting var halvsvensk. Nästan alla vi pratar med tycks ha någon anknytning till Sverige, eller i varje fall vilja ha det. Förutom ett mexikanskt kassabiträde som, när jag sa att vi kom från Sverige, såg frågande ut. Det ligger i Europa säger jag. Hon lyser upp, ja Europa, det känner hon till, Sverige, not so much.  Lärarinnan på caféet berättar att hon hade en elev som var utbytesstudent från Sverige som hon tyckte mycket om. Jag nämner att jag också varit utbytesstudent i Staterna, närmare bestämt i Georgia, södern. Visst är det stor skillnad på södern och California, säger hon. Jag håller med. Georgia är en del av det så kallade bibelbältet och alla tycktes tillhöra en eller annan kyrka som skulle besökas varje onsdag och söndag. Det var en främmande värld och jag undrade ibland om jag rest tillbaks i tiden. Här känns det ibland tvärt om: förutom att Kalifornien är hem till Silicon Valley, där mycket av IT-industrin har sitt ursprung, tycks var och varannan affär vara organisk, eller något annat alternativt; mycket av marken är uppköpt av staten för att förhindra exploatering; hippies, som här är fridlysta, hade åkt på stryk i Georgia; här finns det vegetarisk mat att hitta överallt: sa man att man var vegetarian i Georgia så frågade de vad det var för något. En gång träffade jag en kille som hade en kusin som kände någon som var vegetarian. Jo, skillnaderna är stora.

 

 

Vi ska käka på en finare restaurang. Jag vill ha pannkakor men av misstag har vi läst frukostmenyn och inga pannkakor serveras. När jag säger att jag vill ha pannkakor ser servitören chockad ut och har svårt att hålla sig för skratt. Nä, he he, det är frukostmenyn, nu serverar vi bara middag. Men va fan, om jag vill ha pannkakor till middag ska jag väl få det!! Vi är ju i Amerika, god damn it!!! Istället blev det en fjuttig sallad som vilken kanin som hels, med lite självrespekt, hade tackat nej till. Suck…

Dag 18 Surf Boy

DAG 18 den 19 april 2008 kl. 22:07

 

Jag ligger i sängen; kroppen är slutkörd, mörbultad och öm; kinderna, nacken och fötterna brinner; händerna visar tydliga spår av reumatism och jag känner mig som en kung! För idag har jag för första gången surfat! Jag tar det från början. Jag och syrran köpte våtdräkter igår och idag var det meningen att vi skulle inviga dem. (Det var mycket nära att vi köpte en bräda också men så här efteråt var det tur att vi inte gjorde det eftersom brädan var väldigt kort och ämnad åt proffs.) Jag, Sunniva och Sofia åker ner till Santa Cruz Beach för att hyra utrustning. Solen skiner och vinden viner, en bra dag för att surfa skulle jag tro. Vi funderade på att ta en lektion, men kaxiga som vi är, tyckte vi inte att det behövdes (plus att man behövde boka i förväg.) Att ta på sig en våtdräkt är precis lika svårt som det ser ut, men vi lyckas till slut och går ner till stranden; lokaliserar surfarna och vågorna och hoppar sedan i vattnet. Vi tänker oss att vi först ska öva på att stå på brädan i vattnet för att hitta balansen. Det visar sig svårare en beräknat; ja nästan omöjligt rentav, i varje fall i mer än några sekunder. Så här efteråt har jag insett att det inte var någon vidare bra ide. Det är som att säga till någon som ska lära sig cykla att de först ska lära sig hålla balansen på cykeln stillastående utan att nudda marken med fötterna, något som är svårt även för en van cyklist. Hur som helts, första timmen gick mest åt att paddla och att försöka hålla balansen.  Vi känner oss inte direkt positiva och undrar om vi tagit oss vatten över huvudet, i dubbel mening. Men, eftersom jag är som jag är, paddlar jag bort till de större vågorna för att känna hur det känns. Även om jag inte lyckas fånga någon våg särskilt bra känner jag direkt att det är lättare att hålla balansen i fart i en våg. Alla som åkt snowboard vet ju också att det är lättare att åka i backen än att hålla balansen stillastående. Nu börjar vi jaga riktiga vågor och efter ett tag börjar jag få grepp om det. Första riktiga kicken: jag ser en stor våg komma, paddlar febrilt, försöker fånga vågen. Innan jag vet ordet av det har vågen fångat mig; brädan tycks röra sig i 60 kilometer i timmen. Först blir jag skraj, det var en jävla fart, sen märker jag att jag åker med vågen och jag börjar ställa mig upp, kommer halvvägs, står på knä och bara åker med: en jäkligt skön känsla! Någon timme senare lyckas jag totaldominera en våg: börjar även här med att ställa mig på knä, sen märker jag att vågen bara fortsätter; jag ställer mig upp och har full kontroll; följer med vågen ytterligare trettio meter; en kunglig känsla. Till slut hoppade jag i vattnet självmant för att inte komma för nära klipporna. Det är annars ganska sällsynt, så här första dagen, att man själv får bestämma när man vill hoppa av; vågorna brukar sköta det. Har man otur hamnar man i centrifugen; vågen drar ner dig under ytan och ger dig ett kok stryk, vilket syrran fick känna på. Hon fick sig även en omgång av sin surfbräda. Det jobbigaste med att surfa är att man blir så extremt trött i armarna och axlarna; allt paddlande för att ta sig ut igen efter att åkt med en våg är tröttsamt, särskilt när det hela tiden kommer vågor emot en som vill slänga upp dig på land, eller ja, ta med dig till botten och ge dig ett kok stryk. Mot slutet var jag så trött att jag bara låg på brädan, som en död säl. Missade många fina vågor eftersom jag inte orkade paddla ikapp dem. Efter halva dagen tar vi en vilopaus för att tina upp fötterna. Ett tag ser det ut som om vi inte kommer ge oss ut något mer; Sofia fryser som en fiskpinne och Sunniva har kommit ihåg att hon är rädd för vatten. Hon hade glömt bort det men havet var vänligt nog att påminna henne om varför. Efter lite uppvärmning och käk ger vi oss dock ut igen. Jag måste säga att jag är imponerad över tjejerna som bet ihop och gav sig ut igen. Starkt jobbat! Jag lyckas fånga ett par fina vågor till men är fortfarande slut i kroppen och missar många. Men, det är ingen tvekan, jag är biten, av surf buggen (engelsk term, slå upp det om ni inte fattar). Det är en liten revolution i mitt huvud. Vågorna som tidigare var så skrämmande är nu mina vänner. Havet kommer aldrig att se likadant ut igen: Från och med nu ska jag kallas Frode- surf boy.

 

(Efteråt käkade vi äckliga burritos innan vi gav oss av till tivolit. Vi hänger i arcade hålan och dansar på Dance Dance Revolution maskinen tills svetten rinner. Sätter nytt rekord; 2600000 totalt och 890000 i delspelet. Kungligt! Eller om vi ska vara petiga; fjolligt.)

Dag 17 No Killing Today

DAG 17 den 18 april 2008

 

 

Vi lämnar vårt alkoholiserade hostel för att ta in på ett nytt som drivs av Buddister. Undrar om jag kommer hitta inre frid nu? Tror inte det va. Inre frid är inte riktigt min grej. Vi kör ut ur Santa Cruz; vid en korsning går en man; i sin hand håller han ett kors, gjort av trä. Han håller korset framför sig, lugnt och stilla. Han ser fokuserad ut; som om onda andar omger honom och bara korset håller dem borta. Han lever i sin egen värld, ser saker jag inte ser. Jag är lite avundsjuk, men bara lite. Vi anländer till det Buddistiska vandrarhemmet som ligger djupt inne i en förtrollad redwoodskog. Ingen mobiltäckning, vilket inte är särskilt ovanligt i Kalifornien har vi märk, och inget Internet. Kan man inte hitta inre frid här, vart kan man hitta det då? Det krävs inte att man är Buddist för att få bo här, men man måste skriva under ett papper där man lovar att följa vissa regler:

 

1.     No lying.

2.     No killing animals (including insects). Något jag tror myggorna kommer att utnyttja.

3.     No sexual misconduct. (Jag är frestad att fråga om handtrallor går bra men låter bli.)

4.     No stealing. (Including borrowing without asking.)

5.     No use of intoxicants (including tobbaco and alcohol). Man får passa på att supa till rejält innan man anländer helt enkelt.

 

Ja det här ska man väl klara av. Än så länge har det gått bra. Eller ja, det var ju den där spindeln... låt oss säga så här: hoppas den kan hålla andan länge, väldigt länge.

 

Rapport till fågelskådarförbundet: kolibri – check.

Dag 16

DAG 16 den 17 april 2008 kl. 21:42

Vi åker till en statepark där det ska finnas sjöelefanter. Mycket riktigt, på stranden ligger hundratals sjöelefanter och latar sig. Latar sig, är bara förnamnet förresten, maken till slappa djur får man leta efter. De ligger på stranden och jäser. Ibland slänger de upp lite sand på ryggen för att skydda sig mot solen, det är allt! Jag får höra att de jobbar hårdare under andra tider på året, men det tror jag inte på förens jag får se det. 

Vi tittar till en vintillverkare som har vinprovning. En del av deras etiketter är illustrerade av Ralph Steadman, en av mina favoriter. Jag upptäckte honom när jag läste Fear and Loathing in Las Vegas av Hunter S. Thompson. Boken handlar om en galen resa till Las Vegas som även filmatiserats. Jag rekommenderar boken framför filmen. (Även om den är med Johnny Depp.) Jag läser senare att en av etiketterna, den till Cardinal Zin, blev förbjuden i en delstat på grund ut av att prästen på bilden har klor till händer. Funkade inte helt bland de religiösa vid makten.  

Dag 15 Santa Cruz

DAG 15 den 16 april 2008

 

Någon som saknar en drös hippies och alkisar? Jag har hittat dem: de är i Santa Cruz. Första intrycket av staden är väl sådär får man säga. Vårt hostel har inte världens mest sofistikerade klientel, och vi höjer givetvis inte standarden. Första dagen använder jag till att känna in staden. Jag går ner till stranden där alkisarna och barnfamiljerna hänger. Solen steker och livet leker. Precis vid stranden ligger ett stort tivoli, med flera berg- och dalbanor. Det finns även en Arcadehåla som jag tänker utforska vid ett senare tillfälle. Jag hänger en stund på stranden; några barnfamiljer sitter och slappar; en man med skinn som ser ut som läder går förbi, han ser ut att leva på stranden; det finns ett tjugotal volleybollbanor; alla möjliga är där och spelar; yngre, äldre, par, barn; vid en bana står fyra lite seriösare killar: typen som gör tecken bakom ryggen när de ska serva och skriker neeeeej när de missar en boll. Jag går in till centrum; ett antal hippies sitter på trottoaren och spelar på lite trummor och annat; ett ungt par sitter med en skylt där det står: homeless and hungry; en man står mot en lyktstolpe och lyssnar på musik, han har bar överkropp och en vit mössa på huvudet; det märks att man är längre söderut, det är mycket fler Mexikaner här än längre norrut. Jag sitter på en bänk och läser en bok; en gravid tjej, som ser ut att vara femton passerar med en man, mycket äldre, som ser ut att vara hennes pojkvän, Amerika har många sidor och det här är en av dem. 

Dag 14 On the Road Again

DAG 14 den 15 april 2008

 

 

Vi lämnar Mendocino med sikte mot Santa Cruz. Hela dagen spenderas i bilen. Vi har precis tankat i en liten håla och kör ut på vägen; först tutar en bil, vad ville han, undrar vi? Sen tutar nästa bil också, och nästa; alla bilar tutar!!! Vad fan vill ni! Jaha, vi kör mot enkelriktat…

 

Det är kväll nu, mörkt, vi åker på highway 1 som följer kusten. Vägen är kurvig och gatlyktorna frånvarande; det är som taget ur valfri David Lynch film. Långt borta ser man ljuset från San Francisco, den lilla storstaden på andra sidan sundet. Plötsligt ser jag ett brinnande objekt i skyn, det färdas i hög hastighet och klumpar av eld tycks lossna från det. Jag och morsan ser det i flera sekunder sen försvinner det. Var det ett flygplan som störtade? Eller var det en komet? Vi kommer fram till att det förmodligen måste ha varit en komet, vilket jag får bekräftat senare när jag undersöker saken på Internet. En väldigt cool upplevelse som föräras med ett omnämnande i bloggen. (Tyvärr hinner jag inte fota.)

 

Amerika; home of the illa sitting jeans, de feta barnen, the oversized cars, Paris Hilton, Bob Dylan, hålor som gud glömt, bad taste, Apple, oändliga stränder, Big Mac, Martin Scorsese och ja, tamefan, jag gillar det. 

Beaches Vs Bitches

Beaches

Bitches

- So have you enjoyed yourself so far, undrar mannen.

                      - Yes, we have seen many nice bitches, säger syrran. Hon vill naturligtvis säga beaches men det går lite för fort och blir bitches istället. En hårfin men viktig skillnad. Mannen ser förbryllad ut; we’re from Sweden, säger jag och skakar på huvudet.

                      - Oh, I see, svarar han med lättnad i ansiktet. 

Dag 13

Zarja får soppatorsk mitt i bäcken.

 

DAG 13 den 14 april 2008 kl. 23:55

 

Vi ska in i en Redwoodskog. På skylten står det: pumorna är kända för att attackera utan förvarning. Se till att föra mycket oväsen så att ni inte råkar överraska en puma. Jag ber naturligtvis alla att vara så tysta som möjligt. Vi vandrar längs med stigen som går jäms med en bäck; ett stort Redwood träd har vält och ligger över bäcken. Jag balanserar på trädet som lutar brant uppåt; går över till andra sidan. Tjejerna vill inte vara sämre och hänger på; det är inte förens dom har kommit över till andra sidan som de ser hur högt det är. Plötslig ånger; hur fan ska man ta sig tillbaks nu när man vet hur högt det är. Sofia löser det genom att gå ner baklänges, på alla fyra; Sunniva sätter sig ner på stammen och hasar sig ner, också baklänges, med en liten paus, på grund av illamående, halvvägs nere. Själv promenerar jag ner som en normal människa. Vi spanar ivrigt efter pumor, men inga syns. Jag skrämmer tjejerna genom att kasta in en pinne i skogen. Innan Sunniva hinner reagera har Sofia hoppat upp i hennes famn. Då vet man vem man inte ska stå nära om en puma kommer.

 

 

                      (Hör att det finns en musikaffär som heter Lark in the Morning. Namnet ringer en klocka; är säker på att vi levererade produkter till ett företag med det namnet på mitt förra jobb. Jag går dit och mycket riktig – hittar både glockenspiel och en lyra.) 

Dag 12

DAG 12 den 13 april 2008 kl. 23:20

 

                      När jag vaknade imorse var stugan kylig och jag kände att vädret inte var som tidigare. Jag tittar ut och ser dimman ligga tjock över byn. Vi får höra att det beror på att den kalla luften från havet möter den varma från inlandet. Planen är att vi ska paddla upp för en närliggande flod. Vi anländer och hyr två kanoter i Polynesiskstil, för er som är obekanta med den typen så har de stödpelare (?) på sidorna för att stabilisera kanoten eftersom Polynesierna använder dom till havs, ofta i svårare väder. När vi gör oss redo att borda båtarna ringer expeditens telefon varpå jag hör följande: Expediten: Mhmm, fyra pers, inga problem. Har ni några stora personer med? (paus.) Ok, exakt hur stor är han? (Paus.) Okej, okej, han kan förmodligen inte ha en enmansbåt, men vi kan prova en trepersonersbåt, det skulle kunna funka… Han har ingen sarkasm eller skadeglädje i rösten, en helt naturlig fråga bara: har ni några smällfeta personer med er?  

Vi börjar paddla upp för floden; det är soligt nu. Det räckte att ta sig ett par hundra meter inåt landet för att slippa dimman. Det känns konstigt att paddla mot vattenflödet, men floden är bred och strömmen inte särskilt stark. Förutom den naturliga strömmen har vi även tidvattnet emot oss; när vi ska tillbaks kommer tidvattnet ha vänt och vi kommer att ha strömmen emot oss även på hemvägen vilket känns, ja, välplanerat. I scenerier som känns tagna ur Sagan om Ringen filmen paddlar vi sakta fram; långbenta fåglar står i strandkanten; en säl leker i vattnet, tittar på oss och försvinner sedan; en liten fågel flyger förbi oss, snabb som en raket, några centimeter över vattenytan. Förr fanns det indianer här. De brukade fånga sälar på klipporna när tidvattnet var lågt. Jag tänker på när jag var liten och vi lekte cowboys och indianer. Jag ville alltid vara indian, kändes mer sofistikerat och exotiskt på något vis. De här omgivningarna är perfekta; det är här man skulle lekt. Jag ser för mig hur indianerna paddlar upp för floden, de lär ju ha varit lite smartare och tajmat tidvattnet så att de fick strömmen med sig åt båda håll istället för som vi; ha den mot oss åt båda håll. Jaja, det är lite mer av en utmaning nu. Jag kan föreställa mig att vi jagas av kavalleriet och att vi paddlar mot strömmen för att villa bort dem. Ja, så får det bli. Vi går i land och käkar en liten picknick; kör våra patenterade hoppbilder, ramlar i leran, det vanliga. Hemresan är betydligt jobbigare; vi har flodvattnet och vinden emot oss. Äh, är inte i form, orkar inte avsluta det här inlägget, drar en fräckis istället:

 En man som suttit 15 år i fängelse lyckas rymma. Han finner ett hus som han bryter sig in i. Han behöver pengar och vapen. Han finner ett ungt par i sängen. Han beordrar mannen att kliva upp och binder honom vid en stol. Medan han binder kvinnan böjer han sig fram framåt och kysser henne i nacken. Sedan går han ut på toaletten. När han är borta säger mannen till hustrun:

-       Den här mannen är en förrymd fånge, se på hans kläder. Han har nog suttit länge i fängelse och inte sett en kvinna på länge. Jag såg att han kysste dig i nacken, om han vill ha sex så bara tillfredställ honom hur mycket han än gör dig illa. Han är nog farlig och om han blir arg kommer han att döda oss. Var stark älskling, jag älskar dig!

På detta svarar hustrun:

      -    Han kysste mig inte i nacken, han viskade att han var bög och tyckte du var söt så han undrade om vi hade något vaselin i badrummet. Var stark älskling, jag älskar dig också.

 

Solnedgång

Det är kväll. Jag går ner mot kusten för att se solnedgången. På väg ner passerar jag en tant som ser ut att vara lokalinvånare. Hon står vid vägen och skådar ut mot havet och solen, jag har sett det förut; när solnedgången börjar närma sig stiger folk ut ur sina hus för att se, havet och solen. Man behöver inte Prozac när man har det här. Jag närmar mig havet och kusten som här är klippig; man får klättra om man vill ner till sanden, fast det vill man inte; man vill stå här uppe och ha allt framför och under sig. Parkeringen vid klippornas kant börjar fyllas; människor kommer för att se samma sak som jag är här för att se. Ungdomarna som man annars knappt ser i staden börjar komma fram. I pick-up trucks rullar de in lagom i tid för att se solen sjunka ned i havet. När solen försvunnit och temperaturen snabbt sjunkit ger sig en del av, men ungdomen stannar; trunken är full av dricka, filtar och varma kläder; det kommer bli en lång och varm natt i kylan. Själv är jag trött och vandrar hem till stugan. För mig är varje kväll lördag kväll…

Dumma Frågor

Nördar? Vad menar du?

 

 

 

                      Jag sitter på en pizzeria/glassbar i Mendocino, byn vi bor i för tillfället. Man kan gå igenom hela staden på ca 3 minuter. Det är en charmig liten håla och vårt hus ligger med utsikt över Stillahavet. Har precis käkat en falaffel som var helt ok, hade tänkt ta en pizza men det var en timmes väntetid och jag orkade inte vänta så länge. Ser dock att pizzorna ser grymt goda ut och jag tror jag ska återvända hit senare för att prova en. Det är lördag kväll och det är relativt mycket människor ute, (Ca.15-20 stycken.) Det tycks vara nån speciell kväll med konstutställningar över hela byn. Här inne hänger ett tjugotal tavlor. De flesta andra här verkar känna varandra och de tycks vara nöjda med småstadslivet. Från bordet där jag sitter kan jag se baksidan på deras menytavla. Där står ett antal frågor som jag misstänker är de vanligaste och dummaste de får höra från turister. Här kommer ett urval med deras förmodade svar inom parantes:

 

- do you have any american beer? (vi är fortfarande i Amerika käre vän.)

 

- what kind of bread does the ice cream sandwhich come with? (vill du ha bröd till din sandwhich!?)

 

- are there nuts in the mocha ALMOND fudge? (vad var Almond nu igen?)

 

- how far away is civilization? (tja, hur höga krav har du?)

 

- what’s on the cheese pizza? (låt namnet leda dig mig vän.)

 

- is that lake mendocino? (nä kära vän, det är stillahavet.)

 

- do people actually live in mendocino? (om inte alla husen är tomma får vi nog anta det.)

Dag 11

DAG 11 den 12 april 2008

 

                      Mot all förmodan överlevde jag ridturen. Det blev ingen vild galopp vilket tjejerna var besvikna över men jag något tacksam. Fast i ärlighetens namn hade det varit soft att galoppera på strandkanten med livet som insatts. Istället blev det en lugn och kontemplativ tur med vacker omgivning vid strandkanten. Sälarna låg på klipporna och slappade, några simmade närmre stranden för att spana på ryttarna som passerade, det vill säga oss; ekorrarna som tycks äga stranden gjorde sina gulligaste miner och hoppades få jordnötter. Mot slutet började jag få rejält ont i häcken. Det hade jag i San Francisco också fast av helt andra skäl…FÖR ATT JAG CYKLADE!! Jeez….

Ps. lägg gärna märke till Sofias ridkläder.

ON THE ROAD AGAIN

ON THE ROAD AGAIN, JUST CAN’T WAIT TO GET ON THE ROAD AGAIN, sjunger Willie Nelson i klassikern från 1980. Jag tror vi kan utgå ifrån att Willie Nelson sitter ensam i den bilen. Han sitter definitivt inte med det här gänget, hade han gjort det hade han sjungit I just can’t wait to get OFF the road again… 

Suicide Ride

 

Det här kan komma att bli mitt sista inlägg. Tjejerna ska rida i morgon och de har lyckats övertala mig att hänga med. Tanken är att vi ska galoppera villt på stranden. Jag kommer med största sannolikhet dö en snabb död. Hästen kommer att göra allt den kan för att ta livet av mig och jag kommer att göra allt för att undvika det samma, men jag är rädd att hästen, med sitt övertag i vikt, kommer att vinna. Så tack för allt, det var en skön resa…

Dag 10 Mendocino

Mendocino; en liten håla som ligger precis vid havet, max ett par hundra invånare skulle jag tro. Vi ska bo här i fyra dagar och har nära till mycket spännande natur. Det är strålande väder och vi använder dagen till att utforska byn och stranden. På en av stränderna ligger en säl och solar. Vi spenderar annars mycket av dagen till att ta clowniga bilder som förmodligen kommer att dyka upp på facebook förr eller senare. Vi bor i två stugor några hundra meter från kusten; värdinnan, en förvirrad tyska som, föga förvånande visar sig ha varit Waldorflärare, utbrister plötsligt ”usch, jag hatar de där!”, varpå vi ser en buske stå och skaka. Oj, ett ovanligt buskdjur tänker vi men nä, det är inte busken hon hatar, det är djuret som sitter under busken, under jorden och försöker dra ner busken, som hon inte tycker om. Någon typ av sork har grävt en underjordisk gång och hittat en planta den tycker om. Plantan skakar ett tag, sedan börjar den sjunka ner i jorden. Vi tycks skrämma den och den slutar för en stund. Morsan drar upp plantan igen med risk för att skrämma bort den helt. Några tysta sekunder, sen vips, försvinner hela plantan i ett svep. Otroligt fräckt!!

Hippie

Jag sitter i bilen på en parkering och käkar glass; väntar på morsan och syrran. Några rutor bort står en klassisk hippie-van med en man och en kvinna i. Båda två ser ut som sentida hippies, snubben med stort skägg och tjejen med sällan tvättat hår (gäller snubben också förståss men det är ju inte lika ovanligt.) Plötsligt plockar han fram en laptop, vilket förstör min klichébild en aning men sedan tänder han något som jag utgår ifrån är en joint. Back on track. När jag tittar noggrannare ser jag att det är en cigarett med filter!! Fan vilken mesig hippie. Jag köpte tre glassar, en till var, men dom dröjer och glassarna börjar smälta. Vad göra? Man slänger inte glass, det gör man bara inte. Så jag gör det enda rätta: börjar käka på glass nummer två. Visst, tre glassar på raken kanske inte världens bästa lunch men det funkar. Bredvid mig rullar det upp en fet Mustang och jag tänker att här kommer det en ung kaxig 25 åring, men nä, istället visar det sig vara en tjej i 40-års åldern. Ute med snubbens bil kanske? Sen ser jag två barnstolar i baksätet. Jag får fan inte ihop mina klichébilder i dag!

Träden Vs. Skogen

Ibland kan man inte se skogen för alla träd 

Och ibland är det precis tvärtom, man kan inte se träden för

all jävla skog!

Dag 9

 

DAG 9 den 10 april 2008 kl: 23:59

  

Vi är mitt ute i ödemarken. Vi vandrar ner till havet och den till synes oändliga kusten. Sanddynerna är inbjudande och vackra men jag tänker bara på en sak: mord. Jo, för ska man mörda någon, det ska man naturligtvis inte, men om man nu ska, då ska man göra här, vid havet; ha tillgång till en liten båt och lite vikter; sen dumpar man kroppen ett par kilometer ut; finns inte en chans att någon hittar kroppen. Det slår mig hur amatörmässiga de flesta mördarna är, fast det är klart, de har kanske inte kollat på CSI lika mycket som jag.

 

                      Senare åker vi till en fyr som ligger längst ut på en udde, vilket verkar logiskt när jag tänker efter. Morsan trodde det skulle gå att promenera dit; en timmes bilkörning senare är vi framme. Där finns chans att se gråval, vilket är mycket ovanligt från fastlandet. När vi kommer dit känns det dock väl optimistiskt; havet är stort och man kan bara fokusera på en liten bit i taget. Vi sitter och fikar lite med utsikt över havet. Plötsligt kommer det en farbror iklädd någon typ av uniform och säger att nu kommer det två. Två vadå, undrar vi ivrigt. Tomtar med rutiga kostymer? Nä, banne mig, två gråvalar kommer simmandes. Vi tittar entusiastiskt mot vattnet men ser inget; de är nere nu, säger han; kommer upp igen om tre-fyra minuter. Efter några minuters spänd väntan dyker de upp. Där!! Säger vi triumfatoriskt. En kort stund är de vid ytan för sedan försvinna igen. Målet uppnått: gråval sedd. Vi lämnar fyren belåtna.

                       

 

Svengelska

Vi återvänder till fastlandet och käkar crepes innan vi ger oss av mot nästa mål; Sunniva och Sofia ska göra ett jobb på nån skola och vi ska droppa av dem hos nån snubbe som har ett hus som de ska bo i. Jag, Zarja och morsan ska vidare till ett vandrarhem som ligger i en nationalpark. När vi kommer till den lilla hålan visar det sig att det inte är helt enkelt att hitta till snubbens hus. Sofia ringer till mannen och det låter ungefär så här:

 

Mark: Hello, this is Mark.

 

Sofia: Hi, this is Sofia. We’re almost there now. How do we find your house?

 

Mark: Just turn left in at the redlight, then follow the sign to Cigmunt Loyd.

 

Sofia: Sigmund Freud?

 

Mark: No, this is Mark!!

 

Så fortsätter det ett tag tills vi börjar närma oss Mexico. Vi har irrat runt så länge att vi inte längre vet vad som är upp och vad som är ned. Sofia som talar utmärkt engelska men har svårt att hänga med i hans snurriga instruktioner skickar över telefonen till Sunniva.

 

                      Sunniva: Hi, this is Sunniva.

 

                      Mark: Hi, skulle det vara enklare om vi tog det på svenska??

 

                      Sunniva: Do you speak Swedish!!??

 

                      Mark: Ja, visst.

 

Vi skrattade alla länge och väl och efter det hittade vi ganska snabbt. När vi droppat av tjejerna var det kväll och vi hade väldigt lite tid kvar att nå vårt nästa mål på. Senaste check-in tiden på vandrarhemmet var 21:30 och det var långt dit. Vi irrar runt på kurviga vägar i mörkret och med tre minuters marginal hittar vi stugan som visar sig vara jättemysig med alla möjliga böcker om natur och djur. En långa dag får ett värdigt slut.