Utsikten var tidvis utsökt; Islands norra kust; Grönland omgiven av oändliga mattor av drivis; Kanadas tusen små sjöar. Vid inflygningen till Newark börjar jag spana efter Manhattan. I diset tycker jag mig se spiror långt borta vid horisonten. När vi kommer närmare tycker jag det ser ut som ett enormt stort slott som träder fram ur diset. Men jag vet vad det är jag ser. För det finns inget annat det kan vara: Manhattans skyskrapor står ståtliga vid horisonten. Under mig finns träd och vegetation, hus och vägar, inget som avslöjar vad som väntar där borta. En koloss, som en egen organism frånskild från sin omgivning står Manhattan där och pulserar tyngre och snabbare än något annat ställe på jorden. De flesta Manhattanbor lämnar aldrig halvön, jag förstår dem, kontrasten är för stor. Hjärtstillestånd kommer till tankarna, måste hålla igång pulsen. Men Manhattan är inte målet för min resa, Manhattan får erövras vid ett senare tillfälle, nu är det California som ska utforskas. 

Dagen tycks oändligt lång, eftersom Kalifornien ligger nio timmar efter. När jag kommer fram kommer det vara kväll lokal tid men fem på morgonen, svensk tid. Nu när vi som genom ett mirakel passerat tullen (tredje gången gillt), ligger vägen till äventyret öppen. En god natts sömn, sen kör vi….

Resan började egentligen redan igår. För att slippa åka alldeles för tidigt till Arlanda tog vi in på en B&B som huvudsakligen var en ladugård, tio minuter från Arlanda. Tyvärr kunde jag inte somna förens en timme innan väckarklockan ringde så jag är inte direkt utvilad. Ägaren till stället visade sig vara en intressant figur. Innan gubben i huset blev bonde jobbad han nämligen i en volontär organisation. Han tvekade länge när vi frågade om namnet på organisationen. Till slut när insåg att han inte kunde komma undan sa han vad de hette: Moralisk Uppfostran. Jag förstår att han tvekade. Han förklarade enkelt grundtanken och ville snabbt byta ämne. Vad ska man med moral till när det finns Starbucks?