Dag 18 Surf Boy

DAG 18 den 19 april 2008 kl. 22:07

 

Jag ligger i sängen; kroppen är slutkörd, mörbultad och öm; kinderna, nacken och fötterna brinner; händerna visar tydliga spår av reumatism och jag känner mig som en kung! För idag har jag för första gången surfat! Jag tar det från början. Jag och syrran köpte våtdräkter igår och idag var det meningen att vi skulle inviga dem. (Det var mycket nära att vi köpte en bräda också men så här efteråt var det tur att vi inte gjorde det eftersom brädan var väldigt kort och ämnad åt proffs.) Jag, Sunniva och Sofia åker ner till Santa Cruz Beach för att hyra utrustning. Solen skiner och vinden viner, en bra dag för att surfa skulle jag tro. Vi funderade på att ta en lektion, men kaxiga som vi är, tyckte vi inte att det behövdes (plus att man behövde boka i förväg.) Att ta på sig en våtdräkt är precis lika svårt som det ser ut, men vi lyckas till slut och går ner till stranden; lokaliserar surfarna och vågorna och hoppar sedan i vattnet. Vi tänker oss att vi först ska öva på att stå på brädan i vattnet för att hitta balansen. Det visar sig svårare en beräknat; ja nästan omöjligt rentav, i varje fall i mer än några sekunder. Så här efteråt har jag insett att det inte var någon vidare bra ide. Det är som att säga till någon som ska lära sig cykla att de först ska lära sig hålla balansen på cykeln stillastående utan att nudda marken med fötterna, något som är svårt även för en van cyklist. Hur som helts, första timmen gick mest åt att paddla och att försöka hålla balansen.  Vi känner oss inte direkt positiva och undrar om vi tagit oss vatten över huvudet, i dubbel mening. Men, eftersom jag är som jag är, paddlar jag bort till de större vågorna för att känna hur det känns. Även om jag inte lyckas fånga någon våg särskilt bra känner jag direkt att det är lättare att hålla balansen i fart i en våg. Alla som åkt snowboard vet ju också att det är lättare att åka i backen än att hålla balansen stillastående. Nu börjar vi jaga riktiga vågor och efter ett tag börjar jag få grepp om det. Första riktiga kicken: jag ser en stor våg komma, paddlar febrilt, försöker fånga vågen. Innan jag vet ordet av det har vågen fångat mig; brädan tycks röra sig i 60 kilometer i timmen. Först blir jag skraj, det var en jävla fart, sen märker jag att jag åker med vågen och jag börjar ställa mig upp, kommer halvvägs, står på knä och bara åker med: en jäkligt skön känsla! Någon timme senare lyckas jag totaldominera en våg: börjar även här med att ställa mig på knä, sen märker jag att vågen bara fortsätter; jag ställer mig upp och har full kontroll; följer med vågen ytterligare trettio meter; en kunglig känsla. Till slut hoppade jag i vattnet självmant för att inte komma för nära klipporna. Det är annars ganska sällsynt, så här första dagen, att man själv får bestämma när man vill hoppa av; vågorna brukar sköta det. Har man otur hamnar man i centrifugen; vågen drar ner dig under ytan och ger dig ett kok stryk, vilket syrran fick känna på. Hon fick sig även en omgång av sin surfbräda. Det jobbigaste med att surfa är att man blir så extremt trött i armarna och axlarna; allt paddlande för att ta sig ut igen efter att åkt med en våg är tröttsamt, särskilt när det hela tiden kommer vågor emot en som vill slänga upp dig på land, eller ja, ta med dig till botten och ge dig ett kok stryk. Mot slutet var jag så trött att jag bara låg på brädan, som en död säl. Missade många fina vågor eftersom jag inte orkade paddla ikapp dem. Efter halva dagen tar vi en vilopaus för att tina upp fötterna. Ett tag ser det ut som om vi inte kommer ge oss ut något mer; Sofia fryser som en fiskpinne och Sunniva har kommit ihåg att hon är rädd för vatten. Hon hade glömt bort det men havet var vänligt nog att påminna henne om varför. Efter lite uppvärmning och käk ger vi oss dock ut igen. Jag måste säga att jag är imponerad över tjejerna som bet ihop och gav sig ut igen. Starkt jobbat! Jag lyckas fånga ett par fina vågor till men är fortfarande slut i kroppen och missar många. Men, det är ingen tvekan, jag är biten, av surf buggen (engelsk term, slå upp det om ni inte fattar). Det är en liten revolution i mitt huvud. Vågorna som tidigare var så skrämmande är nu mina vänner. Havet kommer aldrig att se likadant ut igen: Från och med nu ska jag kallas Frode- surf boy.

 

(Efteråt käkade vi äckliga burritos innan vi gav oss av till tivolit. Vi hänger i arcade hålan och dansar på Dance Dance Revolution maskinen tills svetten rinner. Sätter nytt rekord; 2600000 totalt och 890000 i delspelet. Kungligt! Eller om vi ska vara petiga; fjolligt.)