Det är kväll. Jag går ner mot kusten för att se solnedgången. På väg ner passerar jag en tant som ser ut att vara lokalinvånare. Hon står vid vägen och skådar ut mot havet och solen, jag har sett det förut; när solnedgången börjar närma sig stiger folk ut ur sina hus för att se, havet och solen. Man behöver inte Prozac när man har det här. Jag närmar mig havet och kusten som här är klippig; man får klättra om man vill ner till sanden, fast det vill man inte; man vill stå här uppe och ha allt framför och under sig. Parkeringen vid klippornas kant börjar fyllas; människor kommer för att se samma sak som jag är här för att se. Ungdomarna som man annars knappt ser i staden börjar komma fram. I pick-up trucks rullar de in lagom i tid för att se solen sjunka ned i havet. När solen försvunnit och temperaturen snabbt sjunkit ger sig en del av, men ungdomen stannar; trunken är full av dricka, filtar och varma kläder; det kommer bli en lång och varm natt i kylan. Själv är jag trött och vandrar hem till stugan. För mig är varje kväll lördag kväll…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar