Uppifrån
DAG 23 den 24 april 2008
Det är morgon och det mesta tyder på att jag inte blivit uppäten av en björn. Lite besviken är jag allt. Men jag hänger inte med huvudet; det är aldrig för sent att bli uppäten av en björn.
Jag och Sunniva ska bestiga toppen vid Yosemite Fall. Själva sträckan är på ca en halvmil och stigningen på över 800 meter, ingen munsbit med andra ord. I början var vi pigga; genade rakt upp vid varje givet tillfälle; passerade varenda människa på stigen; som fjällgetter på steroider hoppade vi upp för den slingrande och, tidvis, livsfarliga stigen. Plötsligt var det 40 meter ned på ena sidan och inget räcke någonstans. Som det stod på skylten innan vi gick upp: all vandring görs på egen risk. Jo, jag tackar jag. När vi vandrat en timme står vi vid vattenfallets nedre del och det känns som att vi är riktigt nära nu. Jag gör misstaget att fråga hur lång tid det är kvar ungefär. Mannen, som ser ut att vara i bra form, svarar; ca en och en halv timme. Damn! Skulle inte ha frågat. Nåja, vi är för nära för att vända nu. Eller snarare, vi har gått för långt för att vända nu. En timme senare är vi på toppen. Och naturen och utsikten är fantastisk; går inte att förklara i ord; väl värd mödan. Vi står vid kanten och ser vattnet falla ut i intet; den höga höjden och den relativt lilla mängden vatten får det att se ut som att vattnet rör sig i slow-motion i luften; sagolikt. Sen skuttar vi ner på ca en timme. Vi har fått höra att den bästa tiden att vara i Yosemite National Park är i april och november. Anledningen är att det är så mycket folk här under sommaren. Och med tanke på hur mycket folk det är här nu, en vanlig veckodag i april, så fattar vi att det måste vara sjukt mycket människor här på sommaren.
Några rader om offentliga toaletter: jag befattar mig naturligtvis inte frivilligt med dem, men när man är ute och reser så är de svåra att undvika. Pissoarer använder jag inte av princip. Anledningen är enkel, det skvätter när man pinkar. Även om det inte alltid syns så skvätter små, små droppar på den som pinkar, vilket naturligtvis är oacceptabelt. Alternativet är att stå långt ifrån, men då kommer alltid de sista dropparna hamna på golvet; konsekvenserna av detta dillemma syns på golven på pissoarer runt om i landet. Antingen piss på byxorna eller på skorna, därför avstår jag pissoarer. Visst kan jag ha setts använda dem på fyllan men det får man ha överseende med. Ska man göra nummer två (detta är inget ämne jag gärna talar om som ni kanske märker), så är ju offentliga toaletter generellt en mardröm. Men här i staterna har de oftast en behållare med papper, formade efter toalettringen som kan läggas på. En mycket fiffig ide som får ångesten att lätta en aning. Så, då vet ni. Ciao!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar