Vi återvänder till fastlandet och käkar crepes innan vi ger oss av mot nästa mål; Sunniva och Sofia ska göra ett jobb på nån skola och vi ska droppa av dem hos nån snubbe som har ett hus som de ska bo i. Jag, Zarja och morsan ska vidare till ett vandrarhem som ligger i en nationalpark. När vi kommer till den lilla hålan visar det sig att det inte är helt enkelt att hitta till snubbens hus. Sofia ringer till mannen och det låter ungefär så här:
Mark: Hello, this is Mark.
Sofia: Hi, this is Sofia. We’re almost there now. How do we find your house?
Mark: Just turn left in at the redlight, then follow the sign to Cigmunt Loyd.
Sofia: Sigmund Freud?
Mark: No, this is Mark!!
Så fortsätter det ett tag tills vi börjar närma oss Mexico. Vi har irrat runt så länge att vi inte längre vet vad som är upp och vad som är ned. Sofia som talar utmärkt engelska men har svårt att hänga med i hans snurriga instruktioner skickar över telefonen till Sunniva.
Sunniva: Hi, this is Sunniva.
Mark: Hi, skulle det vara enklare om vi tog det på svenska??
Sunniva: Do you speak Swedish!!??
Mark: Ja, visst.
Vi skrattade alla länge och väl och efter det hittade vi ganska snabbt. När vi droppat av tjejerna var det kväll och vi hade väldigt lite tid kvar att nå vårt nästa mål på. Senaste check-in tiden på vandrarhemmet var 21:30 och det var långt dit. Vi irrar runt på kurviga vägar i mörkret och med tre minuters marginal hittar vi stugan som visar sig vara jättemysig med alla möjliga böcker om natur och djur. En långa dag får ett värdigt slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar